På spåret igen
Efter en skön promenad längs stranden, och i mycket lugn takt uppför backen, somnade vi gott och vaknade till fint väder ännu en gång.
Dags att ta farväl till vår fina terrass bland rosor och olivträd.
Tur att jag har tagit en och annan bild på scenerierna runt Gardasjön...
Färjan tillbaka till Desenzano bjöd på ännu en behaglig sightseeing längs stränderna.
Italienarna drar sig inte för att bygga vid branterna, som huset uppe till vänster.
Maderno är ett av många vackra ställen längs Gardasjöns västra strand.
Åter i Desenzano vid sydänden kände vi oss kvalificerade för lite mat och dryck.
Sen var det rätt lååångt att dra väskorna upp till hotellet. När vi gick ner till vattnet igen på kvällen för att äta hade det börja regna rejält. En repris av första och andra kvällen i Italien. Vi satt i ösregn under en markis, som i Tirano. Och ösregnade gjorde det för sex dagar sen när vi första gången var i Desenzano.
Nåja, vi fick i oss mat och avslutade med en gelato. På morgonen höll det uppe och det var inte långt till tågstationen. Dags att inleda hemresan på allvar.
På den ganska lilla stationen i Desenzano väntade vi kanske tjugo minuter på vårt tåg mot München. Under den tiden passerade fem andra tåg. Italien har betydligt fler järnvägar och tåg än Sverige, det märker man tydligt.
Sextimmarsresan upp genom Brennerpasset och Österrike var också en upplevelse. Inte som Berninaexpressen kanske, men det var brant med många spännande scenerier som passerade förbi.
Gårdagens regn hade kommit som nysnö uppe i passet. Där låg också fjolårssnö kvar.
Jag skulle inte på några villkor våga köra bilvägen genom passet! Vi såg många broar klamra på klippväggar och orimligt höga pelare.
Efter sex timmar var vi i München, och där hade just oktoberfesten börjat (fast det fortfarande är september?). Stan var full av folk, och jag har aldrig sett så många lederhosen och märkliga hattar förut.
Vid bagageinlämningen på stationen var det fullständigt hysteriskt. Alla boxar var upptagna, och blev någon ledig blev det rusning. Eva var ytterst nära att råka i slagsmål (!) med en otrevlig donna som armbågade sig fram till en box vi egentligen var först vid.
Vi trängde oss ner på gågatan från Karlsplatz på jakt efter ett matställe. Restaurang Augustiner, som vi fått tips om, var som en bastu och med en ljudnivå på 140 decibel, så vi drog oss undan från de stora stråken och hittade ett litet café på en sidogata. Där fanns också några maträtter att välja på.
Faktum är att portionen med lax, sås och potatis var det godaste jag ätit på hela resan! Italiensk mat är speciell. Pizzan och pastan är oftast jättegod, men man tröttnar efter några dagar och de secondi piatti som erbjuds är vanligen en grillad köttbit eller en grillad fisk. Inget annat. Inga utsmyckningar, inget som sätter piff. Det hjälper inte att man beställer till grönsallad och patata fritto. Det blir ändå lite tråkigt. Konstigt. Vi har inte lyckats hitta de restauranger man fantiserar om i Italien, med en rejäl matrona bakom ångande långkoksgrytor och rutiga dukar på borden.
Hur som helst, även chokladtårtan i Tyskland är fullt ätbar.
Vid sjutiden var det dags att gå ombord på City Night Line igen. Vi hade försökt boka om våra couchetter till De Luxe, som har visst armbågsrum, men det var bara för förstaklassare. Med rutin från nedresan gick det ändå bra att koreografera våra rörelser i sovkabinen så att vi inte direkt trampade varann på tårna. Även om det oftast var nära.
Sovandet gick obetydligt bättre än förra gången, åtminstone för mig. Extremt hård bädd. Och skakigt.
