Lämningar från förr
Att gå rundan förbi Tanså Hytta tar en och en halv timme ungefär. En trevlig skogspromenad. Helst ska det vara bara lite snö, sol och några minusgrader. Precis så var det häromveckan.
Den lilla Tansån rinner precis förbi och där kan man se vad vatten och minusgrader kan ge för resultat.
Mitt allra första blogginlägg, för över ett år sen, handlade också lite om Tanså Hytta. Då gick Helena och jag hit i betydligt mera snö.
Den här gången träffade jag Stefan vid hyttan. Han är pappa till Magnus, en klasskompis till Helena från grundskolan. Han grillade korv och bjöd mig. Märkligt hur den anspråkslösaste maträtt kan smaka gudomligt utomhus!
För några dagar sen åkte jag med min filmprojektskompis Håkan till Skattlösberg för att titta på.... ja vad, om inte gamla hus. Är man lite nörd eller?
Det här är Dan Andersson-trakter. Vårt besök hade inte med denna Dan att göra, utan vi rekar för filmen vi ska göra. Vi behöver så gamla hus som möjligt, med så lite moderna saker som möjligt runtomkring. Det här stället kan fungera för en del sådana miljöer.
Efter att ha konstaterat detta fikade vi ute i molnigt väder på gränsen till regn, snålblåst och kanske fem plusgrader.
I stället för Dan Andersson (som dog för 88 år sen) dök en urinnevånare upp, en äldre man med långt stripigt hår och framskjutande haka. Han kanske såg ut som en byfåne men var väldigt pratsam och hade långtgående åsikter om det mesta, t ex vindkraftverken under byggande på Fjällberget någon mil bort. Utsikten var fin trots detta, och trots gråvädret.
Han tog oss för säsongens första turister och vi befriade honom inte från den villfarelsen. Man har väl sett i Den sista färden hur det kan gå om man gör sig ovän med lokalbefolkningen. Han var som sagt utomordentligt pratglad och vi hade lite problem att med ursäktande leenden backa iväg mot bilen. Rejält frusna hade vi hunnit bli.
I dag har jag jagat bofinkar med kameran. Det gick inte så bra. Dom är mycket skyggare än vinterfåglarna, och mitt tålamod räckte inte, så det blev inga vidare bilder.
Får försöka igen. Jag gick en timmes rask promenad med stavar i morse, och kände mig som vanligt utomordentligt fånig. Som tur är möter man inte så många på morgonen. I alla fall hörde jag bofinkens sång för första gången i år, och det är ett av dom härligaste vårtecknen.
Helena har blivit helt vild och har skrivit fem inlägg i sin blogg idag. Och ett i går. Och ett för tre dagar sen. För oss som är så långt bort är det jättekul att få täta livstecken från henne. Heja på gumman!
Den lilla Tansån rinner precis förbi och där kan man se vad vatten och minusgrader kan ge för resultat.
Mitt allra första blogginlägg, för över ett år sen, handlade också lite om Tanså Hytta. Då gick Helena och jag hit i betydligt mera snö.
Den här gången träffade jag Stefan vid hyttan. Han är pappa till Magnus, en klasskompis till Helena från grundskolan. Han grillade korv och bjöd mig. Märkligt hur den anspråkslösaste maträtt kan smaka gudomligt utomhus!
För några dagar sen åkte jag med min filmprojektskompis Håkan till Skattlösberg för att titta på.... ja vad, om inte gamla hus. Är man lite nörd eller?
Det här är Dan Andersson-trakter. Vårt besök hade inte med denna Dan att göra, utan vi rekar för filmen vi ska göra. Vi behöver så gamla hus som möjligt, med så lite moderna saker som möjligt runtomkring. Det här stället kan fungera för en del sådana miljöer.
Efter att ha konstaterat detta fikade vi ute i molnigt väder på gränsen till regn, snålblåst och kanske fem plusgrader.
I stället för Dan Andersson (som dog för 88 år sen) dök en urinnevånare upp, en äldre man med långt stripigt hår och framskjutande haka. Han kanske såg ut som en byfåne men var väldigt pratsam och hade långtgående åsikter om det mesta, t ex vindkraftverken under byggande på Fjällberget någon mil bort. Utsikten var fin trots detta, och trots gråvädret.
Han tog oss för säsongens första turister och vi befriade honom inte från den villfarelsen. Man har väl sett i Den sista färden hur det kan gå om man gör sig ovän med lokalbefolkningen. Han var som sagt utomordentligt pratglad och vi hade lite problem att med ursäktande leenden backa iväg mot bilen. Rejält frusna hade vi hunnit bli.
I dag har jag jagat bofinkar med kameran. Det gick inte så bra. Dom är mycket skyggare än vinterfåglarna, och mitt tålamod räckte inte, så det blev inga vidare bilder.
Får försöka igen. Jag gick en timmes rask promenad med stavar i morse, och kände mig som vanligt utomordentligt fånig. Som tur är möter man inte så många på morgonen. I alla fall hörde jag bofinkens sång för första gången i år, och det är ett av dom härligaste vårtecknen.
Helena har blivit helt vild och har skrivit fem inlägg i sin blogg idag. Och ett i går. Och ett för tre dagar sen. För oss som är så långt bort är det jättekul att få täta livstecken från henne. Heja på gumman!
Kommentarer
Trackback
