Peters funderingar

En liten milstolpe passerades idag när jag kunde lägga ner sista golvplattan i vårt gästrum, som är under renovering sedan några månader. Metodiskt har jag (mycket långsamt) arbetat mig nedåt, från tak till golv. Och nu återstår bara lite lister...


Det här var nog "once in a lifetime". Har någon varit med om att golvelementens bredd gått så jämnt upp att man inte behöver såga sista raden på längden? Passade precis! Jag hade visserligen mätt innan och sett att det nog skulle bli så, men men det var ändå spännande på slutet. Statistiskt är chansen ca en på femtio eller nåt. Nu vinner jag väl inte på lotteri på ett bra tag...

Försökte skriva ett blogginlägg på min S2:a, men den kom inte riktigt överens med blogg.se:s editor. Det gick att ladda upp bilder, och att skriva, men inte både och. 

Nåja, vad är det för fel på en hederlig gammal ångdator? Går väldigt mycket fortare att skriva på den också. Sen får Swyparna säga vad dom vill.

Härom kvällen dök en rejäl regnbåge upp rakt i synfältet från verandan på kvällen. Lite Photoshop gör den ännu rejälare.


Nu ska jag rensa kameran och backupa bilderna inför kommande utrikesresa. Kanske kan bli lite bloggande från sydosteuropa och t o m Asien, andra halvan av veckan som kommer.

När jag skriver detta lyssnar jag på Hammerfalls nya album Infected. Melodiös hårdrock precis i min smak. Också en perfect fit.

På sjukhuset fanns det teve i alla rum, och i matrummen också. T o m en internetansluten dator i dagrummet. Bra standard.

Alla fjärrkontroller till teve var omsorgsfullt inlindade i gladpack. Jag har med viss möda listat ut att det nog är för att minska risken för smittspridning via knappar som alla patienter tar i. Bara att byta plasten ofta. Och alla knappar syns bra genom den tunna plasten. Smart, va?

Jag är övertygad om att en kvinna kommit på denna utmärkta idé.

En man skulle ha utarbetat en tekniskt avancerad och mycket dyrare lösning för att hålla fjärrkontrollerna bacillfria. Heja tjejer!

Idag kunde jag äntligen inhandla min rätt efterlängtade nya leksak. Jag är normalt inte så pryltokig med behov av det allra senaste, men jag bestämde mig för att jag ville ha en smartphone nu när jag slutar jobba. En liten marknadsundersökning och några intervjuer med arbetskompisar ledde fram till att det bästa man kan köpa just nu är en Samsung Galaxy S2 i9100.

Och för en gångs skull, så...

Så nu gäller det att begripa hur man ringer med detta tekniska underverk. Om det ens går?

Nu har jag svalt mitt första beska piller. Med viss spänning avvaktar vi nu vad som blir följden av detta.

Jag befinner mig sen sju timmar på avdelning 27 på Falu lasarett. En hjärtavdelning. Jag är inte här akut, utan det är planerat.

Den som läste det här för två och ett halvt år sen (huvudstoryn börjar under bilderna) vet lite bakgrund. Jag har vissa problem med hjärtat. Inget direkt farligt, men obehagligt, och måste hållas i schack. Senaste året har jag allt oftare känt störningar i hjärtrytmen. Så nu är det dags att prova en kraftigare medicin.

Det betyder också inläggning på sjukhus när man börjar ta den. Med ständig EKG-övervakning. Det vore ju synd om medicinen har för kraftig verkan...

Nog om själva skälet till att jag nu ska tillbringa ca tre dygn på sjukhus. Jag tror aldrig jag varit inlagd så länge förut. Inte är det kul att stänga in sig från en helg med fint vårväder, precis. Det är som ett fängelse, om än med vänliga vakter. Eller åtminstone elektronisk fotboja i form av begränsad räckvidd på EKG-sändaren.

Det är en egen liten värld, avskärmad från den verkliga världen utanför. Här gäller andra lagar och regler och rutiner. Man har inte mycket att säga till om. Rutinerna är oförutsägbara för en ovan patient. Tidvis är det ett väldigt spring med provtagning och mätningar. Sen blir det plötsligt lugnt och ingenting alls händer. Jo, nu är det mat! Den är hyfsat god men inte direkt spännande.

