Stromboli
Båten åker runt själva Stromboli. På norra sidan finns Sierra del Fuoco, "eldklyftan". Sluttningen är kolsvart av all aska och pimpsten som drösar nerför.
I år småputtrade tydligen vulkanen konstant, för det bolmade tidvis rök upp ur kratern.
Samhället St Vincenzo på östra sidan av ön är väldigt speciellt, med kritvita hus och trånga gränder emellan. Här och var en vacker trädgård. Uppe vid kyrkan finns en utsiktsplats.
Båten går tillbaka efter att det blivit mörkt, och lägger sig då en timma utanför nordsidan för "vulkanskådning". Det kommer små utbrott med 10 - 25 minuters mellanrum, så det gäller att ha tålamod. Och att inte bli sjösjuk, för det gungade rätt rejält.
Det är i princip omöjligt att fotografera vad som syns uppe vid vulkantoppen. Ljuset är rätt svagt, och man står - milt uttryckt - ostadigt, vilket inte är gynnsamt vid den långa brännvidd och dom långa slutartider som behövs. Jag fick en bild som kan ge en antydan av hur det såg ut.
Det intressantaste är kanske alla (övriga) turister som ivrigt tar kort efter kort - med blixt. Detta torde vara ett av det ställen där det tas flest totalt misslyckade bilder på kortast tid.
I dag var hela gänget på stranden igen, och jag lyckades samla alla på en gruppbild.
Från vänster ser vi här:
Anders (son till AnnSofi)
Lukas (son till Anders och Karin)
Karin (Anders sambo)
Matilda (dotter till Janne och AnnSofi)
Olle (son till Janne och AnnSofi)
Malte (son till Anders och Karin)
AnnSofi (min svägerska, gift med Janne)
Janne själv (min bror)
Kajsa (dotter till AnnSofi)
Eva (min fru)
Helena (Evas och min dotter)
Marlene (Olles flickvän)
Jag själv
Jag riggade upp kameran på min ryggsäck och använde självutlösare. Helena gjorde på samma sätt med sin kamera, men då kom en italienare som åsett det hela och erbjöd sig att ta kort. Vänligt av honom.
Nerifrån stranden i Tropea ser man staden uppe på den nästan lodräta klippan. Inringat kan man skönja våra två balkonger. På den undre bilden framgår varför jag inte gärna går ut på den undre balkongen utanför vårt sovrum. Den hänger utan stöd ut över avgrunden.
Nyss upptäckte jag att restaurangen precis utanför vår lägenhetsingång skyltade med WiFi. Det var gratis om man beställer något! Helt perfekt. Så här sitter jag nu och skriver detta.
På Internetcaféet i nästa kvarter lyckades jag aldrig ansluta min dator. Men det här är ju bättre!
Vid avgrundens brant
Efter fem timmar på italienskt X2000, som var mycket komfortabelt, men försenat, missade vi i Lamezia det lokaltåg som skulle ta oss dom sista fem milen till Tropea. Lamezia är en hyfsat stor stad med c a 70 000 invånare, men på stationen råder visst kaos och ingen personal kan ett ord engelska. Med lite ansträngning fick jag fram att nästa tåg till Tropea skulle gå om tre och en halv timme.
Ingen av oss var särskilt sugen på en sådan väntan. Vi lyckades få en (likaledes icke engelsktalande) taxichaufför att köra oss till vårt mål. 80 Euro, men det kändes som väl använda pengar. Och vi fick en fin tur längs den slingrande kustvägen. Dessutom slapp vi släpa bagaget kilometern från tågstationen till Largo Viletta, där lägenhetsagenten mötte med nyckeln.
Lägenheten vi hade hyrt överträffade förväntningarna. En inredd grotta (jo, faktiskt!) i berget, med stora balkonger på båda våningsplanen. Balkonger rakt ut över den ca 40 m höga, lodräta klippbranten ner till stranden. Passar min höjdfobi utmärkt. Jag vägrar gå närmare räcket än en meter. Men utsikten med 180 graders panorama över medelhavet är fullkomligt fantastisk.
Italien bjuder på överraskningar av alla de slag. I morse väckte Helena mig och bad, något dämpat, att jag skulle ta kameran och komma. Hon pekade i tvättstället vid sitt rum.
Detta kan inte vara annat än en babyskorpion. Alla viktiga delar verkade finnas på plats, inklusive gadd. Knappast stor nog att vara farlig, bedömde jag, men förpassade med viss försiktighet denna oönskade gäst ut från lägenheten. Helena förklarade (med aningen darr på rösten) att om detta hänt för några år sen skulle hon ha gallskrikit och antagligen rusat hela vägen hem till Sverige. Men nu har hon dykt bland hajar och sjöormar i Australien och lärt sig vad man behöver och inte behöver vara rädd för. Strongt, faktiskt.
