Peters funderingar

SJ, Trafikverket och andra som hanterar tåg i Sverige har ju fått mycket befogad kritik för att tidtabellerna inte är att lita på.

I morse upplevde jag en ny variant som jag inte tror dom har använt som förklaring till försening förut.

Glad och nöjd satt jag kvart över sju på Itinotåget från Mockfjärd till Borlänge. Glad för att tåget gick på rälsen och inte förvandlats till en landsvägsbuss, så som har skett många gånger under vintern.

Efter kanske fem minuters resa kom vi ut ur skogen, till en sträcka med öppna ytor på båda sidor. Tåget saktade in, tutade, bromsade sen rejält. Och stannade. Kröp fram några meter, småtutade lite. Någon meter till. Stopp igen.

På morgontåget från Västerdalarna är det en hel del folk som åker (ni skulle ha visat det i kväll, Gävle/Dalanytt, i stället för det helt tomma tåg som kom till Malung mitt på dagen, i reportaget om att persontrafiken på Västerdalsbanan nu är starkt hotad. Igen. Suck.)

Dessa människor, inkluderande mig, började sträcka på halsarna och titta ut för att se vad som stod på. Någon sa på skämt "Det kanske är en ko på spåret".

Jag såg att man öppnat en dörr, gick dit och tittade ut för att se bättre framåt.

Det VAR en ko på spåret!!!

Det var som sagt beteshagar på båda sidor, med elstängsel förstås. Kostackaren hade på något sätt tagit sig ut och var fångad på spåret mellan stängslen.

Nu visade tågvärd och förare prov på råd och dåd (det har jag sett Tågkompaniets personal göra några gånger tidigare, för att lösa oväntade problem). Tydligen hade föraren med sitt krypkörande och småtutande försiktigt föst kon framför sig, till ett parti av stängslet som gick att öppna.

När jag tittade ut genom dörren såg jag tågvärden stå och hålla isolerade handtag på en bit elstängsel som hon lossat och gått in en bit i hagen med. Snart kom kon lunkande genom öppningen, gissningsvis rätt förnärmad över detta angrepp på hennes personliga (koliga?) integritet (ungefär som Ferdinands mamma när speakern just sagt "fast hon bara var en ko").

Slutet gott, alltså. Stängslet kunde återställas och färden fortsättas i god ordning.


Jag får väl erkänna att det är mer Photoshop än sanning i den här bilden. Det är i alla fall ett Itinotåg och en ko, båda av ungefär den modell som fick närkontakt i någon grad med varandra i morse.

Men historien är helt sann! Det finns många vittnen, och alla hade nog ett leende på läpparna när vi fortsatte resan.

Och det verkar som att kofösarutbildning ingår i det Tågkompaniets personal får lära sig...