Jag verkar vara yngst här, bland ett antal rätt tuffliga farbröder och tanter, om uttrycket tillåts. Rullatorer och droppställningar. Vissa klarar att sjäva bära matbrickan till bordet. Jag också, faktiskt.

Lågmält prat. Mest berättar man för varandra om sina krämpor. Det är ju det man har gemensamt här. Främlingar som inte känner varandra. Men lite som i lumpen, man har olika bakgrund med föses ihop på samma premisser. Och ur det uppstår en sorts gemenskap, om än ytlig.  

Det går inte att göra sjukhusmiljö trivsam. Jag är övertygad om att alla andra ocksä längtar hem. Hela tiden. Personalen gör vad dom kan, är rara och vänliga. Men det går inte att göra det mysigt och ombonat, trots enstaka landstingstavlor på väggarna. Det är naturligtvis viktigare att det är lät att hålla rent.

En liten tröst är ändå att här finns trådlöst nätverk som man som patient får använda. Man känner sig inte lika avskuren från verkliga livet. Och det går att kommunicera med personalen (till skillnad från i Italien)!

...kan man handskas med på många sätt. Om man inte vill betala, kan man hålla reda på hur många gånger bloggsidan laddats. Hittade en gratisräknare på nätet och fick den på plats - efter 18 försök, vilka alltså har räknats snyggt och prydligt. Efter omladdningen för att se detta inlägg tror jag att jag lyckats stänga av räknaren för mina egna tittningar. Så allt över 19 är resten av världen som tittat.

Tyvärr visar räknaren inte alla kvantiljoner gånger min världsberömda (åtminstone i den närmaste kretsen av familj och vänner) blogg redan har besökts under alla år jag hållit på...

Men bättre sent än aldrig.

Den där speciella, ljusgröna färgen när bladen kommit fram på träden....   Jag har många gånger försökt fånga den på bild, men det är inte lätt. Tog en runda på tomten med kameran och knäppte stort och smått.

Här är några smakprov. Men jag har inte hittat den perfekta vårgröna bilden än.

      

Jag ställde min Baden-baden på gräsmattan på baksidan, alldeles vid kanten av backen ner mot älven. Satte mig i stolen och...  gjorde ingenting. Bara satt och tittade på vattnet i Storfjärden som glittrade mot den sjunkande solen, genom allt de ljusgröna som kommit fram på träden. En bofink uttryckte precis samma glädje.

Annars var det rätt tyst och lugnt, bara dom vanliga avlägsna ljuden av hundskall och hammarslag, och någon bil. Ett timmertåg dundrade förbi på framsidan, men det framhävde bara den låga ljudnivå som snart återkom igen. Vattenskotrarna har gudskelov inte vaknat för säsongen än.

Kvällssol som lyser genom vårgröna små blad - den färgen är svår att överträffa. Efter vintern är man svulten på grönt, och det känns som att dom här nyanserna laddar batterier som är nästan slut. En välbehövlig påfyllning av energi direkt från naturen. Gratis och nyttigt. Fungerar fast datorn är avstängd. Behöver ingen ström och har inte ideliga reklamavbrott.

Mycket behagligt.

Ja, visst är det fint när knoppar brister, som Karin Boye inte riktigt skrev. Det gäller i alla fall en dag med strålande sol när man promenerar längs Norr Mälarstrand på Kungsholmen i Stockholm.

Min svärmor Ingrid bor på Hantverkargatan, i vars förlängning man kan se Stadshuset, där Nobelfesten hålls en helt annan årstid.


Om man går söderut nerför backen tvåhundra meter kommer man till vattnet och strandpromenaden, livligt frekventerad en dag som denna. Inte att undra på. Även Stockholmare i sina sanslöst dyra lägenheter har väl behov att se något grönt strå ibland.

   
Rålambshovsparkens gräsmattor var i det närmaste fullbelagda av soltörstande storstadsmänniskor. Runtomkring var både hägg och andra träd översållade av blommor, och glassköerna ringlade långa.

Att strosa den lilla stigen alldeles vid vattnet lockar till många kameraavtryck. Tvärs över vattnet ser man Högalidskyrkan.


