Att värma ett fadershjärta
Bra nära ett halvår sen jag skrev något här. Slött. Jag har nog tänkt, men...
Helena har också varit dålig på att skriva i sin blogg bra länge, men sen några veckor är det full fart där igen. Och i går kom ett inlägg som berörde mig väldigt mycket. Så nu kan jag inte hålla tyst här heller.
Hon har varit väldigt långt borta väldigt länge nu. I dagarna slås rekordet hur lång tid som gått sedan vi träffats. Över åtta månader. Och nästan tre månader till är det kvar innan hon kommer hem till midsommar. Men desto roligare blir det att träffas. Oj, vad vi längtar!
Att ha sitt enda barn på andra sidan jorden så länge är... ja, det är förstås jobbigt. Lite grann har man vant sig, och det betyder mycket att man enkelt kan prata med varann. Men ändå.
När det oväntat kommer ett sånt här inlägg blir man överraskad, glad, upplivad, styrkt och en massa andra positiva saker. Även som förälder och vuxen känns det väldigt bra att få bekräftelse och uppskattning. Det gäller nog alla människor.
Jag antar att kärleken till ens barn är genetiskt kodad. Den är stark, orubblig och livslång. Oavsett vad som händer så finns den där i botten, som en stabil och säker grund som båda kan stå på. Det känns tryggt och jag är lycklig över att du känner likadant, Helena.
Det värmer verkligen ett fadershjärta att höra dig säga det. Tekniken att skicka riktiga kramar via Internet finns inte ännu, men om den gjorde det skulle jag skicka världens största till dig, älskade dotter!!
Helena har också varit dålig på att skriva i sin blogg bra länge, men sen några veckor är det full fart där igen. Och i går kom ett inlägg som berörde mig väldigt mycket. Så nu kan jag inte hålla tyst här heller.
Hon har varit väldigt långt borta väldigt länge nu. I dagarna slås rekordet hur lång tid som gått sedan vi träffats. Över åtta månader. Och nästan tre månader till är det kvar innan hon kommer hem till midsommar. Men desto roligare blir det att träffas. Oj, vad vi längtar!
Att ha sitt enda barn på andra sidan jorden så länge är... ja, det är förstås jobbigt. Lite grann har man vant sig, och det betyder mycket att man enkelt kan prata med varann. Men ändå.
När det oväntat kommer ett sånt här inlägg blir man överraskad, glad, upplivad, styrkt och en massa andra positiva saker. Även som förälder och vuxen känns det väldigt bra att få bekräftelse och uppskattning. Det gäller nog alla människor.
Jag antar att kärleken till ens barn är genetiskt kodad. Den är stark, orubblig och livslång. Oavsett vad som händer så finns den där i botten, som en stabil och säker grund som båda kan stå på. Det känns tryggt och jag är lycklig över att du känner likadant, Helena.
Det värmer verkligen ett fadershjärta att höra dig säga det. Tekniken att skicka riktiga kramar via Internet finns inte ännu, men om den gjorde det skulle jag skicka världens största till dig, älskade dotter!!
Kommentarer
Postat av: Ann-Sofie Eriksson
Hej Peter!
Vad roligt att du skriver igen. Och vilket inlägg sen. Kan förstå dig att det känns i fadershjärtat att få läsa ett sådant vackert inlägg av sin dotter. Ni ska vara stolta och glada över att ni har en så fin relation. Min relation till min pappa är obefintlig tyvärr.
Var rädda om varandra!
Kram!
Trackback
