Livet går vidare
I skymningen tände jag ett ljus vid den lilla jordkullen vid älvbackskanten. Hoppas det värmer och lugnar en liten kattsjäl.
Sorgen och saknaden kommer att klinga av så sakta, det vet jag. Det svåra är alla vardagssaker här hemma som påminner om Felix. Kudden mellan våra i sängen är borta. Felix ligger på den nu. Det är viktigt att han får göra det. Men tomrummet mellan oss i sängen var förfärligt i går. Timjan kom dit och la sig, och spann, som om han ville försöka trösta. Fast saknaden bränner i oss är dom andra katterna en tröst. Dom är också mjuka och spinner och vill kela. Utan dom vore tomrummet ännu mycket värre. En gång har vi upplevt det, när vår första katt Petter blev sjuk, bara sju år gammal, och måste tas bort. Det var som om huset berövats sin själ, så tomt kändes det.
När Felix kom in på natten hörde vi honom jama på ett speciellt sätt, blandat med ett lite knorrande ljud. Så låter ingen annan katt. Och vi får aldrig höra det mer.
Som sagt, småsaker i vardagen blir stora hål när dom inte finns. Den som inte har djur förstår nog inte detta. Djurägare vet precis vad jag menar. Varje avhållen liten vän är en personlighet, som man lär känna undan för undan. Inget djur kan ersätta ett annat fullt ut, lika lite som människor kan det.
Det hjälper att skriva. Och jag har letat fram bilder. Helena blev ledsen när jag ringde och berättade i dag. Hon ville också ha en bild till sin blogg.
Jag ångrar förstås nu att jag inte tog så många bilder på Felix på senare tid. Jag ska göra det på dom andra. Ingen vet hur länge man får ha dom kvar hos sig. Bilder är minnen som blir värdefulla när det gått lite tid.
Den här bilden visar hur man umgås med en älskad katt. Om man tillåter sig att älska, blir sorgen också stor när den man älskar försvinner. Men det är värt det.
Nu ska jag försöka sova. Felix sover redan, inte så långt från oss, och ljuset lyser i mörkret.
Sorg
En bil kommer farande och den lilla katten som råkar springa över vägen har inte en chans. Jag ser honom komma rusande in på gården och försvinna bakom huset. En förtvivlad tjej stannar och säger att hon tror hon kört på katten. Är den vår, undrar hon? Ja, säger jag. Hon är ledsen och gråter, säger hon inte kunde hjälpa det. Hon hann knappt se katten som kom, men såg honom i backspegeln.
Jag försöker trösta henne och säger att eftersom han kunde springa så fort är det säkert ingen fara. Han blev nog bara vettskrämd för att det var så nära ögat.
Hela kvällen i går ropar jag efter honom och tittar om jag ser honom i något buskage. Men om han blev så rädd kan han ha sprungit mycket längre bort, tänker jag. Han har varit borta förut, ibland många dagar, en gång över tre månader.
Idag går jag ut och ropar igen. Jag letar på grannens tomt och hjärtat stannar nästan när jag upptäcker honom bakom en häck. Han ligger på sidan och jag förstår på en gång att han är död. Han är alldeles stel och kall. Måste ha dött nästan på en gång i går efter olyckan. Det syns inte just några skador på honom, men han verkar ha fått en törn i huvudet.
Eva och jag gråter, stortjuter. Det gör man när en underbar liten vän inte får finnas kvar längre. Så grymt och så meningslöst. Ändå är det ingens fel. Han har säkert sprungit över vägen många gånger och klarat sig med en hårsmån. Vi har fått ha honom som vän i över tolv år. Vi hoppas han har haft ett bra kattliv. Han har fått massor av kärlek.
Konstiga och skuldmedvetna tankar kommer. Tänk om jag hade letat bättre i går, och hittat honom på en gång! Hade vi hunnit till veterinär? Hade dom kunnat klara honom? Nej, vi tror inte det. Vi tror han fick en rejäl törn av bilen, något inne i honom gick sönder. Han sprang i panik för att komma bort från det hemska som gjort illa honom. Men han orkade bara in bakom häcken. Där sjönk han ihop. Vi hoppas han blev medvetslös fort och slapp ha ont och vara rädd särskilt länge.
Felix bror Timjan kliver omkring runt tangentbordet just nu, buffar på mitt tårade ansikte. Kanske han förstår att något är väldigt fel och vill trösta. Jag ser knappt skärmen för tårar. Men är man riktigt ledsen hjälper det lite att skriva om det.
