Sabinas höjdarfall
Jag säger då det! Skynda er och skaffa biljetter och se den!!!!!! Jag har varit på några jättebra föreställningar där förut, bl a A Slice of Saturday Night för två år sen, där Helena var med och dansade.
Nu har entusiasterna och eldsjälarna som lockar fram proffs ur amatörer överträffat sig själva. En levande orkester med en blandning av elinstrument och klassiska serverar låt efter kanonbra låt med stor musikalisk spännvidd, och till det ett gäng aktörer på scenen som sjunger och dansar som om dom aldrig gjort annat, fast flera är debutanter. Varning för gåshud i flera solo- och körsångspartier!
Några bilder fick man inte ta under föreställningen, men gå till musikteaterns hemsida och klicka på logotypen Sabinas fall uppe till vänster. Där finns bilder och en massa info.
Det är fantastiskt att man gör en så stor och lyckad satsning på en helt ny, okänd musikal. Hoppas att det kommer massor av publik och fyller bänkarna alla återstående föreställningar -det är dom värda! Och hoppas det kommer mer framöver från dom unga skaparna av den här musikalen!
Och Johannes - du är den mest lysande tönt jag sett på scen! Men du borde få chansen att spela hunk nästa gång, som lite motvikt...
Höstfärg
Kryper man inpå med makro, och drar upp kontrasten i datorn sen, blir resultatet bokstavligen lysande.
Inne har vi också fått ändrade färger. När vi flyttade hit 1979 målade vi badrumsväggarna vackert gula. Innan dess renoverades badrummet 1960, tror jag.
Redan 47 år senare var det dags igen. Ut med allt, in med nytt golv, tak, väggar och fönster - som flyttades åt vänster för att ge plats för duschväggen.
Mattan på golvet ska bara ligga en vecka till, sen kan vi äntligen sätta på golvvärmen. Och det återstår att sätta upp lite hängare, och kanske en hylla där man kan ställa saker att damma...
Vi ägnade några timmar åt att välja kakel i affären. Mörkt turkost nertill, ljust upptill. Bård med guldfläckar däremellan. När vi sen skulle beställa det blev vi upplysta om att det hade utgått.... Bara att börja om. Andrahandsalternativet blev dock inte så dumt det heller, tycker vi.
Just som badrummet började bli klart hände det förfärliga med Felix, så det var svårt att känna sig riktigt glad. Men vi är jättenöjda med resultatet.
Jag har fixat inloggningsfria länkar i högerspalten till mina Facebook-album, dit jag tänker skicka bilder allteftersom jag hittar såna jag tycker blev skapliga.
Nu väntar en "ledig" helg utan resa till Sundsvall och Grönklitt. Jag har dock jobbat idag fast det är fredag. Behöver ju börja arbeta in dom tolv dagar som går bort i oktober. I morgon tänker jag ge mig på en fälld björk i älvbacken nedanför Gerd, min moster på Präståkern. Det blir mycket fin ved till kaminen, men vi får se om jag klarar att kapa upp den med min lilla elmotorsåg.
I dag om en månad har vi landat i Melbourne!
Elefanter, björnar och stora katter
I helgen var jag på trevlig teambuilding med Loxodontagänget på Limbygården i Grönklitt ovanför Orsa. Under och mellan regnskurarna utsattes vi för diverse övningar som alla var tänkta att lära oss något om vår förmåga att samarbeta. Och brister i denna förmåga...
En del gick jättebra, annat inte alls så bra. Det här pusslet löste vi dock på rekordtid, enligt våra ledare. Man fick hjälpas åt men inte säga ett knyst (vilket var det svåraste)
På kvällen var det mat och fest i sann Loxis-anda. Loxisandan innebär bland annat att alla har kul och att dom sista kommer i säng framåt fem på morgonen. Och ja, vårt företagsnamn är det latinska namnet på afrikansk elefant, därav titelns inledning.
Övriga djur då? Jo, på söndagen kunde jag inte låta bli att gå in på Björnparken som ligger alldeles i närheten. Jag var där för 12 år sen men nu har dom byggt ut rejält. Jag hade tur att få se alla sorters djur som fanns där, utom uvarna.
