The Swingin' Swedes
Jag har konverterat video och haft mig och inte lyckats få rätt bildformat. Men ingen blir väl ledsen av att se smalare ut än i verkligheten.
Så håll till godo!.
Johnnie Fox
Sista dagen i Dublin blev fullmatad, på flera sätt. Som väntat. På förmiddagen följde vi vår guide Lisa på en vandring i centrum.
Denna härliga tjej berättade inlevelsefullt och oerhört kunnigt om Irlands historia, som är brokig och inte särskilt framgångsrik. Britterna har haft mycket för sig med irländarna och förtryckt dem i långliga tider. Därför är t ex Dublin Castle inget irländarna är stolta över, eftersom resterna av borgen representerar förtrycket. Så nedanför är en stor parkeringsplats, och runtom ligger modernare hus som bryter stilen, minst sagt. Det var svårt att hitta en kameravinkel med bara gamla byggnader.
Trots Lisas fascinerande berättande fanns det en och annan, som - kanske på grund av aningen för lite sömn - verkade ha svårt att hålla fokus.
Lunchen sen på moderna vinrestaurangen Ely HQ vid kanalen piggade upp väsentligt. Och när vi kom ut tittade solen fram.
Nästa anhalt var Jamesons gamla destilleri, där vi fick veta allt om hur denna förnämliga whisky tillverkas.
(Sofia har självpåtaget varit min förnämliga kamerassistent denna resa, både på foto och film. Tack Sofia!)
Vid den avslutande provsmakningen dristade jag mig till åsikten att jag tyckte bättre om den skotska whiskyn, och höll på att bli utslängd.
En knapp timmes vila på hotellet, innan det var dags att kliva på bussen söderut upp bland höjderna. Vi fick se en underbart vacker irländsk landsbygd innan vi nådde målet.
Min namne var tydligen linslusig idag och är med på två bilder.
Den här puben fick jag tips om av en annan namne, boende i Dala-Floda och gift med en irländska. Den visade sig vara en klurig byggnad med många vinklar och vrår mitt ute i ingenstans. Lite som en blandning av Hamra krog på södra Gotland och Kutens kafe på Fårö, fast större och väldigt, väldigt irländskt.
Den var uppenbarligen väldigt populär, för folk strömmade till i taxi efter taxi. Larson hade lyckligtvis beställt bord åt oss i god tid, och nu var det helt utsålt i stora lokalen där livemusiken framfördes.
Jag lägger här in en bild på en ännu ej helt mörknad Guinness, eftersom jag inte tagit någon sådan bild förut.
Inne på puben fick vi utmärkt god mat vid långbordet. Musiken framfördes av fyra äldre män som fick igång ett riktigt gung efter ett tag.
I pausen kom flera överraskningar. Först kördes en video på storbild, där man spelat in publiken minuterna innan och visade den höga stämningen. Sen kom en liten danstrupp in och riverdansade så det stod härliga till. Jag har tyvärr inga foton på det eftersom jag hade fullt upp med filmkameran.
Den absoluta höjdpunkten inträffade när två av tjejerna plötsligt drog upp några av publiken på scenen, däribland två av de våra. Nämligen Mattias W, Wiggen kallad, och Mattias P, som följdriktigt kallas P-son. Våra aningen oförberedda medarbetare var snabbt med på noterna och bensparkade och stompade med den äran, och när Pson gjorde dödslyft på sin tjej steg jublet. Att bli hanterad så professionellt var betydligt mer än hon väntat sig, så hon skrek visst bönfallande No, no! Men det var det ingen som hörde. Bara P-son.
Båda gossarna fick fina diplom som bevis för sina insatser. Jag ska försöka få ut filmen på Youtube.
Alla var nöjda med denna rejäla helkväll. Därmed slut om Dublin. Vi är åter till vardag och väntande måndag. Precis som tidigare år var det här en fantastisk resa i roligt sällskap!