Efter sexton timmar kom vi, lite försenade, till Köpenhamn och hade tjugo minuter på oss att byta till X2000. Brömsarna kom i samspråk med ett gäng norskor på perrongen.
Dessa trevliga kvinnor hade cyklat omkring några dagar i Danmark.
De svenska tågen skötte sig och höll tiderna, och framåt kvällen skildes våra vägar på perrongen i Borlänge. Något trötta sa vi hej, men vi var alla överens om att detta var en mycket trevlig och innehållsrik resa! Kan rekommenderas, om man har lite tid på sig och tycker om att se många delar av Europa på ett bekvämt sätt.
Och vill slippa flyget.
Malcesine
Detta samhälle ligger sex kilometer norr om Assenza där vi bor, vid östra stranden av Gardasjön. Namnet uttalas lite oväntat med betoning på mittersta e:et.
Hans och Marianne var spänstiga nog att promenera dit. Eva och jag gick ner till busshållplatsen för att prova detta fortskaffningsmedel, men när vi väntade kom färjan och vi hoppade på den i stället. En sjötur är alltid en sjötur, även om den tar bara tio minuter.
Syftet med dagens utflykt var att ta den omtalade linbanan upp till toppen av Monte Baldo.
Marianne tycker inte om höjder och stannade på sjönivå för att utforska byn. Jag är också höjdrädd, men linbana brukar gå mycket bättre än utsiktstorn. 
Den såg inte ut att gå särskilt högt över marken. Jag överlevde ju Skyway i Blue Mountains utanför Sydney, och där var det högt.
Den här linbanan, som kallas Funivia, består av två delar. Tillsammans har de en stigning på 1650 meter. Korgarna i undre delen tar drygt trettio personer. 
Efter omlastning på mellanstationen San Michele pressar personalen in runt 70 personer i varje gondol. 
Lite som packade sillar blir det. Denna större gondol har i mitten en förare som stoltserar framför en imponerande kontrollpanel med massor av instrument, knappar och blinkande displayer. Passagerardelen runt honom roterar sakta under uppfärden, medan utsikten blir allt mer överväldigande.
Det är bra fart upp längs linan; korgarna skulle utan vidare köra ifrån en gammaldags moppe, även om den orkade uppför backen.
Toppstationen ligger alldeles ovanför trädgränsen. Solen strålade och österut öppnade sig vackra scenerier. Själva Gardasjön var nästan försvunnen i soldis, men här kommer ändå några smakprov.
Det var härligt häruppe! Förvånansvärt varmt, men oerhört frisk luft. Vi tog oss lite lunch och avnjöt den på uteserveringens terrass. Där spelades dock disko-umpaumpa på hög volym, sannolikt önskad av ett gäng rätt dragna tyskar som firade något genom att halsa ur vinflaskor. Vi hade hellre avnjutit platsen och maten under tystnad, men tyskarna verkade trivas. Och de var ju i majoritet. Jaja, man kan inte få allt.
Efter en timmes linbaneköande kunde vi ta oss tillbaka ner till byn och Marianne, och vi hann precis ombord på kvällsfärjan tillbaka.
Detta var vår sista dag i Assenza, och vi åt avskedsmiddag på restaurang Caprice nere vid vattnet. God pizza, precis som i måndags. Några äldre lokala italienska herrar åt sig igenom en komplett italiensk middag (antipasti, primo piatto, secondo piatto osv) vid bordet bredvid. En av herrarna var linbaneföraren som med skickliga knapptryckningar tog oss både upp och ner tidigare.
Till vår förvåning kände han igen oss och delade ut underlägg med reklam för linbanan. Han försökte prata tyska med oss men Hans upplyste tjänstvilligt att "siamo svedeze". Alla herrarna såg plötsligt trettio år yngre ut, sken upp och utbrast glatt "Svenska! Svenska FLICKA!!!".
Vi kanske skulle ha låtit dem tro att vi var tyskar ändå...
