Drakar, rådjur och andra skogsvarelser
Ett par dagar hos brorsan utanför Sundsvall är aldrig fel, särskilt inte i hyggligt sommarväder. Vängåvan vid torget i stan är ett givet motiv när man går förbi en sån dag.
Sen några år pryds staden av en hel hord drakar, som figurerar lite varstans. Dom är bemålade och anpassade var och en för sitt ändamål.
Sundsvall kan i år erbjuda ännu en italieninspirerad restaurang: Dolcetto. Där åt vi god sallad, följt av ännu godare glass.
Hemma i Klingsta väntade brorsans två yngsta hundar, Tassa och Max, ivrigt på att någon skulle ägna sig åt dom.
Det blev en skogspromenad, där jag provade min något förbättrade Steadycam-käpp och försökte filma vovvarna ur deras perspektiv, under gång så att säga. Det gick väl hyggligt. I mitten av filmen ser vi husets Grand Old Lady Freja, som är en svart men grånad dam på imponerande 15 år. Och mot slutet - om någon orkar titta sex minuter - finns katterna Tiramisu och min älskling Rosso.
Rosso är nu en fullvuxen hankatt med allt vad det innebär. Springer ute nästan jämt. Muskulös, men får stryk ibland. Och luktar i ärlighetens namn pink. Jag tror han trivs bra med livet. Han är fullständigt cool gentemot dom tre stora hundarna. Och ögonen har fortfarande bärnstensfärg.
På åkern bortanför huset går ofta rådjur, och med lite tele kan man dokumentera dom.
Och i skogen ovanför huset lyckades jag fånga en märklig och skygg figur med kameran.
Så här gick det till att ta denna unika bild.
Inte vet jag vem det var, eller vad han sa, men han skulle platsa utmärkt i Håkans och min film, där vi behöver ett sortiment underligt och ålderdomligt klädda kufar.
Förutom oss själva, då.
Sen några år pryds staden av en hel hord drakar, som figurerar lite varstans. Dom är bemålade och anpassade var och en för sitt ändamål.
Sundsvall kan i år erbjuda ännu en italieninspirerad restaurang: Dolcetto. Där åt vi god sallad, följt av ännu godare glass.
Hemma i Klingsta väntade brorsans två yngsta hundar, Tassa och Max, ivrigt på att någon skulle ägna sig åt dom.
Det blev en skogspromenad, där jag provade min något förbättrade Steadycam-käpp och försökte filma vovvarna ur deras perspektiv, under gång så att säga. Det gick väl hyggligt. I mitten av filmen ser vi husets Grand Old Lady Freja, som är en svart men grånad dam på imponerande 15 år. Och mot slutet - om någon orkar titta sex minuter - finns katterna Tiramisu och min älskling Rosso.
Rosso är nu en fullvuxen hankatt med allt vad det innebär. Springer ute nästan jämt. Muskulös, men får stryk ibland. Och luktar i ärlighetens namn pink. Jag tror han trivs bra med livet. Han är fullständigt cool gentemot dom tre stora hundarna. Och ögonen har fortfarande bärnstensfärg.
På åkern bortanför huset går ofta rådjur, och med lite tele kan man dokumentera dom.
Och i skogen ovanför huset lyckades jag fånga en märklig och skygg figur med kameran.
Så här gick det till att ta denna unika bild.
Inte vet jag vem det var, eller vad han sa, men han skulle platsa utmärkt i Håkans och min film, där vi behöver ett sortiment underligt och ålderdomligt klädda kufar.
Förutom oss själva, då.
Smultronställen
Det gäller ju att få till finurliga rubriker. Någon kan kanske tycka att en loppis som den i Djurås i fredags är ett sådant ställe.
Själv har jag ett minst sagt svalt intresse för sånt, men Eva vurmar. Jag hittade i alla fall två böcker. Eva köpte en bestickslåda av plast. Vi gör alla våra fynd.
Om man böjer sig ner med kameran i närheten av våra dyrt inköpta blommor i trädgården, så inte ogräs och igenväxta häckar syns, kan man tycka att det är riktigt fint.