Resten av dagen har förlöpt på normalt semester-i-Tropea-manér. Fint väder, lagom varmt i luften. Vi tog dom många trapporna ner till stranden och konstaterade att vattnet var lika kristallklart och salt som för två år sen. Och omkring 23 grader varmt. En del italienare låg och huttrade i solen, men vi och några andra nordeuropéer badade gärna och länge.
En promenad längs huvudgatan för att inhandla lite tomater (pomodore), bröd (pane), ost (formaggio) och smör (burro) i en liten kvartersbutik till lunch.
Mot kvällen sammanstrålade hela gänget på vår balkong (jo, den höll för 13 personer!!) och delade på på några öl och en 1,5-liters vinpava. Och utanför gick solen ner över havet med vulkanön Stromboli i siluhett strax intill. Dit ska vi åka i morgon, för att beskåda dom ständiga småutbrotten i kvällsmörkret.
Den här dagen avslutades med pizza i en gränd där gräddningen skedde i en gammal vedeldad ugn. Mycket gott. Som grädde på moset en smula italiensk fotboll (Inter-Milan, tror jag. Zlatan skymtade ibland) på storbildsteve vid huvudgatan med entusiastiska ortsbor. Och så vi bakom lite kaffe och glass. fotbollskommentatorer är underhållande att lyssna på, även om man knappt begriper ett ord. Dom håller högt tempo på snacket. T o m gamle Hyland skulle nog ha en del att lära.
Ja, det här inlägget skulle ha varit utlagt igår, men jag fick inte fatt på någon fungerande Internetförbindelse. Jag återkommer inom kort, hoppas jag.
Heldag i storstad
Att göra Rom på en dag kräver sin man. Och kvinna. Vi är bra trötta i benen nu, efter 12 timmar på stan.
På morgonen hördes käcka tutanden nerifrån gränden utanför hotellet, och vi fick ett levande bevis på den parkeringsanarki som råder i italienska huvudstaden.
Efter en kontinental hotellfrukost som höll mer än den lovade tog vi oss via en stadsbuss tillbaka till centralstationen Roma Termini, inhandlade tågbiljetter till i morgon och ett endagskort för turistrundtur.
Denna skedde i en dubbeldäckare utan tak, vilket passade utmärkt i det strålande sommarvädret, helt av god svensk klass med ca 24 grader på eftermiddagen.
Bussen tog oss först till Colosseum, där vi hakade på en guide som tog oss förbi köerna på en vandring i detta märkliga och mäktiga monument från svunna tider.
Mycket sevärt. En eller annan övervintrad legionär kunde ses vandra omkring utanför till turisternas förtjusning. Och när jag videofilmade med stativ kom en annan turist fram och frågade vad det kostade att få ett kort taget. Roligt att man ser professionell ut...
Under vår vidare färd passerade vi en annan buss som stod stilla i den täta trafiken. Satt föraren och svor och tutade? Nej, han löste korsord.
Nästa anhalt var Vatikanstaten. Där var inte mycket till gränskontroll, men kön in till Peterskyrkan var lång pga av säkerhetskontroll. Vet inte vad dom letade efter. Vapen att skjuta påven med, kanske.
Det var förresten en likadan säkerhetskontroll för att komma in på Colosseum också. Där är det svårare att förstå vad dom var ute efter. Caesar själv är ju mördad för längesen. Sprayburkar, föreslog Helena.
Nå, det fanns också upprepade skyltar som förkunnade hur lite man minst måste vara påklädd för att släppas in. Bikinibrudar göre sig ej besvär. Inte enbenta brudar heller, enligt denna skylt. 
Katolska kyrkan har nog en rätt förlegad kvinnosyn när allt kommer omkring.
Peterskyrkan är verkligen imponerande stor. En intressant detalj var en kö av folk som gick förbi en jesusstaty och lät sig fotograferas när dom tog honom på fötterna. Jag förstår inte riktigt denna rit.
Eva och jag var nu rejält trötta i fötterna, så vi hittade en plats i skuggan utanför kyrkan medan Helena piggt knatade uppför en extremt trång spiraltrappa till tornet på kyrkan.