Limone
På tredje dagen uppståndna, nej, nedgångna till stranden igen för en sjöutflykt. Stranden består av vatten, strandpromenad, bilväg och en omåttlig massa nybyggda, mycket prydliga hus. Vår lägenhet ligger ett par hundra meter upp i backen. Och där bakom berg, berg, berg...
Vi satte lite ära i att klara hela resan utan att använda bil (nåja, bortsett från Lilianas blixtsnabba uppforsling av oss och vårt bagage till lägenheten i söndags kväll). Så vi ställde oss på bryggan kvart över tolv och väntade på färjan.
Första anhalten efter tio minuters båtfärd är Malcesine, som jag återkommer till i nästa inlägg.
Sen bar det av snett över till andra sidan sjön och samhället Limone, som bokstavligen ligger nedanför en hög och brant begsida.
Här var det mycket turister (läs tyskar) trots att säsongen är så gott som över i slutet av september. Fotomotiv fanns förstås också.
Och massor av serveringar. Vid ett litet torg hittade vi denna, bredvid hus med överdådigt blomstrande balkonger, även om också blomstersäsongen börjar gå mot sitt slut.
Vi tog oss vår vanliga lättlunch och Hans beställde varsin öl åt sig och Marianne. Ölen hette Whitebeer, tror jag. Den var grumlig och smakade fan, för att tala klarspråk. Marianne överlät nästan genast sin till sin käre make, som ju av princip aldrig lämnar något. Han klarade nästan att dricka upp även hennes. Glasen var rätt stora.
Efter denna prövning gick damerna för att shoppa. Vi män är föga intresserade av sådant, utan vandrade iväg längs stranden, där vi snart hittade en regelrätt badstrand. Man kan ju inte åka härifrån utan att ha badat i Gardasjön, sa vi oss.
Vattnet var kristallklart och faktiskt riktigt skönt, säkert uppåt 22 grader.
Avslutningsvis en bild upp mot norra änden av sjön.
Missa inte nästa reportage i serien, om Malcesine och lite höghöjdsträning!
Porto di Brenzone
På tisdagen, vår andra dag i Assenza, vidgade vi vyerna en aning genom att i sakta mak promenera någon kilometer söderut längs strandpromenaden i strålande sol. I Porto di Brenzone finns, precis som i alla små samhällen längs sjön, en liten skyddad hamn för småbåtar.
Och alldeles intill, passande nog, ett café med små lunchrätter.
Efter lunch måste man ha sig en gelato (glass) av lämplig färg och smak, t ex kaffe och choklad...
...eller Amaretto.
Sjön är här ca en halv mil bred och bergen på andra sidan är bitvis helt lodräta.
Där det inte är vertikalt ligger det små byar.
Som sig bör finns det sjöfåglar vid Gardasjön.
Vi passerade en liten hamn med upplagda segelbåtar. Jag stannade upp vid en.
En liten tävling om hur detta käcka gula namn uttalas, kanske?
Det saknas sannerligen inte fotomotiv vid Gardasjön.
Här kommer några till som man kan klicka större.
Ännu en härlig dag, alltså. Och flera kommer.
Assenza
När vi klev av färjan i Assenza på söndag kväll möttes vi av Liliana, värdinna för lägenhetshotellet Villa due Leone. Det var en välsignelse, för även om det bara var några hundra meter var det brant uppför. Hon körde upp hela sällskapet i flygande fläng och anvisade oss en lägenhet i markplanet, med fin uteplats mot den vackra trädgården. Och en inbjudande pool.
Marianne tittade upp mot de höga bergen bakom huset, pekade mot dem och utbrast "Fantastic!". Liliana, som hade rätt begränsade kunskaper i engelska, trodde hon pekade på terrassen utanför våningen ovanför, och erbjöd oss att ta den lägenheten i stället. Det blev bokstavligen ett lyft!
En egen terrass med stor rosenrabatt och en fantastisk utsikt över Gardasjön och tvärbranta klippor vid stranden mittemot.
