Kattvänner
Det är svårt att inte älska katter. Jag kan åtminstone inte låta bli, även om jag skulle vilja. Och jag vill inte låta bli att älska katter.
Förra året fick en av våra katter, Agaton, en egen facebookidentitet. Han var inte ensam, visade det sig. Han har snart 2500 vänner nu, halvvägs till det maximum Facebook tillåter.
Det absurda är väl att det finns många i övrigt normala människor världen över som i likhet med mig sitter långa stunder vid datorn och ger ord åt vad de tror deras katt har för synpunkter på saker och ting. Agge har fått några goda facebookvänner i Sverige, och har djupsinniga meningsutbyten med dem om allt från sorkjakt till livets mening. Kanske är detta ännu ett bevis på att katter (i motsats till hundar) styr sina människor i stället för tvärtom. De får alltså, utan att knappt lyfta en klo, sina (vuxna) mattar och hussar att agera uttrycksfulla spökskrivare.
Jag har många gånger tänkt tanken att katter kanske är oerhört intelligenta och förstår allt vi pratar om. Men de är så kloka att de inte låtsas om det, och använder sig av den kunskapen för att linda oss människor runt sina tassar och få oss att göra precis vad de vill. Vid behov uppmuntrar de oss genom att spinna lite eller bjuda på en kelstund. Smart, va?
En av Agatons bästa vänner på Facebook sen över ett år är katten Rebbi. Han bor inte så långt från oss, och förra året hade vi (Agatons människor (orden husse och matte känns inte adekvat för katter, bara för hundar)) lyckan att träffa honom "in real life" när vi fikade utanför Falun.
Sen dess har fb-vänskapen smittat av sig till människorna. Idag besökte vi samma fik och hade nöjet att åter hälsa på katten Rebbi.
Och dessutom på hans trevliga husse Lasse, som bor i närheten av caféet.
Det finns gott om ömsesidig respekt och kärlek mellan dessa två personligheter, det märkte man genast.
(I förbifarten, när vi ändå var i Falun, passade vi på att köpa en julservis i 42 delar för fyndpris.
???
Jo, den var till salu på Blocket och vi kunde inte låta bli. Det kan man kalla för framförhållning, väl?)
Åter hemma skulle jag Photoshoppa dagens bilder. Siri är tidvis bosatt i hörnet bakom dataskärmen och kommer fram som gubben i lådan när man sätter sig där. Hon placerar sig frontend, så att säga, för att få maximal uppmärksamhet.
Det är inte mycket lönt att bli arg på en katt. En hund som får skäll (!) ser slokörad, skuldmedveten och bedrövad ut i hopp om att man ska få dåligt samvete. Av en katt får man på sin höjd en föraktfull, lätt överseende blick och sen ignorerar den en.
Enda sättet att få en katt att göra det man vill är att muta med någon extra läcker godbit. Det funkar ibland, dock knappast om det är medicin som ska luras i katten. Om man ska ge en hund ett piller lindar man in det i en bit skinka eller liknande. Det säger "slafs" och hela processen är lyckligt genomförd på en sekund. Metoden funkar inte på en katt. Lyckas man mot förmodan tratta i den pillret brukar man ha en del klösmärken på armarna efteråt.
Men, som sagt, det är väldigt svårt att inte älska katter.
Förra året fick en av våra katter, Agaton, en egen facebookidentitet. Han var inte ensam, visade det sig. Han har snart 2500 vänner nu, halvvägs till det maximum Facebook tillåter.
Det absurda är väl att det finns många i övrigt normala människor världen över som i likhet med mig sitter långa stunder vid datorn och ger ord åt vad de tror deras katt har för synpunkter på saker och ting. Agge har fått några goda facebookvänner i Sverige, och har djupsinniga meningsutbyten med dem om allt från sorkjakt till livets mening. Kanske är detta ännu ett bevis på att katter (i motsats till hundar) styr sina människor i stället för tvärtom. De får alltså, utan att knappt lyfta en klo, sina (vuxna) mattar och hussar att agera uttrycksfulla spökskrivare.
Jag har många gånger tänkt tanken att katter kanske är oerhört intelligenta och förstår allt vi pratar om. Men de är så kloka att de inte låtsas om det, och använder sig av den kunskapen för att linda oss människor runt sina tassar och få oss att göra precis vad de vill. Vid behov uppmuntrar de oss genom att spinna lite eller bjuda på en kelstund. Smart, va?
