Peters funderingar

Om man har ett enda barn, och barnet fyller tjugo, och bestämmer sig för att åka till Australien, och faktiskt gör det - då känner man som förälder att ett långt år ligger framför en.

Barnet är vuxet, åtminstone i legal mening, och bestämmer själv. Men tycker man någonsin som förälder att ens barn blir vuxna? Och kan ta vara på sig själv?

Ändå måste man låta dom. Navelsträngen måste klippas. Alla föräldrar går igenom detta.

Men Australien! Och ett helt år!! Så långt, både i tid och rum...

Då, i februari förra året, visste vi inte att året skulle bli 16 månader (och tur var väl det!). Vi visste inte heller att vi skulle hälsa på Helena i Australien efter halva tiden. Vårt livs resa!

I dag kom den (nästan) förlorade dottern hem igen. Efter 23 timmars resande klev hon ut ur ankomstporten på Arlanda. En obeskrivlig känsla att få krama om henne igen, på riktigt, i stället för att bara skriva kram under en kommentar i hennes blogg.

Helt underbart.

Helena själv befann sig i en overklighetsbubbla bestående av tårdrypande avsked från kompisar i Melbourne, jetlag, allmän sömnbrist och en hel del osäkerhet inför vad hon ska göra i framtiden.

Men Sverige hade anstängt sig att välkomna henne hem med fantastiskt väder och sin finaste försommargrönska. Och väl hemma bjöd vi på älsklingsmat, bl a innehållande bernaisesås (vilket är en bristvara i Australien). Helt enligt önskelistan.

En mycket trött ung dam har nu somnat i sin egen säng i sitt nyröjda rum, och både hon och vi vet att mycket kul väntar framöver.