Guldkompassen
Philip Pullmans tre böcker Guldkompassen, Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren är något av det mest fascinerande jag läst. Det är en sorts Fantasy men den ligger oftast nära vår verklighet, åtminstone i de två första böckerna. Den svindlande och spännande berättelsen liknar inget annat! Läs den!
Och när Helena publicerat sin "daemon-test" på sin blogg kan ju inte jag vara sämre... I första försöket fick jag en gibbon-apa, och andra gången (när jag försökte svara ännu mer ärligt på frågorna) blev det en osprey (fiskgjuse).
När jag hade svarat på frågorna om jag höll med om Helenas stora katt förvandlades den till en fjäril...
Solnedgångar har jag vurmat för här tidigare. Jag vaknade till vid sex i morse, lyfte på huvudet, tittade ut och såg fullmånen på väg att gå ner över älven i nordväst.
Upp efter kameran, på med jacka, upp med fönstret (minus 10 grader ute!), ta några kort. Är man fantast så är man. Fast sen var det skönt att, lätt huttrande, krypa ner igen och sova till anständig lördagsmorgontid.
Det kom en eller annan ny centimeter snö i går igen. Så det blev några kort ute på dagen också.
Och för en vecka sen sken solen på fågelhäcken, så talgoxbilderna blev skarpare och går att förstora upp ännu mer. Det går fågelmat för ca 30 kr/dag nu...
Växlingar
Så vintern verkar ha kommit planenligt i år, i början av november. Några minusgrader och några centimeter snö, och över det i helgen en blek sol som ändå får allt att lysa i nyfräscht vitt. Vackert.
Jan och Annsofi med hundar besökte oss, och det var lockande att gå ut en sväng på dagarna.
Nysnö och motljus är en fin kombination.
De åkte hem idag, och jag öppnade fönstret och riktade kameran mot fågelmatanordningarna i syrenhäcken.
Vi började ha ut frön, talg och nötter för några dagar sen, och det dröjde inte länge innan matgästerna dök upp.
Vi säger välkommen till säsongens första domherre! Jag gick ut en sväng för att hitta fler motiv.
Kyrkan gör sig bra när omgivningen blivit svartvit.
Och nere vid älvbron finns min vanliga vy, nu i kylig vintersol.
På isen finns märkliga och vackra mönster.
Jag avslutar denna korta fotokavalkad med en bild från början av september. Jag fick den av Janne nu när han var här.
Jodå, det är min alsklingskatt uppe hos dem i Klingsta (Rosso). Om han ser skeptisk ut är det bara som det ser ut. Enligt Janne har han blivit ännu större och keligare sen dess. Han ska absolut ligga på någons mage på natten, stor och tung som han är. Mysigt.
Nu väntar en fullmatad arbetsvecka. Godnatt!
Rapport från en flygstol
Men vi backar till onsdagen, sista oktober och sista dagen i Sydney och Australien. Efter utcheckning och bagageinlämning på lägenhetshotellet Metro promenerade vi ner till Darling Harbour och utnyttjade våra biljetter till Wildlife World.
Denna djurpark såg inte stor ut utifrån men rymde mycket spännande, precis som akvariet vägg i vägg. Ormar och ödlor, fjärilar och andra insekter, men även feta wombater (som verkligen ser ut som förvuxna hamstrar!), koalor, wallabies och livsfarliga kasuarer.
Den här ödlan var nog en och en halv meter lång och mycket stilig.
Kasuaren liknar en emu men är färgglad på halsen och har en stor benkam på huvudet. Och så har den tre vassa klor på varje fot. Detta gör den till världens farligaste fågel!
Kängurur och wallabies finns i en mängd olika modeller och storlekar. Dessa gillade att klättra på klippor.
Koalor sover för de mesta, men bredvid denna trötta lilla nallebjörn fanns en som omsorgsfullt visade upp alla övriga färdigheter en koala besitter: Dra åt sig en eukalyptuskvist, eftertänksamt tugga i sig bladen, upprepa detta tills bladen tar slut, sen klättra ner till marken, förflytta sig till nästa träd, klättra upp, och börja om proceduren från början igen. Jag fick allt på film. Precis som om den bestämt sig för en uppvisning innan vi lämnade deras land.
I en stor voljär fanns ett myller av fjärilar, en del decimeterstora och i lysande färger. Mycket svåra att fånga med kameran. Denna orädda krabat satte sig dock på min filmhand och jag lyckades med viss möda ta ett foto med vänster hand.
Efter ett par timmar bland australiska fascinerande varelser gick vi bort till Lindts chokladkafe för lunch (?!).
Och här kommer sista bilden från Australien. Den visar Darling Harbour vid akvariet och Wildlife World.
Vi unnade oss en taxi till flygplatsen med bagaget i värmen. Den kostade 37 dollar, dvs 250 kr. Det var det värt.
Efter att ha tillbringat ca 40 timmar (en normal arbetsvecka) i olika flygplansfåtöljer mellan Sverige och Australien har man kommit underfund med några saker. Man hinner ju se en del (eller... egentligen inte, för utsikten från ett flygplan är förfärligt begränsad. Några glimtar av omgivningen vid start och landning, det är allt).
Hur som helst, vi flög ju Stockholm-Bangkok-Melbourne och Sydney-Bangkok-Stockholm med Thai Airways, som Lars-Erik och Christina Larson rekommenderat. Jag förstår varför. Servicen var ambitiös och utmärkt och man hade svårt att hinna få i sig allt som bjöds av mat och dryck, så jag ger dem mer än gärna gratisreklam.
