Sommarsolstånd
När jag sedan klippte gräset la elklipparen av och jag fick fortsätta med handjagaren. Svettigt.
På kvällen var det ABB-träff i Disponentparken i Grängesberg. Trädgården var en positiv överraskning med massor av spännande växter, stigar, skulpturer och en bokstavlig lövkoja under en lind. Dit vill man åka igen, på dagtid (mindre knott och öppet café) och gå runt och titta på allt i lugn och ro.
Det var alltså mina närmaste arbetskompisar på ABB som samlats för sommaravslutning. Jag blev avtackad som "wannabe-pensionär" med blommor, presentkort på Dala-Floda värdshus och sist men inte minst en vrålsnygg IT-slips som jag genast satte på mig trots min generella motvilja mot slipsar. Men den var full med datorprylar från åttiotalet så jag kunde bara inte låta bli.
Vid rundvandringen i trädgården stötte vi på Carl von Linné, skulpterad i tovad ull och i naturlig storlek. På bilden ser ni både honom, mig och min fina slips.
Detta lär vara världens största nåltovade föremål. Tack Therese som tog bilden!
Efter god mat och trevligt sällskap kom vi hem lagom till solnedgången, som alltså är den senaste på kvällen för i år. Jag tog mig med viss möda ner till älven (ett träd har fallit tvärs över stigen - något att såga upp till ved senare) och fick avnjuta en färgrik skymning efter att solen gått ner.
Nu vänder det, som man brukar säga. Normalt inte så kul, men i år blir det lägre varvtal på stressen eftersom jag ska fortsätta vara ledig när semestern tar slut. Känns utomordentligt bra.
Årets höjdpunkt blir ändå utan tvekan i övermorgon, när vi ska möta Helena på Arlanda, efter att inte ha träffat henne på elva månader. Gissa om vi längtar!
I dag är första dagen av resten av mitt liv
Just idag har denna aforism en synnerligen bokstavlig innebörd för mig.
I går var ju min sista normala arbetsdag. Någonsin.
Att bli pensionär måste vara en av livets största vändpunkter. Jämförbart med att börja skolan. Efter sju års ålder är man inte helt fri mer än korta perioder. Sommarlov, och senare i livet semester. I övrigt finns alltid en rad måsten närvarande. Man måste gå upp på morgonen, måste iväg, måste det och det.
Det finns en del måsten och många borden kvar även när man slutat förvärvsarbeta. Men man kan mycket mer välja själv när man ska göra dom. Och OM man ska göra dom...
Det borde gå att utveckla uppskjutande till morgondagen till ädel konst.
Å andra sidan. Det är härligt att ha kommit så långt att jag blir helt ledig igen. MEN det är också en påminnelse om att jag uppnått en ålder en bit över tonåren. Och att jag inte har obegränsat med tid kvar (som man tyckte att man hade i tonåren. Fast då fasade man väl för att fylla 30, då livet i princip skulle vara slut. Det var det lyckligtvis inte, kan jag intyga för eventuella oroliga ungdomar).
Alltså. Konsten att uppskjuta behöver kombineras med konsten att välja bort. Dvs göra så lite saker som möjligt som jag ogillar, och så mycket som möjligt av det jag tycker är kul. Och den sistnämnda kategorin ska jag inte skjuta upp!
Nu kan jag ju inte längre skylla på att "jag hinner inte nu för jag måste jobba"...
I stället kan jag säga "jag har inte lust att göra det och det nu. Jag läser en bok i stället!"
Det finns många böcker som jag inte har läst. Man kan antagligen läsa under korkeken och lukta på blommor samtidigt.
Tack Loxodonta för jättefin bukett!