Och om man i stället böjer sig ner med en skål kan man snabbt fylla den med stora trädgårdssmultron (rubriken!!), som invaderat garagenedfarten sen många år. Dom sprider sig som ogräs, men får hållas eftersom dom är så goda.
En som fått böja sig en del på konstiga ställen är Håkan. Vi jobbar oförtrutet (nåja, en stund då och då) med filmning av vårt epos som har fått arbetsnamnet Tunneln.
Vi har en i mitt tycke förnämlig arbetsfördelning. Han kryper i blöta och obekväma gångar, och jag filmar det hela. Faktum är att vi funderar på att döpa det färdiga alstret till "En gång", vilket blir dubbeltydigt på ett sätt som det är alldeles för tidigt att avslöja.
I dag filmade vi för första gången med andra skådespelare än oss själva, och dom engagerade unga damerna hade till och med försett sig med speciella kläder för ändamålet. Om vårt projekt är anspråkslöst eller ambitiöst får väl visa sig. Det kommer att kräva mycket av oss att färdigställa. Och förmodligen kräva ännu mer av eventuella tittare.
Apropå Håkan så närmar sig lördagen då han kommer att uppmärksammas alldeles speciellt, av samma skäl som jag själv för några veckor sen. Kanhända kommer lite rapportering av detta i denna kanal efteråt.
I dag har jag också slitit mig en svettig timme från bok och hammock och klippt ner en av dom igenvuxna häckarna (häcklarna, skrev jag först! Det hade sett ut, det...). Därmed känner jag mig nyttig och nöjd. Och kan sova lugnt. I förvissning att det regnar i morgon, vilket gör fortsatt användande av elverktyg (t ex häcksax) i trädgården onödigt riskabelt.
Så då behöver det inte bli så många onödiga avbrott i läsandet. Jag är nu inne på sjuttonde Guillou-boken på rad, "Tjuvarnas marknad" (efter fyra Arn och tolv Hamilton). Jag gillar hans träffsäkra ironiserande över kvällstidningar, myndigheter och svenska samhället i stort. Nej, jag vet att inga av dessa fanns på 1100-talet, men där får den tidens pampar (mest kungar och präster) sina kängor i stället. Dessutom är han en underhållande berättare.
Själv har jag ett minst sagt svalt intresse för sånt, men Eva vurmar. Jag hittade i alla fall två böcker. Eva köpte en bestickslåda av plast. Vi gör alla våra fynd.
Om man böjer sig ner med kameran i närheten av våra dyrt inköpta blommor i trädgården, så inte ogräs och igenväxta häckar syns, kan man tycka att det är riktigt fint.
Och om man i stället böjer sig ner med en skål kan man snabbt fylla den med stora trädgårdssmultron (rubriken!!), som invaderat garagenedfarten sen många år. Dom sprider sig som ogräs, men får hållas eftersom dom är så goda.
En som fått böja sig en del på konstiga ställen är Håkan. Vi jobbar oförtrutet (nåja, en stund då och då) med filmning av vårt epos som har fått arbetsnamnet Tunneln.
Vi har en i mitt tycke förnämlig arbetsfördelning. Han kryper i blöta och obekväma gångar, och jag filmar det hela. Faktum är att vi funderar på att döpa det färdiga alstret till "En gång", vilket blir dubbeltydigt på ett sätt som det är alldeles för tidigt att avslöja.
I dag filmade vi för första gången med andra skådespelare än oss själva, och dom engagerade unga damerna hade till och med försett sig med speciella kläder för ändamålet. Om vårt projekt är anspråkslöst eller ambitiöst får väl visa sig. Det kommer att kräva mycket av oss att färdigställa. Och förmodligen kräva ännu mer av eventuella tittare.
Apropå Håkan så närmar sig lördagen då han kommer att uppmärksammas alldeles speciellt, av samma skäl som jag själv för några veckor sen. Kanhända kommer lite rapportering av detta i denna kanal efteråt.
I dag har jag också slitit mig en svettig timme från bok och hammock och klippt ner en av dom igenvuxna häckarna (häcklarna, skrev jag först! Det hade sett ut, det...). Därmed känner jag mig nyttig och nöjd. Och kan sova lugnt. I förvissning att det regnar i morgon, vilket gör fortsatt användande av elverktyg (t ex häcksax) i trädgården onödigt riskabelt.