Vargarna var svårast och avlägsnast. Men hela flocken kom travande en och en, långt borta i det stora hägnet, just när jag skulle gå ut från parken.
Järven fick jag se en kort stund på nära håll, men det är svårt att fotografera genom stängsel.
Lodjuren hade halvstora ungar som var fullkomligt oemotståndliga. Ungarna var lite större än en vanlig huskatt, men med enormt breda tassar. Vilka ljuvliga varelser!
Dom fick syn på en ekorre i ett träd och tofsöronen spetsades extra mycket.
Björnar finns det gott om på det här stället, och dom väldiga bjässarna från Kamtjatka är ganska nya svenska medborgare. Dom låg och slöade, men lär bli tre meter höga när dom reser sig på bakbenen.
En vanlig brun björnmamma hade tre halvstora ungar och där gick man ut på en ramp ovanför hägnet. 
Det närmade sig matdags och en av ungarna satt på baken, tittade bedjande upp mot oss åskådare och brummade bevekande för att vi skulle förstå hur hungrig han var.
Så kom maten som bestod av jättepellets (finns såna på Konsum?), äpplen, morötter och hela limpor. Kalaset började.
Det roliga var att en räv dök upp och gjorde flera framsmygningar för att norpa åt sig något för egen del. Närmaste björnunge körde hela tiden bort den, men till sist lyckades räven snappa åt sig en hel limpa och smita iväg, till publikens jubel.
Nyast i parken är två enorma sibiriska tigrar, som anlände bara för två månader sen. Utrotningshotade som dom är, kan avel i djurparker vara deras enda räddning på sikt.
Magnifika och mäktiga djur. Dom två timmarna i parken var en stark naturupplevelse. Den ligger högt med fantastisk utsikt, och på hemvägen åkta jag fram till Fryksåsens fäbod, med fin vy över Orsasjön och Siljan bortom den.
Dagarna går, men.... Felix, min Felix, varför finns du inte hos oss?? Det är så förfärligt tomt, även om den akuta sorgen har lättat lite. Jag har tänt ljus varje kväll där borta vid älvbackskanten. Det är han värd, lillgubben.
För att avrunda och återknyta till Loxodonta tipsade Christina mig om Facebook. Jag registrerade mig, tycker att det hela verkar rätt rörigt, men funktionen för fotoalbum är rätt bra. Där har jag lagt in lite mer bilder. Länk till mina album på facebook. Det kan hända att inloggning krävs, men om du själv är registrerad på Facebook bör det funka om du loggar in.
Rosso
Men det är inte till någon nytta. Jag försöker tänka på honom som han var, med sin obeskrivligt mjuka mage som han vände upp för att bli smekt på när han kom och la sig bredvid datorn, eller i soffan. Det räckte ibland att man gick förbi där han låg, så jamade han uppfordrande och la sig på rygg. Då var det bara att släppa det man hade för händer och ta en gosestund. Det blev många sådana, och det var tur det. Man ska aldrig hoppa över små ögonblick av lycka.
Jag hann inte presentera Felix i min blogg medan han levde, som jag gjort med dom andra (ja, Agge har ju presenterat sig själv i sin egen blogg), så jag sätter in en av dom finaste bilder jag har på honom, en ungdomsbild när han var tre år och skulle vara med i FaluKurirens lussekattävling.
Livet går som sagt vidare. Utanför Sundsvall, hos Jan och AnnSofie, där vi hälsade på i helgen, finns andra katter. Jag skrev om dom i våras. Kvar i huset av kattungarna finns Tiramisu, ett veritabelt busfrö, och Rosso, som sina åtta månader till trots är stor som en fullvuxen katt, lugn och cool med bärnstensögon och välkomnande till alla som vill umgås med honom.
Det syns förstås ännu i vissa vinklar att han inte är mycket mer än en kattunge.
Motljussolen gör den röda pälsen gyllene. Och ur annan vinkel ser man ett blivande, magnifikt litet lejon.
Den katten älskar jag redan. Det finns plats för många katter i mitt hjärta!