Tre av de fyra sträckorna flög vi jumbojet, som är en ca 25 år gammal flygplanstyp med 3 + 4 + 3 säten i bredd. Det är rymligt för benen men lite trångt i sidled, särskilt när man ska äta. Här har man inte byggt in några bildskärmar i stolsryggarna, så de tidsfördriv som erbjuds är (förutom att äta, vilket tar ett par timmar på en långflygning) film på storbildsskärm. Jag har nu lite fragmentariskt sett senaste Harry Potter, en Die Hard-film och en film om en galning som bygger en ark. Två gånger. Med japansk text. Jag gitte inte lyssna på ljudet, hade i stället egen musik på och det var därför lite svårt att förstå om Bruce Willis var ond eller god i Die Hard-filmen. Men skjutandet och biljakterna var ju roliga, så det spelar ingen roll.
Hemresan bestod först av 8,5 timmar från Sydney till Bangkok med avfärd kl 17 australisk tid. Omedelbar trerätters middag som "first serving". Ny trerätters "second serving" mot slutet av denna flygning. Nästa plan kom sent iväg, ca 01:30 thailändsk tid, vilket motsvarade 05:30 på våra biologiska klockor som fortfarande gick på australientid. Tänk er det - en tredje trerätters middag med vin och allt kl sex på morgonen. Även om det var mitt i natten där vi befann oss.
Eva klarade inte det utan försökte sova i stället. Jag snålade förstås i mig allt som bjöds, fast det kändes att det var rätt fel tid på dygnet. Vi hade ju betalt för det i biljettpriset...
Att äta på flygplan kräver viss försiktighet och rutin. Allt kommer i små förpackningar som är mer eller mindre svåra att öppna, och det är lätt att sprätta och skvätta omkring sig. Det är trångt i sidled, som sagt, så man spiller lätt på sig. När jag gjorde det kom en flygvärdinna - förlåt, flight attendant - på två sekunder med en fuktig tvättlapp åt mig att torka med.
Appropå fuktiga tvättlappar får man före varje måltid en skållhet, hoprullad sådan att torka händerna med. Man får jonglera med den några sekunder och sen veckla ut den så den svalnar lite. Men visst är det skönt. Flight attendants är inga stjärnor på engelska men efter ett tag förstår man att deras plötsliga utbristande av "hotaol" innebär att tygrullarna är i antågande. Själva tar de dem med pincett för att inte bränna sig.
Hemresans andra etapp från Bangkok till Stockholm tog 10,5 timmar. Vi flög åt samma håll som natten så det var mörkt hela tiden. Mellan målen släckte man faktiskt allt, och stängde av filmvisningen så det var bara att försöka sova. Jag är inget vidare på att sova sittande i en stol, men jag provade med musik i lurarna och det gick stundtals. Flera gånger spratt jag till av något konstigt ljud och trodde det blivit fel på planet, men kom sen på att det var ett nytt ljud i musiken.
Sammantaget gick ändå resorna mycket bättre än vi hade befarat. Visst är det lång tid på flygplan, men personalen anstränger sig verkligen för att göra det komfortabelt. Och att flyga direkt mellen Stockhom och Bangkok måste vara oändligt mycket skönare än att åka via någon stad i Europa, vilket ju innebär ytterligare några timmars flyg och ytterligare ett byte.
Bytena i Bangkok gick smidigt tack vare att vårt bagage checkades igenom direkt mellan ändhållplatserna, så vi behövde inte befatta oss med det. Flygplatsen Suvarnabhumi är omöjlig att komma ihåg eller uttala namnet på, och den är s t o r. Rullband finns i vissa längor, men till avgångsgaterna fick vi gå en kilometer, kändes det som.
På hemvägen försökte jag fråga om det gick att köpa taxfree före säkerhetskontrollen och ta det med sig, men det var knackigt med engelskan. Efter säkerhetskontrollen finns bara stolar och toaletter i kilometerlängan. Absolut inga butiker, det visste jag. Jag vågade inte riskera att få slänga whiskyn, så jag köpte ingen. Senare såg jag en massa svenskar samlas vid gaten, många med förseglade plastpåsar med buteljer i. Så tydligen gick det.
Som trevlig slutkläm delades färska orkideer ut till alla damer innan vi landade i Stockholm. En fin gest som understryker Thai Airways ambition att måna om sina kunder.
Så var vi på Arlanda igen, klockan var sju på torsdag morgon och jag kunde ta samma bild på flygplanet som innan vi åkte, men nu med orkiden i förgrunden.
Påpassligt nog gick ett tåg strax efter åtta, som anslöt till rälsbussen hem. Så strax efter elva klev vi in genom vår dörr och möttes strax av alla tre katterna, vilket är det viktigaste när man återvänder. Även om de - till skillnad från hundar - ser måttligt entusiastiska ut när man kommer, tinar de upp efter en stund och sen får man ägna sig åt att ta igen två veckors försummat gosande.
Jetlagen slog till med full styrka framåt eftermiddagen. Vi hade ju inte sovit mycket på planet, och det var över 40 timmar sen vi vaknade i Sydney på onsdag morgon. På ditresan gick det bättre; vi kom fram på kvällen, tog några öl och sen var det sen kväll och dags att sova. Att komma fram tidigt på morgonen är betydligt tuffare. Jag gick och plockade lite under dan när vi kommit hem, men blev sen tröttare än jag någonsin varit. Så vid sju på kvällen var det bokstavligt godnatt, och det tog inte många sekunder att somna då...
Idag fredag känns det rätt normalt igen. Hela detta äventyr känns som en märklig blandning av saga och verklighet. Men betänkligheterna inför den långa resan är borta - vi pratar redan om att vi vill åka till Australien igen!
P.S: De underbara träden som är översållade med blå blommor är jakaranda!