Felix brukade ligga i vår säng, på en egen kudde mitt emellan våra. Var han inne så kom han alltid och la sig på sin kudde när vi la oss. Han brukade spinna. Att somna med kattspinn intill sig är det bästa sättet att somna på. Och en mjuk mage inom räckhåll att gulla på.
Nu får Felix ligga på sin kudde i en kartong. I morgon ska jag begrava honom vid kanten av älvbacken, där Petter, Mulan och Rasmus vilar sen många år. Jag grävde en stor grop häromdagen för oljetanken. Den här gropen blir inte lika stor, men mycket, mycket tyngre att gräva. Ändå känns det bra att våra små vänner får vila hemma, i den lilla värld dom kände till. Felix är född i vårt hus och har bott här hela sitt liv. Vi tror han har haft ett bra liv.
Han har gett oss ett bra liv. Djur ger tillbaka mer kärlek än dom får.
Hur kan vuxna människor bli så fruktansvärt ledsna över att mista en liten katt? Bara en liten katt. Den som själv mist ett älskat djur förstår. Ett litet djur lämnar ett enormt tomrum efter sig. Vi har varit med om det tre gånger förut, men man vänjer sig inte. Inte på något sätt.
En mycket, mycket ledsen
Peter
Solnedgångsfrossa och regnkatastrof
Det blev varannandagsväder på Fårö. På nordvästra hörnet finns det mest kända raukområdet, vid Langhammars. Det här var första gången jag var där i regn. Bra, för det kryllade inte av såna där... turister...
Åker man söderut längs den ödsliga stranden kommer man till Helgumannen, en plötslig ansamling av gamla små fiskebodar som kurar ihop sig alldeles vid vattnet.
Nere i Burgsvik blev vädret riktigt fint och varmt. En cykeltur förbi Valar mot stranden vid Grumpvik med Jan är ett måste! Det är bara så vackert...
Blåelden blommade flitigt men var lågväxt i år.
Eva och jag åt en bra middag på Majstergården nere vid Hoburgen. Väldigt fint med solen som sjönk mot havet...
...och gav kvällsljus på klintarna.
Därmed är vi inne på solnedgångsfrossan. Håll i er nu - kvällsturen hem längs kustvägen upp från Hoburgen gav outtömliga fotomotiv ut över havet. 
Och här kommer, medan jag håller på, en kvällsbild nerifrån vår egen brygga vid älven i Mockfjärd, en vecka senare.
Åter i vardagen. Slut på semestern. Inte så kul. Åter bland alla måsten och borden. I alla fall, matrumsrenoveringen är så gott som klar, och badrummet ska bli klart under nästa vecka är det tänkt. Återkommer med bilder i nästa reportage.
Dessförinnan var jag tvungen att gräva fram manluckan till oljetanken. Kommunen kräver att den rengörs och plomberas när jag inte ska använda den mer. Håhåjaja... Eller kanske... visst, självklart, vad bra, bort med gamla miljöhot på bakgården. Man har väl varit miljöpartist. Bara att hugga i med spaden och se glad ut...
Efter sol kommer regn. I går åkte jag (i fint väder - sagda regn kom för tio år sen!) 25 mil upp till Fulufjällets nationalpark i norra Dalarna. Där ordnade föreningen Väderbitarna en träff med anledning av att det om några dagar är 10 år sen det värsta kända skyfallet i Sverige inträffade. Efter den varmaste augustimånad som uppmätts krockade varm och fuktig luft med en kallfront och det hela stannade upp ett dygn över Fulufjället och gav ifrån sig uppemot 400 mm regn på östra fjällsluttningen.
Vattenmassorna bröt fram nerför branterna och tog med sig både stock och sten i ett fullständigt kaos på sina ställen. Man beräknar att den lilla Göljån när det var som värst hade lika stor vattenföring som hela Dalälven vid utloppet i havet. Läs mer om regnkatastrofen här.
Det åskade förstås ofantligt också. 700 registrerade blixtnedslag i området under kvällen. Vi pratade med en kvinna som befunnit sig i en stuga i trakten, själv åskrädd och med två åskrädda hundar. Eftermiddagen före ovädret beskrev hon som kuslig - absolut vindstilla, kvalmigt, alla fåglar tystnade. Sen brakade det lös. Det blixtrade och mullrade hej vilt i flera timmar utan minsta uppehåll. Den kvällen glömmer hon aldrig...