Thank Church it is Friday
Vi började nere i en krypta som fått en lätt ansiktslyftning till nattklubb med bar etc.
Själva restaurangen var sen i stora huvudskeppet, där man behållt orgel och glasmålade fönster men i övrigt dukat upp med serveringsmöjligheter, även uppe på läktaren där vi satt.
Jag åkte till Irland utan stora förväntningar på maten. Dessa förväntningar har överträffats skyhögt. Förrätten med chevre-ost på crostini var utomordentlig.
Och huvudrätten med kyckling på örtkryddad potatisgratäng var inte sämre den.
Så det blev en lång och njutbar sittning. Framåt midnatt begav sig konferensdelegaterna till puben Cassidy i närheten av hotellet. Levande musik, som dock hade en volym långt över mina gamla örons smärtgräns (bokstavligen!), så jag fick skynda mig ut därifrån. Lite synd kanske, men annars hade jag inte orkat upp och skriva det här i tidiga morgonen.
Lördagen ska enligt programmet bjuda på stadsvandring, besök hos Jameson (vem det nu är) och en kvällsutflykt med middag och pubshow utanför stan. Låter fullmatat. Men vädret verkar skapligt. Dvs det regnar inte.
På återseende!
Öl-lager-hus
Väl framme lyckades vi bromsa strömmen av tillskyndande turister i några sekunder för att gruppfotografera oss.
I den enorma gamla bryggerilokalen åt vi först en suverän lunch, följd av ännu suveränare efterrätter, svåra att välja bland.
Det är inte senap och ketchup i skålarna, utan passerad mango och hallon.
Jag hade inte så svårt att välja. Tog förstås den med lägst GI. Tror jag.
Makalöst god.
Komna så här långt fanns det enstaka personer som tenderade att nicka till, vilket kan bero på en lätt sömnbrist. Jag, som sovit som en gris, klarade mig riktigt bra i jämförelse.
Därpå följde en timmes guidad rundvandring, och vi fick i detalj lära oss hur ölet tillverkas. Det tar bara tio dagar från "ax till limpa", vilket är rekordsnabbt i branschen. Man gör fyra miljoner liter per dygn, eller nåt...
Vi fick också veta hur man ska immundiga Guinness för att uppleva smaken bäst. Aromen fångas ju under det skyddande skumlagret i väntan på att drickas. Då tar man en munfull, sköljer runt, andas in genom näsan, sväljer, och andas ut genom näsan. Som då fylls av aromen. Inte dumt. Vi fick träna på det.
En och annan flaska har alltså tillverkats genom åren. Och ett och annat fat.
Något som det också är gott om i Dublin, förutom öl, är dubbeldäckade bussar. Jag har aldrig sett nåt liknanade. De kommer flockvis på de centrala gatorna. Oftast ser man minst fem stycken samtidigt.
Vi har fått veta att staden satsade stort på busstrafik för några år sedan, för att försöka få ner bilåkandet. Det har tyvärr inte lyckats. Trafiken går trögt, och bussarna är oftast nästan tomma. Så nu ska 200 busschaufförer avskedas. Synd. Jag tycker man kunde ta av bilförarna körkortet i stället, om de envisas med att köra i stan.
På vägen tillbaka gick jag in på Road Records, en liten skivaffär på Fade Street som jag letade upp på nätet igår. Där finns smal och okänd musik som storbolagen inte gitter befatta sig med.
Jag fick utmärkt hjälp av en trevlig och kunnig kille som lät mig provlyssna på skivor med irländsk musik tills jag hittade några jag tyckte om. Hört talas om grupperna United Bible Studies och Kila, någon? Det hade inte jag.
Kvällens aktivitet heter "Thank Church it is Friday". Jag vet inte exakt vad det innbär, men the Church är i det här fallet en restaurang. Så det kan väl bli något att äta. Och dricka, möjligen...
Pub Crawl
Stämningen steg snabbt...