Efter träget köande efter glass (deras kassaapparat pajade alldeles innan det var vår tur, vilket inte precis gjorde tjejerna bakom disken mindre stressade och hanteringen snabbare), promenad i mycket lugn takt tillbaka uppför Polhemsgatan, och inmundigande av god hämtpizza från restaurang lilla Capri på hörnet, är det snart dags för Eva och mig att traska iväg till stationen och sätta oss på tåget mot Dalarna igen.

Stockholm i all ära, men det bästa med huvudstaden är allt när man får åka hem igen! 




 

I går var jag på en släktträff med min svärmor och Evas syskon hos Evas bror Göran, som bor i Nacka Strand sydost om centrala Stockholm. Området ligger högt och utsikten över Saltsjön är fantastisk, med massor av båtar inramade av vårgröna träd.


 
Det är underhållande att stå på Görans balkong och se allt från finlandsfärjor till fullriggare glida förbi nere på vattnet.


Stockholm är som vackrast så här års. Och även när det mörknar är vyerna fina från Nacka Strand.


Det blev en trevlig kväll med jättegod mat inspirerad från Sydamerika, där Göran och Carlotta var på en rundresa i början av året. Vi fick bildbevis i form av hans film Carpe Diem IV.

Solen skiner idag också, så vi ska ta en promenad med svärmor ner till Kungsholms strand.

Det kan komma nån bild därifrån också senare...

SJ, Trafikverket och andra som hanterar tåg i Sverige har ju fått mycket befogad kritik för att tidtabellerna inte är att lita på.

I morse upplevde jag en ny variant som jag inte tror dom har använt som förklaring till försening förut.

Glad och nöjd satt jag kvart över sju på Itinotåget från Mockfjärd till Borlänge. Glad för att tåget gick på rälsen och inte förvandlats till en landsvägsbuss, så som har skett många gånger under vintern.

Efter kanske fem minuters resa kom vi ut ur skogen, till en sträcka med öppna ytor på båda sidor. Tåget saktade in, tutade, bromsade sen rejält. Och stannade. Kröp fram några meter, småtutade lite. Någon meter till. Stopp igen.

På morgontåget från Västerdalarna är det en hel del folk som åker (ni skulle ha visat det i kväll, Gävle/Dalanytt, i stället för det helt tomma tåg som kom till Malung mitt på dagen, i reportaget om att persontrafiken på Västerdalsbanan nu är starkt hotad. Igen. Suck.)

Dessa människor, inkluderande mig, började sträcka på halsarna och titta ut för att se vad som stod på. Någon sa på skämt "Det kanske är en ko på spåret".

Jag såg att man öppnat en dörr, gick dit och tittade ut för att se bättre framåt.

Det VAR en ko på spåret!!!

Det var som sagt beteshagar på båda sidor, med elstängsel förstås. Kostackaren hade på något sätt tagit sig ut och var fångad på spåret mellan stängslen.

Nu visade tågvärd och förare prov på råd och dåd (det har jag sett Tågkompaniets personal göra några gånger tidigare, för att lösa oväntade problem). Tydligen hade föraren med sitt krypkörande och småtutande försiktigt föst kon framför sig, till ett parti av stängslet som gick att öppna.

När jag tittade ut genom dörren såg jag tågvärden stå och hålla isolerade handtag på en bit elstängsel som hon lossat och gått in en bit i hagen med. Snart kom kon lunkande genom öppningen, gissningsvis rätt förnärmad över detta angrepp på hennes personliga (koliga?) integritet (ungefär som Ferdinands mamma när speakern just sagt "fast hon bara var en ko").

Slutet gott, alltså. Stängslet kunde återställas och färden fortsättas i god ordning.


Jag får väl erkänna att det är mer Photoshop än sanning i den här bilden. Det är i alla fall ett Itinotåg och en ko, båda av ungefär den modell som fick närkontakt i någon grad med varandra i morse.

Men historien är helt sann! Det finns många vittnen, och alla hade nog ett leende på läpparna när vi fortsatte resan.

Och det verkar som att kofösarutbildning ingår i det Tågkompaniets personal får lära sig...