Så då behöver det inte bli så många onödiga avbrott i läsandet. Jag är nu inne på sjuttonde Guillou-boken på rad, "Tjuvarnas marknad" (efter fyra Arn och tolv Hamilton). Jag gillar hans träffsäkra ironiserande över kvällstidningar, myndigheter och svenska samhället i stort. Nej, jag vet att inga av dessa fanns på 1100-talet, men där får den tidens pampar (mest kungar och präster) sina kängor i stället. Dessutom är han en underhållande berättare.
Ready to go
Inte lika långt som Helena, men väl till min födelsestad. Jag kan inte undanhålla världen den väl valda outfit min bror försett mig med inför den expedition som ska gå av stapeln 19 september.
Lapp med personnummer (försiktigtvis censurerad på bilden) är nödvändigt när man blivit gammal och förvirrad. Han har tänkt på allt. Byxbenen riskerar inte att bli våta om septemberregnen översvämmar Uppsalas gator.
Jag inser att detta kan komma att skapa en ny modehype. Plaggen och väskan kommer alltså från Myrorna. Resten av utrustningen har dunklare ursprung, men torde gå att finna på välsorterade loppisar, varuhus, Systembolag etc.
Vi skypade med Helena på förmiddagen. Roligt att se och höra henne. Det känns inte som om hon är 1583 mil hemifrån. Och jag håller med när hon säger att det den här gången inte kändes märkvärdigare än att åka till Göteborg; tog lite längre tid bara. Hon har varit där förut och känner till Melbourne, och vi har varit där och känner också till stan hyfsat. Det underlättar.
Lapp med personnummer (försiktigtvis censurerad på bilden) är nödvändigt när man blivit gammal och förvirrad. Han har tänkt på allt. Byxbenen riskerar inte att bli våta om septemberregnen översvämmar Uppsalas gator.
Jag inser att detta kan komma att skapa en ny modehype. Plaggen och väskan kommer alltså från Myrorna. Resten av utrustningen har dunklare ursprung, men torde gå att finna på välsorterade loppisar, varuhus, Systembolag etc.
Vi skypade med Helena på förmiddagen. Roligt att se och höra henne. Det känns inte som om hon är 1583 mil hemifrån. Och jag håller med när hon säger att det den här gången inte kändes märkvärdigare än att åka till Göteborg; tog lite längre tid bara. Hon har varit där förut och känner till Melbourne, och vi har varit där och känner också till stan hyfsat. Det underlättar.
Landed
Puh. Helena har tagit mark i Melbourne och det känns skönt att resan har gått bra.
Nu får vi titta på webkameror från Melbourne. Dom är åtta timmar före oss så här års, så vintersolen har gått ner och det är mörkt och + 7 grader.
Vi hörs snart, älskling!
Nu får vi titta på webkameror från Melbourne. Dom är åtta timmar före oss så här års, så vintersolen har gått ner och det är mörkt och + 7 grader.
Vi hörs snart, älskling!
Mot nya tider
Då var det liksom över, det som varit planerat ett tag. Vi hade ordnat en liten bjudning för närmaste släkt och vänner i lördags. Förutom mat bjöds där på en del trevliga nidvisor, överraskningar och tävlingar.
Brorsan stämde upp Stefan Demerts "Min faster", med något modifierad text, och sjöng "Jag har en brorsa på sextio bast, och han är bosatt i Mockfjärd". Tappert (försök rimma på Mockfjärd får ni se). Jag fick höra ett och annat om mina (o)vanor, bland annat om kamerafasoner och inte helt lyckade försök till husrum när dom besöker oss. Väldigt roligt!
Håkan och Anna var inte sämre utan kom med ytterligare en drapa om mina bravader. Det är såna här gånger man påminns om hur mycket man gjort bort sig i livet. Det känns bra att utgöra stoff till sådan skaldkonst. Håkan fyller förresten själv 60 om några veckor, så han bör inte känna sig helt säker...
