Insiderapport
Nu har jag svalt mitt första beska piller. Med viss spänning avvaktar vi nu vad som blir följden av detta.
Jag befinner mig sen sju timmar på avdelning 27 på Falu lasarett. En hjärtavdelning. Jag är inte här akut, utan det är planerat.
Den som läste det här för två och ett halvt år sen (huvudstoryn börjar under bilderna) vet lite bakgrund. Jag har vissa problem med hjärtat. Inget direkt farligt, men obehagligt, och måste hållas i schack. Senaste året har jag allt oftare känt störningar i hjärtrytmen. Så nu är det dags att prova en kraftigare medicin.
Det betyder också inläggning på sjukhus när man börjar ta den. Med ständig EKG-övervakning. Det vore ju synd om medicinen har för kraftig verkan...
Nog om själva skälet till att jag nu ska tillbringa ca tre dygn på sjukhus. Jag tror aldrig jag varit inlagd så länge förut. Inte är det kul att stänga in sig från en helg med fint vårväder, precis. Det är som ett fängelse, om än med vänliga vakter. Eller åtminstone elektronisk fotboja i form av begränsad räckvidd på EKG-sändaren.
Det är en egen liten värld, avskärmad från den verkliga världen utanför. Här gäller andra lagar och regler och rutiner. Man har inte mycket att säga till om. Rutinerna är oförutsägbara för en ovan patient. Tidvis är det ett väldigt spring med provtagning och mätningar. Sen blir det plötsligt lugnt och ingenting alls händer. Jo, nu är det mat! Den är hyfsat god men inte direkt spännande.
Jag verkar vara yngst här, bland ett antal rätt tuffliga farbröder och tanter, om uttrycket tillåts. Rullatorer och droppställningar. Vissa klarar att sjäva bära matbrickan till bordet. Jag också, faktiskt.
Lågmält prat. Mest berättar man för varandra om sina krämpor. Det är ju det man har gemensamt här. Främlingar som inte känner varandra. Men lite som i lumpen, man har olika bakgrund med föses ihop på samma premisser. Och ur det uppstår en sorts gemenskap, om än ytlig.
Det går inte att göra sjukhusmiljö trivsam. Jag är övertygad om att alla andra ocksä längtar hem. Hela tiden. Personalen gör vad dom kan, är rara och vänliga. Men det går inte att göra det mysigt och ombonat, trots enstaka landstingstavlor på väggarna. Det är naturligtvis viktigare att det är lät att hålla rent.
En liten tröst är ändå att här finns trådlöst nätverk som man som patient får använda. Man känner sig inte lika avskuren från verkliga livet. Och det går att kommunicera med personalen (till skillnad från i Italien)!
Jag befinner mig sen sju timmar på avdelning 27 på Falu lasarett. En hjärtavdelning. Jag är inte här akut, utan det är planerat.
Den som läste det här för två och ett halvt år sen (huvudstoryn börjar under bilderna) vet lite bakgrund. Jag har vissa problem med hjärtat. Inget direkt farligt, men obehagligt, och måste hållas i schack. Senaste året har jag allt oftare känt störningar i hjärtrytmen. Så nu är det dags att prova en kraftigare medicin.
Det betyder också inläggning på sjukhus när man börjar ta den. Med ständig EKG-övervakning. Det vore ju synd om medicinen har för kraftig verkan...
Nog om själva skälet till att jag nu ska tillbringa ca tre dygn på sjukhus. Jag tror aldrig jag varit inlagd så länge förut. Inte är det kul att stänga in sig från en helg med fint vårväder, precis. Det är som ett fängelse, om än med vänliga vakter. Eller åtminstone elektronisk fotboja i form av begränsad räckvidd på EKG-sändaren.
Det är en egen liten värld, avskärmad från den verkliga världen utanför. Här gäller andra lagar och regler och rutiner. Man har inte mycket att säga till om. Rutinerna är oförutsägbara för en ovan patient. Tidvis är det ett väldigt spring med provtagning och mätningar. Sen blir det plötsligt lugnt och ingenting alls händer. Jo, nu är det mat! Den är hyfsat god men inte direkt spännande.
Jag verkar vara yngst här, bland ett antal rätt tuffliga farbröder och tanter, om uttrycket tillåts. Rullatorer och droppställningar. Vissa klarar att sjäva bära matbrickan till bordet. Jag också, faktiskt.
Lågmält prat. Mest berättar man för varandra om sina krämpor. Det är ju det man har gemensamt här. Främlingar som inte känner varandra. Men lite som i lumpen, man har olika bakgrund med föses ihop på samma premisser. Och ur det uppstår en sorts gemenskap, om än ytlig.
Det går inte att göra sjukhusmiljö trivsam. Jag är övertygad om att alla andra ocksä längtar hem. Hela tiden. Personalen gör vad dom kan, är rara och vänliga. Men det går inte att göra det mysigt och ombonat, trots enstaka landstingstavlor på väggarna. Det är naturligtvis viktigare att det är lät att hålla rent.
En liten tröst är ändå att här finns trådlöst nätverk som man som patient får använda. Man känner sig inte lika avskuren från verkliga livet. Och det går att kommunicera med personalen (till skillnad från i Italien)!
Kommentarer
Postat av: Ann-Sofie Eriksson
Vilken tur att det inte är akut, utan ett inplanerat besök. Hoppas att de hittar rätt medicin till dig snabbt. Och att du ska få må bättre och bli starkare! Vi kanske kan få följa dig en del på bloggen...vem vet. Krya på dig nu!
Postat av: Helena
Förstår att du mycket hellre skulle vilja vara ute och leka. Men skönt att få det här gjort i alla fall. Hoppas du kan hitta saker att roa dig med så att tiden går fort. Om du har hörlurar med dig kanske vi kan skypa sen. Nu ska jag ut och göra tandemhopp. Jag ska njuta lite av friheten åt dig med!:) Stor kram!
Postat av: Peter L
Tack för stödet, båda två!
Jag har jobbdatorn med mig (utan Skype), tänkte jobba lite så jag kan vara ledig någon vardag i stället sen.
Hoppas ditt hopp gått bra, gumman! Men du har ju rutin på tandem...
Trackback