Dagen avslutades med en del irrande i centrala Rom på jakt efter Spanska trappan och Fontana di Trevi. Trappan hittade vi och den var... ja, en stor trappa. Anita Ekbergs fontän var svårare att finna, och sista biten dit gick motströms genom hela italienska cykelfrämjandet som kom vällande i gränden, alla på mountainbike och i moderiktiga cykeldressar.
Själva fontänen var nästan lika tjusig som något liknande jag såg i Las Vegas förra året. Undrar vem som apat efter vem...
Efter en utemiddag som var mer dyr än god blev det taxi hem till hotellet. Jag angav att och vart vi ville åka på italienska som var tillräckligt bra för att inbilla chauffören att jag kunde språket, så han började prata långa haranger och jag fick skamset klämma fram ett "non capisco".
I morgon blir det 70 mils tågresa till syditalien!
Första kvällen i Rom
Vi (jag, frugan och dottern) har nyss konstaterat att Peroni är ett gott italienskt öl som serveras i behagliga 66 cl-flaskor, väl avkylda för att matcha pizzan på uteserveringen i den svensksommarljumma kvällen.
Något som uppenbarligen är obligatoriskt i Italien när man
A/ Äter på uteservering
B/ Ligger på en badstrand
är att man oupphörligen får besök av kringvandrande försäljare av allehanda märkliga ting, som dessa försäljare är fullkomligt överbehängda med.
Den här gången var det en glad afrikan som hade snidade mahognyfigurer överallt i fickor, i famnen, i händerna. Han ställde fram en och en bland våra tallrikar och berättade glatt hur fina dom var. Till slut föll Eva till föga och frågade vad en yogafigur kostade. Hon lyckades pruta från 30 till 20 Euro och båda parterna verkade nöjda.
Eva trodde hon hade gjort ett fynd och försäljaren hade nog inte i sin vildaste fantasi kunnat tro att någon turist skulle vara dum nog att betala närrmare 200 svenska kronor för den. Men som sagt, det viktiga är att alla är nöjda.
Nu planerar vi hur vi ska klara att i morgon "göra Rom på en dag" innan kosan styrs 70 mil ytterligare söderut på lördag. Jag återkommer så snart ork och tid bjuds.
Naturens under
Vår numera traditionella (vi var på samma ställe förra året) höstkickoff innehåller en hel del trevligheter i form av gruppövningar, god mat (och dryck) och trevligt umgänge. Det här är verkligen ett bra gäng att jobba i!
I år fick vi bl a ta oss runt en terrängbana i grupp om fyra personer, med hjälp av tre däck, och utan att nudda marken. Inte alldeles lätt. 
Nuddade man marken fick en i gruppen fortsätta med ögonbindel.
Efter varje övning hade vi diskussion med övningsledaren hur vi hade lyckats samarbeta och lösa problemet. En del ros, men eftersom vi alla i ivern att lösa uppgiften glömmer teorin så blev det en del ris också. Lärorikt.
För att avgöra vilka som skulle få 1. Duka och göra i ordning middag 2. Duka av och processa all disk genom snabbdiskmaskinen och 3. Göra frukost dagen efter, anordnades femkamp. Vinnaren fick välja först.
En gren var stövelkast, där man skulle kasta stöveln mellan benen, framåt över huvudet, så långt som möjligt. 
Att kastet gick bakåt i stället var inte ovanligt. Och lite pinsamt. Min grupp vann (vilken annars?) och valde att plocka i diskmaskinen efter maten. Vi hade riktigt roligt där i köket...
På kvällen kunde hugade Idol-pretendenter kombattera i SingStar, vilket vissa gjorde med mer inlevelse och frenesi än andra. Som Jonas M och Peter F.
Betydligt senare nyttjades bubbelpoolen av nästan alla, i omgångar och försedda med relaxande dryck.
Men det var inte dessa naturens under jag främst tänkte på. Nä, precis som förra året tog jag på hemväg i dag en vända in på Orsa Björnpark, som vi bott granne med denna lördag-söndag.
Här hade jag turen att direkt innanför entren se tre vargar springa omkring med en älgskånk. Vackra, men svåra att fotografera genom nätstängslet. Ett kameraskott lyckades hyfsat. Vargar är vackra djur!
Jag fick också se den blyga järvdamen Misa våga sig fram för att hämta dagens lunch, och hann knäppa ett porträtt även av henne innan hon släpade iväg sin köttbit för att gräva ned den.
Björnarna i hägnet intill var oerhört intresserade av järvens mat och flockades snabbt.
Dagens höjdpunkt var när jag upptäckte fem vuxna lodjur som verkade vänta på sin lunch. Lyckan blev fullständig när jag även upptäckte en liten unge mellan dem.
