Gott Nytt År !
Årets sista vecka har bjudit på fantastiskt vinterväder med kyla, snö och en blek sol. Luften är fuktig så träden blir vitluddiga av rimfrost. Otroligt vackert.
Just i kväll, på nyårsafton, stod nymånen och Venus alldeles intill varandra på den mörknande kvällshimlen efter solnedgången. 
Ett tjusigt skådespel - lugnt och ljudlöst i motsats till smällandet som redan har börjat. Barn i alla åldrar som inte kan bärga sig till midnatt, kanske... Tur att våra katter inte är ett dugg skotträdda. Men jag känner med alla som har djur som mår dåligt en sån här kväll.
Nu hoppas vi på ett bra 2009 med ett minimum av krig, krasslig samhällsekonomi och krämpor.
God Jul !
Vintersolstånd
Härom kvällen hade Helena rena tomteverkstaden. Vi släpptes inte in förrän efter klartecken. Lovande. Då blir det nog nån julklapp åt oss också.
December har varit ganska vintrig här, med snö och sol på Lucia. Med moln i norr och låg sol i söder får man ett spännande ljus och kan ta en telebild från köksfönstret på husen tvärsöver älven.
Och med lite tålamod kan man fånga talgoxen med kameran genom andra köksfönstret.
December har varit ganska vintrig här, med snö och sol på Lucia. Med moln i norr och låg sol i söder får man ett spännande ljus och kan ta en telebild från köksfönstret på husen tvärsöver älven.
Och med lite tålamod kan man fånga talgoxen med kameran genom andra köksfönstret.
Idag på årets kortaste dag skymtade en mycket blek sol en bit över horisonten i söder. Inte mycket att hurra för, men ändå.
Nu vänder det! I morgon är dagen en minut längre på eftermiddagen. Framåt nyår börjar solen gå upp aningen tidigare på förmiddagen också. Det gillar jag.
Vid min favoritklippa på älvstranden uppströms från Mockfjärd låg några isflak dekorativt staplade av strömmen.
Och på hundlokorna (?) strax intill fanns lite snö arrangerat på ett sätt som ingen människa skulle kunna åstadkomma.
Däremot kan man tona bilden i blått i Photoshop.
Rejält ledig ska jag vara nu, ända till efter trettondagen. Hoppas fler har möjlighet att göra så. Det behöver man så här års.
En trevlig överraskning...
...fick jag som motvikt i kväll. Min bästa kompis ända från ungdomsåren ringde oväntat. Det är längesen vi träffades. Det blir gärna så när man bor på olika håll och var och en har sitt. Å andra sidan är det ju bara svepskäl. Det är inte svårare än att lyfta telefonen och slå numret.
Det gjorde Lars och det blev jag riktigt glad för. Vi bodde i samma hyreshus i Sundsvall i tonåren, och gick i samma skolor om än aldrig i samma klass. Vi hade en del påhitt för oss. Vi spelade in en egen James Bond-film med exploderande bilar och blodutgjutelse. Vi hade luftgevärskrig med lingonkart som ammunition (det gjorde ont att bli träffad!). Vi riggade en privat telefonlinje i form av koppartråd utanpå väggen mellan våning två och våning sex. Roligt var det.
Länge hade Lars' familj ett fantastiskt sommarställe utanför Leksand, och där sågs vi många gånger sen vi flyttat till Mockfjärd. Bara tre mil emellan. Bilden på Lars nedan, som inte riktigt stämmer med innevarande årstid, är därifrån.
Vi har också paddlat i Vindelälven och från Ljördal i Norge till Vansbro (dock inte i sådana gummibåtar). Nyåret 1978, första sen vi flyttat till Mockfjärd, var det extremt kallt med -41 grader på nyårsafton. Lars hade åkt ensam med sin västgötaspets Zaiko i sin gamla Saab till sommarstället. Fast han eldade allt som gick i stugan tinade inte vattnet i hundens matskål. Hur han fick igång bilen förstår jag inte, men han kom till oss och fick tina upp.