Varje morgon klockan kvart i tio, när solen just kommit över bergen bakom huset, åt vi frukost ute på terrassen. Inte dumt alls.
Hela sluttningen i Assenza måste vara en gammal olivlund. Överallt växer olivträd, som man bevarat till trädgårdarna runt alla nybyggda hus. Ovanligt, och mycket vackert.
Vi tog det väldigt lugnt första dagen, efter allt resande. Badade i poolen (som också är omgiven av olivträd!) och gick mot kvällen ner till stranden. I backen finns många fina hus, prydliga och ofta med vackert blommande balkonger.
Strandpromenaden är angenäm i Assenza, precis som i de övriga små samhällena vi såg från båten i går.
Bra läge för en öl på en av de små serveringarna med brygga ut i vattnet.
Scenerierna över sjön växlar förstås med ljuset.
Vi avslutade med en mycket god pizza på en trevlig restaurang nära stranden.
(Detta inlägg skriver jag lördag kväll på nattåg från München till Köpenhamn, och hoppas kunna publicera så snart vi kommer in i Sverige i morgon).
Gardasjön
Förutom pool hade hotellet en liten guldfiskdamm. Observera porslinskatten till höger.
Vi tittade lite på stan och hamnen. Bland annat fanns en helt osannolik affär med ett visst färgtema. Gissa vilket...
Vi bullrade oss ner med våra rullväskor över gatstenarna i den långa sluttningen mot hamnen och klev på den stora färjan som går längs hela sjön.
Vi fick oss en härlig sjötur på drygt tre timmar, med utmärkt sightseeing längs stränderna, som är bebyggda nästan överallt. Byar och små städer har oftast väldigt prydliga hus i pastellfärger.
Och ju längre norrut man kommer på sjön, desto brantare blir bergen på sidorna.
Natur som verkligen är i min smak. Berg och vatten och fantastiska vyer. Som en norsk fjord, fast högre och brantare berg utan snö på topparna. Och träd upp till 2000 meter i stället för 1000 som hemma i Skandinavien.
Vi nådde framåt kvällen vår destination Assenza, där vi hyrt en lägenhet i fem dagar.
Huset ligger en liten bit upp på skuttningen. Det kommer mera bilder i nästa inlägg.
Eftersom det inte fanns Internet i lägenheten ligger jag rejält efter med bloggandet. Det är nu fredag kväll och tidigt i morgon ska vi kliva på tåget från Desenzano till München, och där byta till nattåget mot Köpenhamn. Nästa Internettillfälle blir på söndag, när vi kommit inom Sveriges gränser och jag kan använda mitt mobila bredband utan att bli ruinerad.
Bernina-expressen
Jag lär väl först visa bilden på kor i Chur.
Så Berninaexpressen. Nåja, express är väl mer bildligt än bokstavligt. Det röda tåget från Chur i Schweiz över alperna till Tirano i Italien tar fyra och en halv timme att färdas ca 12 mil. Medelhastighet ungefär 30 km i timmen.
Men vilken resa! Utan tvekan det häftigaste jag upplevt när jag åkt tåg.
Järnvägen är smalspårig med en meter mellan skenorna. Vissa vagnar har jättelika panoramafönster så man sitter som i en glasbur.
Färden börjar rätt beskedligt genom en dalgång, men bergväggarna på sidorna blir snart tvärare och det börjar bära uppför.
Snart är stigningen brantare än vad jag trodde var möjligt för en vanlig järnväg. Vi såg efteråt att loket var försett med extra tyngder för att få maximal friktion mot rälsen. Och vagnarna är antagligen så lätta som möjligt.
Banan slingrar sig längs bergssidorna, genom 56 tunnlar och över 196 broar. Tunnlarna går ibland i spiral! Många gånger ser man en viadukt 50 meter högre upp och inser att vi snart ska åka där.