Denna varelse var helt bedårande! Jag, som älskar katter, stod nog tre kvart och bara njöt av denna krabat, som på kattungars vis tog språng efter prasslande löv, eller la sig i bakhåll för någon av de vuxna som kom förbi. Den lekte även i vattenskålen och plaskade med tassarna så det stänkte. Så gör inte våra katter...
Ansiktsteckningen med vitt precis runt ögonen, polisongerna, och framförallt de svarta tofsarna uppe på örspetsen - lodjur är så otroligt vackra!
Det är svårt att få bra bilder genom trådstängslet, eftersom man inte kommer närmare det än ca två meter. Lodjuren var precis bakom sitt nät, och då är det oundvikligt att det syns på bilderna.
Precis som förra året blev detta en härlig naturupplevelse. Då var det tigrarna (som jag bara skymtade i dag). Nu var det den lilla lo-krabaten.
Efter ett dygn med Loxodonta-gänget ligger man rätt rejält efter med sömnen, så nu blir det bingen!
Äventyr
Förutsatt att våra övningar försiggår utanför viltstängslen och inte innanför. Förra året gick det bra, men man vet ju aldrig.
Teknikens under
Nå. Det skulle flyttas. Vår lilla Astra kombi 100 % fullknökad med grejor: Platt-teve med bänk, en bokhylla, en bokhylla till, stereo med högtalare, sprängfylld backpackerryggsäck, diverse katonger, bagar och kassar med kläder, böcker och annat livets nödtorft. Och en omgång riktiga, ätbara basvaror som pappa donerat. Dom sista kassarna fick delas upp i allt mindre påsar och pulas in i dom snabbt krympande, återstående hålrummen.
45,7 mil to go. Vi stannade för lunch i Örebro, och även ett Clas Ohlson-besök för att köpa propp till teveantennkabeln, och ett litet verktygs-kit som pappa anser att en dotter behöver när hon ska bo i egen lägenhet, om än delad med två andra studerande. Det var inte lätt att pressa in verktygs-kitet i bilen, men teveproppen gick utan problem.
I Alingsås sträckte vi på halsarna men såg inte minsta skymt av Joel. Synd.
Varför jag egentligen berättar det här beror på följande: Jag är en motspänstig tekniknörd. Det betyder att jag inte omedelbart kastar mig över allt det senaste och köper för dyra pengar, bara för att ha det senaste. Efter ett tag köper jag prylen ändå, men då har den blivit lite billigare.
Så nu hade jag nyligen införskaffat en bilnavigator. Mest för att hitta i Göteborg, som jag just aldrig kört bil i. Jag provade den i rondellen hemma och i Djurås en mil bort för att lära mig förstå den sakliga kvinnoröstens instruktioner: "Om trehundra femtio meter. Kör in i rondellen. Ta andra åt höger." Det betyder att man ska köra rakt fram (eller skulle ha gjort om det varit en vanlig vägkorsning).
(Bilden från Garmins hemsida visar för all del Stockholmskartan, men den ställer liksom om sig automatiskt beroende på var man är. Fiffigt.)
Bilnavigatorn fungerade perfekt hemikring, och ledde oss med stor precision till Clas Ohlson i Örebro, där vi aldrig varit. Efter många lyckade rondellpassager och andra kloka anvisningar under våra dryga fem timmars färd nalkades vi nu centrala Göteborg, i trygg förvissning att bli lotsade bästa vägen till Frölunda och Helenas nya adress.
Helena sitter bakom ratten. Hon hittar lite bättre än jag i Göteborg, men har aldrig kört bil där. Plötsligt åker vi ner i en tunnel (Tingstads- ?), och Helena ser fundersam ut. Kvinnan i plastlådan kungör att hon tappat satellitkontakten (navigatorn kräver fri sikt mot himlen, vilket alla utom tunnelbyggare förstår). Helena meddelar att hon tror vi kommit på fel sida om älven. Den med violett färg angivna rutten är dock stabilt angiven på navigatorns kartbild, så vi fortsätter. Ny tunnel! Lundbytunneln, en lång jäkel. Snart ser vi kranarna vid Lundbyhamnen.
Nu börjar vår tilltro till väganvisningarna svikta en smula. Vägen delar sig i tre (i verkligheten) men på navigatorkartan grenar den sig i två. Enligt den ska vi köra rakt fram. På vägskyltarna ovanför står det Frölunda till vänster. Det ser vi för sent (vem tittar i första hand efter vägskyltar när man har en navigator?). Helena åker rakt fram och kvinnan i lådan säger omedelbart "Gör om rutt". Den lila vägmarkeringen slår knut på sig själv. Direktiven kommer fortfarande med samma avspända röst, men utan pauser emellan. "Sväng vänster." "Sväng vänster" (det skulle ha fört oss ut i terrängen). "Sväng höger". "Gör U-sväng". Osv.