Idag var vi rörande överens om att vi måste träffas snart, och att inga undanflykter godtas. Jag ser fram mot det!
Det gjorde Lars och det blev jag riktigt glad för. Vi bodde i samma hyreshus i Sundsvall i tonåren, och gick i samma skolor om än aldrig i samma klass. Vi hade en del påhitt för oss. Vi spelade in en egen James Bond-film med exploderande bilar och blodutgjutelse. Vi hade luftgevärskrig med lingonkart som ammunition (det gjorde ont att bli träffad!). Vi riggade en privat telefonlinje i form av koppartråd utanpå väggen mellan våning två och våning sex. Roligt var det.
Länge hade Lars' familj ett fantastiskt sommarställe utanför Leksand, och där sågs vi många gånger sen vi flyttat till Mockfjärd. Bara tre mil emellan. Bilden på Lars nedan, som inte riktigt stämmer med innevarande årstid, är därifrån.
Vi har också paddlat i Vindelälven och från Ljördal i Norge till Vansbro (dock inte i sådana gummibåtar). Nyåret 1978, första sen vi flyttat till Mockfjärd, var det extremt kallt med -41 grader på nyårsafton. Lars hade åkt ensam med sin västgötaspets Zaiko i sin gamla Saab till sommarstället. Fast han eldade allt som gick i stugan tinade inte vattnet i hundens matskål. Hur han fick igång bilen förstår jag inte, men han kom till oss och fick tina upp.
Idag var vi rörande överens om att vi måste träffas snart, och att inga undanflykter godtas. Jag ser fram mot det!
Konvertering
December är överraskningarnas tid. Min senaste, inte helt önskad, var att vakna kl 01:45 i morse och upptäcka att jag hade förmaksflimmer.
Jag trodde jag hade klarat av detta i Italien. Men tydligen inte. Det visade inga tecken på att ge sig så det blev ambulans till akuten i Falun. Där var osannolikt nog nästan tomt på patienter, så jag fick snabbt uppmärksamhet. Denna bestod, förutom EKG-tagande, av att ta "odlingsprover" från näsa, svalg och.... ja, ett ställe till. När personalen fick höra att jag varit på sjukhus i Italien för två månader sen betraktades jag nämligen som en potentiell smittbärare av muliresistenta, sydeuropeiska sjukhusbakterier. Dom var fortfarande lika vänliga men plastade in sig extra mycket när dom kom i närheten av mig.
På hjärtavdelningen fick jag av samma orsak ett alldeles eget rum med toalett, adventsljusstake och teve. Och sträng förmaning att inte lämna detta rum. Och lika stäng förmaning att inte vare sig äta eller dricka (av skäl som strax förklaras).
Lång väntan följer. Någon gång i timmen tas blodtryck eller ges medicin. Hjärtat rumlar mer enträget än någon av de tidigare gångerna. Förfärligt obehagligt. Jag är dödstrött men kan inte sova. Det går inte att koncetrera sig på att läsa eller att titta på teve. Tiden går l å n g s a m t. Man gluttar på klockan efter en lång stund, och då har det gått två minuter.
Halv elva kommer ronden med en väldigt trevlig hjärtläkare vid namn Per som säger att eftersom medicinen inte fått stopp på flimret så "gör vi en konvertering nu".
Konvertering brukar ju betyda att byta religion. Eller att omvandla mellan olika filformat i datorn. På hjärtavdelningen på ett sjukhus betyder det att söva ner flimmerpatienten och ge en elstöt för att "boota om" hjärtat. Jag ser väl lite orolig ut så läkare Per förklarar att det alls inte är som på film när den med hjärtstillestånd får en elstöt så han hoppar en meter upp.
"Nu" visar sig dröja till kl 14. Jag har fortfarande inte fått äta och är riktigt hungrig. Men efter tolv timmars flimrande är jag rejält trött på det och välkomnar den delegation som tränger in sig i mitt lilla rum och består av hjärtläkare med elaggregat, narkosläkare med spruta, sjuksköterska 1 med akutväska, sjuksköterska 2 med konstgjord-andnings-pump och sjuksköterska 3 som ska hålla koll på mitt blodtryck. Känns förtroendeingivande, seriöst och aningen skrämmande. Samtliga i denna task force är rejält inplastade, från topp till tå nästan.