En av Agatons bästa vänner på Facebook sen över ett år är katten Rebbi. Han bor inte så långt från oss, och förra året hade vi (Agatons människor (orden husse och matte känns inte adekvat för katter, bara för hundar)) lyckan att träffa honom "in real life" när vi fikade utanför Falun.
Sen dess har fb-vänskapen smittat av sig till människorna. Idag besökte vi samma fik och hade nöjet att åter hälsa på katten Rebbi.
Och dessutom på hans trevliga husse Lasse, som bor i närheten av caféet.
Det finns gott om ömsesidig respekt och kärlek mellan dessa två personligheter, det märkte man genast.
(I förbifarten, när vi ändå var i Falun, passade vi på att köpa en julservis i 42 delar för fyndpris.
???
Jo, den var till salu på Blocket och vi kunde inte låta bli. Det kan man kalla för framförhållning, väl?)
Åter hemma skulle jag Photoshoppa dagens bilder. Siri är tidvis bosatt i hörnet bakom dataskärmen och kommer fram som gubben i lådan när man sätter sig där. Hon placerar sig frontend, så att säga, för att få maximal uppmärksamhet.
Det är inte mycket lönt att bli arg på en katt. En hund som får skäll (!) ser slokörad, skuldmedveten och bedrövad ut i hopp om att man ska få dåligt samvete. Av en katt får man på sin höjd en föraktfull, lätt överseende blick och sen ignorerar den en.
Enda sättet att få en katt att göra det man vill är att muta med någon extra läcker godbit. Det funkar ibland, dock knappast om det är medicin som ska luras i katten. Om man ska ge en hund ett piller lindar man in det i en bit skinka eller liknande. Det säger "slafs" och hela processen är lyckligt genomförd på en sekund. Metoden funkar inte på en katt. Lyckas man mot förmodan tratta i den pillret brukar man ha en del klösmärken på armarna efteråt.
Men, som sagt, det är väldigt svårt att inte älska katter.
Solnedgång
Häromkvällen var det extra vackert över älven framåt elva på kvällen. Jag tycker detta sceneri är värt ett alldeles eget blogginkägg och det får i övrigt tala för sig själv.
Snabbvisit i Norrland
I lördags åkte Eva och jag till Galtström utanför Sundsvall. I det lilla kapellet, som ligger vackert vid en tjärn, var det dop för lilla Love, 5 månader. Han är min brors första barnbarn.
Det gör sig inte att visa en jättebred panoramabild i den här bloggen, så jag plockar en bit av den och gör den klickbar för att få den lite större än spaltbredden.
Det var ett fint och trevligt dop. Efteråt bjöds på en maffig tårta på caféet intill.
Galtström är ett gammalt bruk som nu är ett spännande turistmål ca 2 mil sydöst om Sundsvall. Här finns en liten järnväg med ånglok, och en fin havsstrand med både sand och klippor.
Nästa dag åt vi en god fiskmiddag vid Juniskär, vid en havsvik lite närmare Sundsvall.
Och på hemvägen i måndags stannade vi - liksom för 14 dagar sen - vid den stora loppisen i Bricka norr om Delsbo.
Eva älskar loppisar, och den här är innehållsrik och välordnad. Jag är inte fullt lika förtjust och brukar avverka en sån här på några minuter. Sen sitter jag utanför i skuggan, äter glass, leker med min Galaxy S2 och hoppas att Eva ska bli klar nån gång...
Som tröst fick jag en god buffelunch på Stenegård i Järvsö.
Det här är ett spännande ställe med mycket hantverk och en vacker trädgård med café.
Det ligger vackert vid Ljusnan med den stora vita kyrkan på andra sidan älven.
Här finns också en teater i en träbyggnad där man ger föreställningar varje sommar. Vi såg en gång "Trollkarlen från Oz" här.
Det gör sig inte att visa en jättebred panoramabild i den här bloggen, så jag plockar en bit av den och gör den klickbar för att få den lite större än spaltbredden.
Det var ett fint och trevligt dop. Efteråt bjöds på en maffig tårta på caféet intill.