En av tävlingsgrenarna var ett ankrace i hängrännebitar med nödtorftigt fasttätade ändplåtbitar. Ankorna fick inte vidröras och alla blåste för glatta livet. Utom Håkan, som i bästa MacGyverstil råkade ha en liten batteridriven fläkt med sig, vilken han använde till publikens jubel.
Min påhittige bror kallade sen fram mig och överräckte en resväska märkt med några ställen jag besökt. Jag fick också tågbiljetter till Uppsala i september.
Väskan innehöll en komplett outfit och utrustning för en heldag i rikets fjärde största stad, där jag är född och länge önskat göra ett rejält nostalgibesök. Och nu blir det av! Utrustningen som behövs för detta består enligt Jan av
- Vackert grå terylene-byxor (om än någon decimeter för korta)
- Orangerandig skjorta
- Snedrandig slips
- Solglasögon
- Hatt
- Flipflops
- Gult matchande paraply
- Praktiskt manikyrset
- En burk vita bönor av fabrikat Coop Extra
- Ett paket Wasa Husman-bröd
- En liten flaska vin med glas till
- En förstahjälpenutrustning bestående av en miniatyrflaska whisky och en Alvedon
- Tre (gamla, don efter person) kameror
- Ett kvitto som avslöjade att delar av outfiten var inköpt på Myrorna
Jag kan i förbigående nämna att brorsan hade fixat en motsvarande väska åt sig själv också. Den var större och innehöll bl a en stor flaska vin. Kan vara en hämnd för forna tiders efterrättsoförrätter...
Det blev lite tävlande i musikgissning och Sing Star också. Mycket trevligt alltihopa. Och Helena höll ett fint tal till pappa. Det värmde, gumman!
Dagen efter var det fortfarande sol på förmiddagen, så övernattarna kunde förtära frukosten i trädgården.
Jan och Pia har bara för en vecka sen tagit hand om en hund som behövde omplaceras. Denne tiomånaders Max Montalbano var med. En trevlig prick. Återstår lite träning i att skälla mindre, men det blir nog bra.
Alla bilderna så här långt i detta inlägg är tagna av Jannes son Olle. Själv hann jag inte ta många bilder under festen. Tack Olle för bilderna!
Broder Jan fyllde själv år i går, och Pia och jag fixade traditionsenliga födelsedagsmackor. Dock fyllde han ju jämnt förra året, så årets firande blev lite mer återhållsamt.
Dom begav sig hemåt på eftermiddagen, och framåt kvällen började Helena packa så smått för sina tre år i Melbourne. Strax efter nio i morse var det så dags för avfärd. Igen. Knappt två och ett halvt år sen sist.
Den här gången skjutsade jag henne till Arlanda. Där väntade Jennifer, en tjej som Helena mötte första gången för någon månad sen på en CSN-träff för utlandsstuderande. Även hon skulle till Melbourne, och det visade sig att dom i dag skulle med samma Thai Air-plan. Det kommer säkert att underlätta 20 timmar på flyg att ha någon att prata med.
Så nu, i skrivande stund, sitter min dotter på ett plan igen, drygt halvvägs på den första av två långa flygningar. Det var naturligtvis lite ledsamt att säga adjö, men inte alls lika jobbigt som förra gången. Helena är dessutom väldigt sugen på att komma hem till Sverige över jul (särskilt till sydligaste delen av landet...) och då är det ju bara fem månader innan vi ses. Lycka till, älskling, med plugg och allt därborta i Melbourne!
I och med detta återstår nästan fyra veckors oplanerad semester. Ska bli rätt skönt...
Brorsan stämde upp Stefan Demerts "Min faster", med något modifierad text, och sjöng "Jag har en brorsa på sextio bast, och han är bosatt i Mockfjärd". Tappert (försök rimma på Mockfjärd får ni se). Jag fick höra ett och annat om mina (o)vanor, bland annat om kamerafasoner och inte helt lyckade försök till husrum när dom besöker oss. Väldigt roligt!
Håkan och Anna var inte sämre utan kom med ytterligare en drapa om mina bravader. Det är såna här gånger man påminns om hur mycket man gjort bort sig i livet. Det känns bra att utgöra stoff till sådan skaldkonst. Håkan fyller förresten själv 60 om några veckor, så han bör inte känna sig helt säker...