Godnatt på en stund, säger hjärtläkaren och injicerar ett sömnmedel (doserat av narkosläkaren) i droppkanylen på min hand. Efter ca 15 sekunder börjar jag känna en viss dåsighet. Omedelbart därefter hör jag, till en början rätt dimmigt, en massa röster som pratar. Om vad minns jag inte, men jag minns att jag förstår allt dom säger. Jag ser replikerna framför mig som en play list ungefär, scrollande förbi i vackra färger. Säreget.
När jag öppnar ögonen säger någon att det är klart. Då inser jag att hjärtat slår normalt. Vilken obeskrivlig lättnad!
Precis som Per utlovat har jag inte märkt någonting alls av elstöten. Det hela var alltså inget att oroa sig för. Enda fysiska minnet av behandlingen är en lätt sveda där gel-elektroderna suttit på huden. Lite som om man bränt sig i solen. En av syrrorna håller mig sällskap en stund, förmodligen för att kolla så inga komplikationer tillstöter. Och äntligen, när nu narkosen är avklarad, får jag äta. Hon går och hämtar en efterlängtad lunchtallrik som hon vänligt nog sparat åt mig.
Och så kliver jag på bussen hem.
Klart!
Sens moral:
På svenska sjukhus går det lättare att kommunicera med personalen än på italienska sjukhus.
På svenska sjukhus finns toaring, toalettpapper, tvål och pappershanddukar.
På svenska sjukhus finns inga munkar som kommer in och önskar god bättring. I alla fall såg inte jag någon.
P.S. Mina älsklingar hemmavid bjöd på falukorv och stuvade makaroner. Gissa om det smakade underbart!
Jag trodde jag hade klarat av detta i Italien. Men tydligen inte. Det visade inga tecken på att ge sig så det blev ambulans till akuten i Falun. Där var osannolikt nog nästan tomt på patienter, så jag fick snabbt uppmärksamhet. Denna bestod, förutom EKG-tagande, av att ta "odlingsprover" från näsa, svalg och.... ja, ett ställe till. När personalen fick höra att jag varit på sjukhus i Italien för två månader sen betraktades jag nämligen som en potentiell smittbärare av muliresistenta, sydeuropeiska sjukhusbakterier. Dom var fortfarande lika vänliga men plastade in sig extra mycket när dom kom i närheten av mig.
På hjärtavdelningen fick jag av samma orsak ett alldeles eget rum med toalett, adventsljusstake och teve. Och sträng förmaning att inte lämna detta rum. Och lika stäng förmaning att inte vare sig äta eller dricka (av skäl som strax förklaras).
Lång väntan följer. Någon gång i timmen tas blodtryck eller ges medicin. Hjärtat rumlar mer enträget än någon av de tidigare gångerna. Förfärligt obehagligt. Jag är dödstrött men kan inte sova. Det går inte att koncetrera sig på att läsa eller att titta på teve. Tiden går l å n g s a m t. Man gluttar på klockan efter en lång stund, och då har det gått två minuter.
Halv elva kommer ronden med en väldigt trevlig hjärtläkare vid namn Per som säger att eftersom medicinen inte fått stopp på flimret så "gör vi en konvertering nu".
Konvertering brukar ju betyda att byta religion. Eller att omvandla mellan olika filformat i datorn. På hjärtavdelningen på ett sjukhus betyder det att söva ner flimmerpatienten och ge en elstöt för att "boota om" hjärtat. Jag ser väl lite orolig ut så läkare Per förklarar att det alls inte är som på film när den med hjärtstillestånd får en elstöt så han hoppar en meter upp.