Galtström är ett gammalt bruk som nu är ett spännande turistmål ca 2 mil sydöst om Sundsvall. Här finns en liten järnväg med ånglok, och en fin havsstrand med både sand och klippor.
Nästa dag åt vi en god fiskmiddag vid Juniskär, vid en havsvik lite närmare Sundsvall.
Och på hemvägen i måndags stannade vi - liksom för 14 dagar sen - vid den stora loppisen i Bricka norr om Delsbo.
Eva älskar loppisar, och den här är innehållsrik och välordnad. Jag är inte fullt lika förtjust och brukar avverka en sån här på några minuter. Sen sitter jag utanför i skuggan, äter glass, leker med min Galaxy S2 och hoppas att Eva ska bli klar nån gång...
Som tröst fick jag en god buffelunch på Stenegård i Järvsö.
Det här är ett spännande ställe med mycket hantverk och en vacker trädgård med café.
Det ligger vackert vid Ljusnan med den stora vita kyrkan på andra sidan älven.
Här finns också en teater i en träbyggnad där man ger föreställningar varje sommar. Vi såg en gång "Trollkarlen från Oz" här.
Mälaröar
Vi hade tänkt bete oss som tvättäkta turister och ta en båttur under Stockholms broar. Dock var vi inte ensamma om den tanken. Köerna var långa och solen gassade över de inglasade båtarna. Såg jobbigt ut.
Raskt utarbetade vi en alternativ strategi och tog den nya spårvagnslinjen 7 ut till Bellmansro på Djurgården. Efter en liten promenad till Rosendals trädgårdscafé ansåg vi oss värda fika. Morotskakan var helt fantastisk!
Samma spårvagn tog oss smidigt tillbaka till Kungsträdgården, och fortsatt färd med buss 62 till Kungsholmen, Hantverkargatan och svärmor. Helena och Ingrid tyckte det var kul att träffas efter nästan ett år.
Vi gick ner till Mälarpaviljongen vid Norr Mälarstrand.
Där samlades så småningom Helenas hela sortiment av mostrar och morbröder. Vädret var fint och vi intog i lugn och ro en del gott drickbart och även enorma räkmackor.
Inte ofta jag råkar ut för att knappt orka äta upp alla räkor. Gott var det!
Paviljongen var dekorerad med allehanda växter i lila och limegrönt, bland annat dessa fingerborgsblommor.
Nästa dag ( i går) skildes vi tillfälligt från Helena, som tog tåget till Lund och sin kompis Felix. Eva och jag åkte ut till Svartsjölandet där hon bodde många år som barn. Först ett besök vid mormors och morfars grav vid Hilleshögs kyrka.
Evas mamma har numera svårt att ta sig dit och se till graven. Kyrkan är liten och ligger vackert omgiven av träd. Trakten var också vacker. Stora fält med blå linblommor.
Varmt var det, men vi hittade en fin plats i skuggan under en björk vid båt- och badplatsen i Karlsvik på nordöstra Svartsjölandet.
Här satt det bra med medhavd sallad, mackor och iskall kaffedryck.
På hemvägen stannade vi till vid Drottningholm. Solen stod fel för att fotografera det klassiska motivet på framsidan. På baksidan hittade jag en stackars högvakt i solgasset.
Den unge mannen såg dock glad ut och svarade vänligt på frågor om bössor, krig och död från några storögda småpojkar. Men någon kung såg vi inte till här heller, så det var bara att åka hem.
Idag blir det en välbehövlig vilopaus före nästa evenemang.
Raskt utarbetade vi en alternativ strategi och tog den nya spårvagnslinjen 7 ut till Bellmansro på Djurgården. Efter en liten promenad till Rosendals trädgårdscafé ansåg vi oss värda fika. Morotskakan var helt fantastisk!
Samma spårvagn tog oss smidigt tillbaka till Kungsträdgården, och fortsatt färd med buss 62 till Kungsholmen, Hantverkargatan och svärmor. Helena och Ingrid tyckte det var kul att träffas efter nästan ett år.
Vi gick ner till Mälarpaviljongen vid Norr Mälarstrand.
Där samlades så småningom Helenas hela sortiment av mostrar och morbröder. Vädret var fint och vi intog i lugn och ro en del gott drickbart och även enorma räkmackor.