Så anlände Frank, en inhyrd guide som skulle leda oss till några bra pubar. Han berättade dessutom skickligt om en del berömda författare från Irland.
Han var härlig att lyssna på! En utmärkt berättare med humor och en underbar irländsk accent.
Nå, vi hamnade sen på puben M. J. O'Neill, där vi efter lite väntan fick diverse drycker, vilket alla uppskattade. Ett trivsamt ställe i flera våningsplan.
Själv tog jag min första Irish Coffee, även om denna (arrangerade) bild tyder på något annat.
Fredrik F lyckades vinna den avslutande tävlingen som pubguiden anordnade, tack vare att han utan minsta falska blygsamhet avslöjade sina överlägsna litterära kunskaper.
Efter ytterligare två pubar fick vi gamlingar nog och gick tillbaka längs gågatan Temple Bar till hotellet.
En mycket naturtrogen levande staty fanns där, blick stilla tills man gick förbi. Då spratt han till så man hoppade högt.
Temple Bar var ett myller av folkliv och gatumusikanter fast det bara var torsdagkväll. Det blir nog fler vändor där!
Jag har hört sägas att irländarna är ett vänligt folk. Och så här långt stämmer det! Trevlig och välkomnande stämning hotellet och på pubarna. Inga sura miner när 23 personer dråsar in oanmälda, beställer en massa olika drycker och står i vägen för allt och alla medan de väntar. Det skulle vara i Sverige det...
Ö och öl
Fint hotell mitt i stan. Där välkomnades vi med Harp-öl, som de specialbeställt åt oss.
Efter en mycket kort siesta begav sig de flesta av oss till närmaste pub, som heter Doyle's.
Mitt på blanka eftermiddagen var där rätt tomt, men när vi kom blev det nästan fullt. Jag har inte smakat Guinness förut. Det var gott. Kan nog bli någon mer innan jag åker hem...
Jag filmar mest, så jag har inte så många foton än. Och när jag utsatte två av våra Fredrikar för det tog de skydd bakom mörka glasögon.
Vi lär få se mer av både öl och dem om det här ska fortsätta. Och det ska det nog. Efter förmiddagskonferens i morgon ska vi besöka Guinness-utställningen.
Mera släkt. Och andra varelser.
Nå, på Centralen möttes vi först av två välbekanta figurer ur vår flestas barndom.
Tillhör mina absoluta favoriter i litteraturen.
Ovanför de branta backarna på Skansen samlades 24 personer bakom Ekshäradsgården och ockuperade fullständigt de fyra bord som fanns där. Sällan det går att samla så många från släkten. Svärmor tyckte det var en bra present.
Och solen sken skönt, även om det var lite blåsigt. Man kan inte få allt.
Det är otroligt många år sen jag var på Skansen. Som avslutning gick vi en runda bland en del av de djur som finns instängda. Inte såg de ut att trivas i sina små hägn. Särskilt inte älgarna.
Men det fanns andra djur som inte satt bakom lås och bom.
Kurrar blir tama på ett sånt här ställe. Och en orädd påfågel gick runt och spände (bokstavligen) tjusigt med stjärten.
Kommande helg blir det nya evenemang, i likhet med de två senaste årens Kristi Himmelsfärdshelger. Jag hoppas kunna återkomma med direktrapportering.
Innan dess väntar verandan på ytterligare ommålning...
Blåsippor och kusiner
Kommer troget varje år, och är helt underbar. Men det är omöjligt att få rätt blå färg på foton.
I dag var jag på snabbvisit i Gagnef, till en av mina kusiner som fått besök av ytterligare två kusiner, varav en från nordvästra USA. Tre år sen jag träffade henne sist. Åren verkar gå fortare ju äldre man blir.
Katten heter Ottilia, som sig bör när man bor i Gagnef. Det är viktigt vad katter heter.
Mer släktreportage kommer snart i denna kanal, fast då gäller det andra delar.