"Nu" visar sig dröja till kl 14. Jag har fortfarande inte fått äta och är riktigt hungrig. Men efter tolv timmars flimrande är jag rejält trött på det och välkomnar den delegation som tränger in sig i mitt lilla rum och består av hjärtläkare med elaggregat, narkosläkare med spruta, sjuksköterska 1 med akutväska, sjuksköterska 2 med konstgjord-andnings-pump och sjuksköterska 3 som ska hålla koll på mitt blodtryck. Känns förtroendeingivande, seriöst och aningen skrämmande. Samtliga i denna task force är rejält inplastade, från topp till tå nästan.
Godnatt på en stund, säger hjärtläkaren och injicerar ett sömnmedel (doserat av narkosläkaren) i droppkanylen på min hand. Efter ca 15 sekunder börjar jag känna en viss dåsighet. Omedelbart därefter hör jag, till en början rätt dimmigt, en massa röster som pratar. Om vad minns jag inte, men jag minns att jag förstår allt dom säger. Jag ser replikerna framför mig som en play list ungefär, scrollande förbi i vackra färger. Säreget.
När jag öppnar ögonen säger någon att det är klart. Då inser jag att hjärtat slår normalt. Vilken obeskrivlig lättnad!
Precis som Per utlovat har jag inte märkt någonting alls av elstöten. Det hela var alltså inget att oroa sig för. Enda fysiska minnet av behandlingen är en lätt sveda där gel-elektroderna suttit på huden. Lite som om man bränt sig i solen. En av syrrorna håller mig sällskap en stund, förmodligen för att kolla så inga komplikationer tillstöter. Och äntligen, när nu narkosen är avklarad, får jag äta. Hon går och hämtar en efterlängtad lunchtallrik som hon vänligt nog sparat åt mig.
Och så kliver jag på bussen hem.
Klart!
Sens moral:
På svenska sjukhus går det lättare att kommunicera med personalen än på italienska sjukhus.
På svenska sjukhus finns toaring, toalettpapper, tvål och pappershanddukar.
På svenska sjukhus finns inga munkar som kommer in och önskar god bättring. I alla fall såg inte jag någon.
P.S. Mina älsklingar hemmavid bjöd på falukorv och stuvade makaroner. Gissa om det smakade underbart!
Decembertid
Efter den grå november brukar det kännas bra att nå fram till första advent. Ljus i vårt hus. Och vändpunkten (vintersolståndet) är inom räckhåll.
Som tröst på vägen finns julfesten med jobbet. En fin tradition som genomförs djupt inne i en undanskymd del av skogen. Nästan tomteland.
Vi har blivit så många att festlokalen har fått byggas om. Den står snart inte Stadshuset efter.
Efter fantastisk mat, inklusive en del att dricka (typ Ramlösa) provades badkaret, som även det blivit utbyggt sen sist.
Vattnet var oväntat varmt. Tur att det var så julelikt utanför.
EFter denna begivenhet under gårdagen ligger jag en smula efter med sömnen. Det var skönt att lufsa ut i julkortsskogen och tystnaden idag.
I avsaknad av solnedgångar, som är en bristvara så här års när solen nätt och jämnt går upp, är det tacksamt att använda sig av kameran bland alla snötyngda grenar.
Och, som sagt, jag behöver ta igen lite avsaknad sömn till jobbdags i morgon måndag, så det blir inte mer här nu!
Som tröst på vägen finns julfesten med jobbet. En fin tradition som genomförs djupt inne i en undanskymd del av skogen. Nästan tomteland.
Vi har blivit så många att festlokalen har fått byggas om. Den står snart inte Stadshuset efter.
Efter fantastisk mat, inklusive en del att dricka (typ Ramlösa) provades badkaret, som även det blivit utbyggt sen sist.
Vattnet var oväntat varmt. Tur att det var så julelikt utanför.
EFter denna begivenhet under gårdagen ligger jag en smula efter med sömnen. Det var skönt att lufsa ut i julkortsskogen och tystnaden idag.
I avsaknad av solnedgångar, som är en bristvara så här års när solen nätt och jämnt går upp, är det tacksamt att använda sig av kameran bland alla snötyngda grenar.
Och, som sagt, jag behöver ta igen lite avsaknad sömn till jobbdags i morgon måndag, så det blir inte mer här nu!