Inte ofta jag råkar ut för att knappt orka äta upp alla räkor. Gott var det!
Paviljongen var dekorerad med allehanda växter i lila och limegrönt, bland annat dessa fingerborgsblommor.
Nästa dag ( i går) skildes vi tillfälligt från Helena, som tog tåget till Lund och sin kompis Felix. Eva och jag åkte ut till Svartsjölandet där hon bodde många år som barn. Först ett besök vid mormors och morfars grav vid Hilleshögs kyrka.
Evas mamma har numera svårt att ta sig dit och se till graven. Kyrkan är liten och ligger vackert omgiven av träd. Trakten var också vacker. Stora fält med blå linblommor.
Varmt var det, men vi hittade en fin plats i skuggan under en björk vid båt- och badplatsen i Karlsvik på nordöstra Svartsjölandet.
Här satt det bra med medhavd sallad, mackor och iskall kaffedryck.
På hemvägen stannade vi till vid Drottningholm. Solen stod fel för att fotografera det klassiska motivet på framsidan. På baksidan hittade jag en stackars högvakt i solgasset.
Den unge mannen såg dock glad ut och svarade vänligt på frågor om bössor, krig och död från några storögda småpojkar. Men någon kung såg vi inte till här heller, så det var bara att åka hem.
Idag blir det en välbehövlig vilopaus före nästa evenemang.
Nostalgitripp igen
Vi har tagit oss till Stockholm för andra gången på kort tid. Nästan rekord. Vi är här dels för att Helena vill hälsa på sin mormor, dels för att vi ska besöka platser där Eva var som barn.
Därför har vi tagit in på ett hotell vid Brommaplan. Vi kom hit på eftermiddagen och Helena gjorde sig raskt i ordning för en träff med Olle Lindholm (inte kusin, utan studiekompis från Melbourne) och begav sig in till stan och Allsång på Skansen.
Den skarpögde kan faktiskt se henne på väg från hotellet till tunnelbanan. Till vänster om gatlyktstolpen.
Den här rondellen har, som Eva påpekade, också den egenskapen att kungen måste passera den på väg till och från stan.
Eva och jag promenerade runt i den fina om än något fuktvarma kvällen. Alldeles i närheten ligger skolan där hon gick på högstadiet för femtio år sen, fast det hette realskola då. Skolbyggnaden finns kvar men skolan har bytt namn.
På motsatta sidan Brommaplan ligger ett hotell där hon jobbade några år senare på sextiotalet. Då hette det hotell Bromma. Nu står det Scandic.
Efter detta slog vi oss ner på uteserveringen som skymtar på bilden. En oxfiletoast att skölja ner med kall stor stark satt fint.
I morgon blir det lite turistande i Stockholm och sen träffa släkten, och på torsdag ska vi ut på Mälaröarna till Evas barndomstrakter.
Och nej, vi har ännu inte sett kungen runda rondellen, trots ivrigt spanande.
Därför har vi tagit in på ett hotell vid Brommaplan. Vi kom hit på eftermiddagen och Helena gjorde sig raskt i ordning för en träff med Olle Lindholm (inte kusin, utan studiekompis från Melbourne) och begav sig in till stan och Allsång på Skansen.
Den skarpögde kan faktiskt se henne på väg från hotellet till tunnelbanan. Till vänster om gatlyktstolpen.
Den här rondellen har, som Eva påpekade, också den egenskapen att kungen måste passera den på väg till och från stan.
Eva och jag promenerade runt i den fina om än något fuktvarma kvällen. Alldeles i närheten ligger skolan där hon gick på högstadiet för femtio år sen, fast det hette realskola då. Skolbyggnaden finns kvar men skolan har bytt namn.
På motsatta sidan Brommaplan ligger ett hotell där hon jobbade några år senare på sextiotalet. Då hette det hotell Bromma. Nu står det Scandic.
Efter detta slog vi oss ner på uteserveringen som skymtar på bilden. En oxfiletoast att skölja ner med kall stor stark satt fint.
I morgon blir det lite turistande i Stockholm och sen träffa släkten, och på torsdag ska vi ut på Mälaröarna till Evas barndomstrakter.
Och nej, vi har ännu inte sett kungen runda rondellen, trots ivrigt spanande.