En av tävlingsgrenarna var ett ankrace i hängrännebitar med nödtorftigt fasttätade ändplåtbitar. Ankorna fick inte vidröras och alla blåste för glatta livet. Utom Håkan, som i bästa MacGyverstil råkade ha en liten batteridriven fläkt med sig, vilken han använde till publikens jubel.
Min påhittige bror kallade sen fram mig och överräckte en resväska märkt med några ställen jag besökt. Jag fick också tågbiljetter till Uppsala i september.
Väskan innehöll en komplett outfit och utrustning för en heldag i rikets fjärde största stad, där jag är född och länge önskat göra ett rejält nostalgibesök. Och nu blir det av! Utrustningen som behövs för detta består enligt Jan av
- Vackert grå terylene-byxor (om än någon decimeter för korta)
- Orangerandig skjorta
- Snedrandig slips
- Solglasögon
- Hatt
- Flipflops
- Gult matchande paraply
- Praktiskt manikyrset
- En burk vita bönor av fabrikat Coop Extra
- Ett paket Wasa Husman-bröd
- En liten flaska vin med glas till
- En förstahjälpenutrustning bestående av en miniatyrflaska whisky och en Alvedon
- Tre (gamla, don efter person) kameror
- Ett kvitto som avslöjade att delar av outfiten var inköpt på Myrorna
Jag kan i förbigående nämna att brorsan hade fixat en motsvarande väska åt sig själv också. Den var större och innehöll bl a en stor flaska vin. Kan vara en hämnd för forna tiders efterrättsoförrätter...
Det blev lite tävlande i musikgissning och Sing Star också. Mycket trevligt alltihopa. Och Helena höll ett fint tal till pappa. Det värmde, gumman!
Dagen efter var det fortfarande sol på förmiddagen, så övernattarna kunde förtära frukosten i trädgården.
Jan och Pia har bara för en vecka sen tagit hand om en hund som behövde omplaceras. Denne tiomånaders Max Montalbano var med. En trevlig prick. Återstår lite träning i att skälla mindre, men det blir nog bra.
Alla bilderna så här långt i detta inlägg är tagna av Jannes son Olle. Själv hann jag inte ta många bilder under festen. Tack Olle för bilderna!
Broder Jan fyllde själv år i går, och Pia och jag fixade traditionsenliga födelsedagsmackor. Dock fyllde han ju jämnt förra året, så årets firande blev lite mer återhållsamt.
Dom begav sig hemåt på eftermiddagen, och framåt kvällen började Helena packa så smått för sina tre år i Melbourne. Strax efter nio i morse var det så dags för avfärd. Igen. Knappt två och ett halvt år sen sist.
Den här gången skjutsade jag henne till Arlanda. Där väntade Jennifer, en tjej som Helena mötte första gången för någon månad sen på en CSN-träff för utlandsstuderande. Även hon skulle till Melbourne, och det visade sig att dom i dag skulle med samma Thai Air-plan. Det kommer säkert att underlätta 20 timmar på flyg att ha någon att prata med.
Så nu, i skrivande stund, sitter min dotter på ett plan igen, drygt halvvägs på den första av två långa flygningar. Det var naturligtvis lite ledsamt att säga adjö, men inte alls lika jobbigt som förra gången. Helena är dessutom väldigt sugen på att komma hem till Sverige över jul (särskilt till sydligaste delen av landet...) och då är det ju bara fem månader innan vi ses. Lycka till, älskling, med plugg och allt därborta i Melbourne!
I och med detta återstår nästan fyra veckors oplanerad semester. Ska bli rätt skönt...
Uppåt
Tja, första bilden är väl snarare neråt, i en gruvgång vid Stollberg utanför Ludvika. Alldeles i närheten av Lars-Eriks rally häromsistens.
Min gamle vän Håkan och jag har börjat på allvar med vårt anspråkslösa filmprojekt, som bland annat utspelas i en tunnel.
Om vi kommer så långt som till premiär dyker förstås valda delar upp som Youtube-snuttar i denna blogg. Men det är mycket arbete kvar.