Och uppe på fjället befann sig två skolklasser, förmodligen för en trevlig terminsupptakt med teambuilding och allt det där. Dom fick antagligen ett minne för livet. Ingen människa skadades av ovädret, men det var nog mer tur än skicklighet. Två familjer fanns i husvagnar några hundra meter från Göljåns hunddrafalt utvidgade strömfåra, och dom har beskrivit att oljudet bara av regnet gjorde att man fick skrika i öronen på varann för att höra vad man sa. Ändå hörde dom, över oväsendet av regn och åska, när stormfloden kom vräkande fram genom skogen i närheten. Man kan gissa att dom kände sig rätt små då...
En bilväg gick tidigare där nedanstående bild är tagen. Tur man inte åkte där den natten...
Området ligger i kanten av Fulufjällets nationalpark och man har lämnat förödelsen som den var. Den "motorväg" som vattenmassorna röjde upp i skogen har börjat växa igen, men man ser fortfarande tydliga spår av vad som hände.
Vi hade sakkunskap med oss i form av en meteorolog från SMHI, en geolog, en naturvårdare och en kartograf. Alla hade besökt området strax efter katastrofen, och flera gånger därefter för att följa vad som sker. Dom hade mycket att berätta om vad som hände under och efter ovädret. Oerhört intressant!
Räcken och vägtrumma blev kvar, men själva vägen över Göljån försvann helt.
Några dagar efter katastrofen blev älven nedanför oss alldeles rödbrun. Det var jord och slam som sköljts ut uppe i Fuluälven, som följde med strömmen längs hela Dalälven ut i Östersjön.
Fulufjället är absolut värt att åka till några dagar! Här finns också Njupeskär, Sveriges högsta vattenfall.
Men det får bli ett annat år. Nu är det söndagskväll, dags att sova så man orkar med alla måsten i morgon....
Kronan på Östersjöns pärla
Efter tre timmar till havs ser man Visby växa upp ur havet, med domkyrkans karakteristiska tre torn. Nu snart så...
Och sen när man kör i land från färjan, till höger uppför backen, och svänger av från dom värsta turistströmmarna - då infinner sig den speciella känslan med full styrka. Gotland är Sverige, men ändå inte. Gotland är... ja, Gotland.
I år svängde vi inte åt höger och söderut mot Burgsvik som vi brukar, utan så småningom åt andra hållet, åt nordost, mot Fårösund och gula färjan. Känslan blev ännu mer speciell, att få inleda Gotlandssemestern med att nästan direkt lämna Östersjöns pärla för dess krona - Fårö!
Den lilla, lilla stugan vi hyrt i Marpes var jättefin. En flaska vin och nyplockade blommor stod på bordet, och vi invigningsmiddagsåt rostbiff och potatissallad.
Fårö svarade genast upp mot sitt namn med fårhagar överallt i omgivningen. Vart man såg så såg man får, märkte vi när vi tog en liten cykeltur till stranden på kvällen.
Vi fick oss en första solnedgång, men det var lite blåsigt och inte så skönt.
Skymningsljuset ger ofta oväntade upplevelser.
Strax nedanför Marpes ligger Lansa, ett annan liten samling av några få hus. Stranden där är klart promenerbar och -värd.
Gissa om det fanns får här också...?
Sommaren har varit rätt sval och regnig så här långt även på Gotland. Tack var det kom algblomningen av sig i havet. Däremot blommar det otroligt på land! Jag har aldrig sett på maken...
Så här års brukar det vara torrt och bränt på marken. Men i år är strandängarna och vägrenarna obeskrivligt vackra, som rabatter.
Andra kvällen cyklade jag 3 km norrut genom skogen, på trevliga små, knappt skönjbara hjulspår, till Gamlehamn och raukarna vid S:t Olof, och belönades med en magnifik solnedgång. Wow!
Vi är långt ifrån färdiga med fåren. Den här coola typen går i hagen bredvid vår stuga.
Om man plåtar får i kraftigt motljus blir ullen som en gloria.
Längs stranden ligger nyss nämnda blommande ängar där det finns... just det, får. Undrar om dom förstår att uppskatta hur vackert deras vegetariska smörgåsbord är...
Det finns tre rejäla raukområden på Fårö, alla på västra sidan. Digerhuvud är det största, och där kan man (=jag) vistas hur länge som helst, djupt fascinerad av klippor, gröngula laguner, hav och himmel.
Jag har skrivit det här via mobiluppkoppling, och våra nyfunna bekanta bäar runtomkring hela tiden. I övrigt hör man bara vinden, lite avlägset vågbrus och svalorna som kvirpar högt uppe i solhimlen.
Fortsättning följer. Här gäller tidigt uppe och tidigt i säng när vädret är fint, vilket det hittills varit sånär som på en regndag.