Vi hamnar i den långa Lundbytunneln igen, åt andra hållet. Bra, då kanske vi kommer back on track igen. Men vänta, när vi kommit upp ur tunneln (för)leds vi genom diverse svängar - och kommer ner i samma tunnel en tredje gång, nu åt samma håll som den första. Och satellitkontakten bryts obevekligt.
"Stäng av den där jävla skiten!" säger Helena som visst börjar ilskna till. Nu lyckas vi ta rätt väg-gren mot Frölunda (med hjälp av skyltningen). Vi är visst på Hisingen, var det nu ligger. Åker över Älvsborgsbron. Navigatordamen gör ett försök med ny rutt och guidar oss i stort sett korrekt till Frölunda, med sitt anseende nödtorftigt återupprättat.
Framme, efter en extra halvtimmes guidad rundtur i Göteborgs norra delar. Större delen av den färden gick dock i Lundbytunneln, och utsikten därifrån är rätt kass.
I området där Helena ska bo finns ett antal oregelbundet vinklade höghus i en backe, med fin utsikt över nejden. Helenas lägenhet är inringad.
Urlastningen gick mycket snabbare än ilastningen, och med stor hjälp av en rejäl hiss var snabbt all bråten uppe på åttonde våningen (men man skulle trycka på 7 i hissen. Våningarna är nedifrån betecknade B, K, 1, 2... Källarvåningen verkar alltså ligga ovanför bottenvåningen. Intressant). Lägenheten, en femrummare omgjord till trerummare, var väldigt rymlig med magnifika panoramafönster åt söder.
Helenas två trevliga apartment-mates bjöd på crepes, vilket smakade himmelskt efter en lång dags bilåkande med flera straffrundor i Göteborg som slutkläm. Därefter vidtog en del hopmonterande av bokhyllor och inkopplande av teve och stereo, före en god natts sömn på en madrass på golvet i Helenas nya hem.
Och på måndag morgon satte jag mig ensam i den tomma bilen, slog på navigatorn, tog gud i hågen och ett stadigt tag i ratten. Därefter tryckte jag på gasen.
Hur det gick?
Jodå, min dambekant i burken lotsade mig rakt genom centrum, förbi Linneplatsen och Järntorget, ner under älven och ut på en utfart. Jag hade tänkt mig att åka väster om Vänern på hemvägen, över Karlstad. Därför lurade jag till en början i navigatorn att jag önskade åka till Åmål. Dit vill ju alla, men för säkerhets skull.
Men åter började karta och verklighet differera. Jag passerade under tydliga vägskyltar rakt fram om E45 till Karlstad, vilket jag tyckte verkade utmärkt. Men det tyckte inte navigatorkärringen som envist ville ha mig att ta av åt höger (trots avsaknad av tunnlar). När jag inte omedelbart gjorde henne till viljes skulle jag åka in i nästa rondell och "ta fjärde till höger", vilket är detsamma som att vända tillbaka. Jag vägrade. Ny rutt gjordes, vilken innebar "fortsätt 2 kilometer. Gör sen U-sväng".
Nänä. Envetet fortsatt jag rakt fram, följandes de entydiga skyltarna raka vägen mot Karlstad. Efter några mil verkade det stackars flickebarnet finna sig i sitt öde och stakade ut en ny kurs som därefter helt överensstämde med både verkligheten och mina enkla önskemål.
När jag var tryggt förbi Trollhättan och hade kommit en bit uppöver, ändrade jag resmålet till "hem". Och resten av vägen fick jag perfekta anvisningar och en angiven ankomsttid till målet som stämde på minuten.
Sens moral: Lite inte blint på en aldrig så välvillig elektronisk manick som ska guida dig. I alla fall inte i Göteborg. Och i synnerhet inte i tunnlar.
Om skyltarna ovanför vägen verkar ha bättre verklighetsuppfattning än navigatorn, följ skyltarna.
Och skulle inte det heller fungera kan man ta till en riktigt beprövad metod:
Stanna, och fråga en ortsbo om man är på rätt väg.
Rekord
Detta resulterade genast i en all time high i besöksstatistiken som var mer än dubbla den gamla från i våras.
P-Floyd är populära och en liten smula av glansen sipprade över till lilla mig. Kul.