Idag är min födelsedag, som dessutom råkar vara något jämnare än vanligt, vilket gör att jag kan ta bort minustecknet efter 60. Hur kul som helst. Men man får göra det bästa. Eva fixade maffiga morgonmackor, som vi avnjöt i trädgården.
En utvakad Helena anlände från Lund vid lunchhtid, och vi fraktade henne genast till Tällberg för god lunch på Åkerblads.
Åter hemma förberedde jag mig på en lugn kväll, så tänkt eftersom ett något större evenemang är planerat till lördag 4.7. Då dök våra grannar upp och insisterade på en liten biltur i värmen. Det var bara att följa med.
Efter några falskalarm avsattes jag på Himmelslätta, vårt mycket lokala flygfält. Där stod en rutinerad pilot beredd vid ett litet motorsegelplan. Och när jag krånglat mig på plats i sittbrunnen bar det uppåt.
Först över Mockfjärd på 300 meters höjd, vilket gav fin utsikt över vårt hus och grannskapet.
Jag har flygit en gång förut över Mockfjärd, för kanske 40 år sen, men då var det förbjudet att fotografera. Det var det inte nu, som tur var. Vilka vyer! Vi flög sen till sjön Tansen, och till grannorten Dala-Floda.
Jag fick prova att hålla i spakarna själv, och det är verkligen inte lätt. Reglage i tre ledder. Det blev rätt svajigt, men det var jättekul att prova. Piloten Göran drog så på gasen upp till 1000 meters höjd och stängde av motorn. Sen blev det segelflygning tillbaka till Himmelsslätta, och en elegant landning.
Vilken upplevelse det här var! En riktig höjdare (!). Tack så jättemycket till Britt-Marie och Olle!! Som dessutom bjöd på smörgåstårta och vin i trädgården efteråt.
Så min lugna födelsedag blev mycket mer innehållsrik än jag trott. Riktigt kul. Och bokstavligen uppåt!
Nu ser vi fram emot i övermorgon.
Min gamle vän Håkan och jag har börjat på allvar med vårt anspråkslösa filmprojekt, som bland annat utspelas i en tunnel.
Om vi kommer så långt som till premiär dyker förstås valda delar upp som Youtube-snuttar i denna blogg. Men det är mycket arbete kvar.
Idag är min födelsedag, som dessutom råkar vara något jämnare än vanligt, vilket gör att jag kan ta bort minustecknet efter 60. Hur kul som helst. Men man får göra det bästa. Eva fixade maffiga morgonmackor, som vi avnjöt i trädgården.
En utvakad Helena anlände från Lund vid lunchhtid, och vi fraktade henne genast till Tällberg för god lunch på Åkerblads.
Åter hemma förberedde jag mig på en lugn kväll, så tänkt eftersom ett något större evenemang är planerat till lördag 4.7. Då dök våra grannar upp och insisterade på en liten biltur i värmen. Det var bara att följa med.
Efter några falskalarm avsattes jag på Himmelslätta, vårt mycket lokala flygfält. Där stod en rutinerad pilot beredd vid ett litet motorsegelplan. Och när jag krånglat mig på plats i sittbrunnen bar det uppåt.
Först över Mockfjärd på 300 meters höjd, vilket gav fin utsikt över vårt hus och grannskapet.
Jag har flygit en gång förut över Mockfjärd, för kanske 40 år sen, men då var det förbjudet att fotografera. Det var det inte nu, som tur var. Vilka vyer! Vi flög sen till sjön Tansen, och till grannorten Dala-Floda.
Jag fick prova att hålla i spakarna själv, och det är verkligen inte lätt. Reglage i tre ledder. Det blev rätt svajigt, men det var jättekul att prova. Piloten Göran drog så på gasen upp till 1000 meters höjd och stängde av motorn. Sen blev det segelflygning tillbaka till Himmelsslätta, och en elegant landning.
Vilken upplevelse det här var! En riktig höjdare (!). Tack så jättemycket till Britt-Marie och Olle!! Som dessutom bjöd på smörgåstårta och vin i trädgården efteråt.
Så min lugna födelsedag blev mycket mer innehållsrik än jag trott. Riktigt kul. Och bokstavligen uppåt!
Nu ser vi fram emot i övermorgon.