Jag trodde inte att en järnväg kunde gå i serpentiner, men den här gör det ibland. Och kurvradien är förbluffande liten. Det är som en blanding av spöktåg, spårvagn och tunnelbana. Men det är ett riktigt tåg med urstarkt lok som baxar upp tågsättet till 2253 meter, en stigning på 1700 meter från Chur.
Scenerierna växlar och man hisnar över utsikten ner i bråddjupa dalgångar med små byar. Trädgränsen verkar gå vid ca 2000 meter, så bara på den allra högsta delen var det kalfjäll. Tyvärr var det molnigt och började regna däruppe, så vi missade att se de högsta topparna runtomkring, och åkte bitvis i dimma.
Nedresan mot Tirano ter sig lika obegriplig som färden upp från Chur. Hur i all världen ska en järnväg kunna gå här, undrar man hela tiden.
Men ner kommer man. Vi klev av i Italien i lätt regn, som snabbt tilltog. Vi räddade oss in under en rejäl markis på en uteservering, och avnjöt god lasagne medan regnet öste ner. Vi såg fascinerat på grupp efter grupp med tyskar med regnkläder och paraply som passerade förbi, antagligen med siktet inställt på sin rundresebuss.
Från Tirano åkte vi ett regionaltåg två timmar till Milano, och sen Eurostar City en timme till Desenzano. Ingen biljettkontroll på något av tågen.
Hotell Benaco var nästan granne med stationen, och det var skönt att komma inomhus. Vi gick ner på stan i regnet för att äta, och hittade en Hosteria vid hamnen. Hans beställde musselsoppa och vi övriga Caprese. Musselsoppan var krönt med ett berg av musslor, som tog Hans en timme att äta sig igenom.
Återkommer så snart jag har fungerande Internet igen.
Det tog ett tag med tåg...
Men vi tar det väl från början.
I går morse strax före klockan 8 klev jag och Eva alltså på tåget i Borlänge, tillsammans med min kusin Hans och hans fru Marianne.
Första etappen av vår ganska långa resa gick till Mjölby. En ort jag aldrig besökt och sannolikt inte kommer att förlägga någon framtida semester till heller. Det man kunde se från stationstrappan lockade inte till vidare utforskande.
Vårt X2000 till Köpenhamn var föga oväntat försenat en halvtimme pga av banarbeten. Sådant verkar komma överraskande för SJ varje dag även om det planerats långt i förväg. Nå, vi hade flera timmars marginal där och hann gå en liten runda på stan. Hans ledde oss med sin säkra instinkt in på bakgator där tatueringsateljeer och porrklubbar låg på rad. Nå, vi dök snart in på restaurang Sultan, som var en positiv överraskning. Föga uppseendeväckande utanför, men med trevlig inredning, vänlig personal och framförallt riktigt god turkinspirerad mat.
Detta är "damelår", som jag inte vågar försöka översätta. Gjord på mjäll och fin kalvfärs med spännande kryddning. Väldans gott, faktiskt. Halv sju klev vi på City Night Liner.
Vår "couchette" visade sig vara compact living drivet in absurdum. Golvytan räckte till två personer som står mycket nära varandra eller två väskor. Därutöver fanns minisoffa och ett tvättställ. Så ingenjör jag är gick jag monumentalt bet på att fälla ner britsarna. Det visade sig att nedfällandet bara kunde utföras av tågpersonalen, i form av en ung tjej med specialverktyg. Vi fick förstås evakuera både oss och väskorna från couchetten för att hon skulle få svängrum.
Vips trollade hon bort den lilla soffan och trollade fram två bäddar. Men ingen större golvyta än förut. Nu gick det inte att sitta alls utan att slå i huvudet. Den övre bädden tycktes sväva fritt. Jag såg ingen fastsättning i väggen, men det hela verkade ändå stabilt. Magi på hög nivå.
Vi tog oss längst fram i tåget till en sorts restaurangvagn för att ta os något till kvällen. I baren jobbade två personer. Eller en, snarare, en ung stressad tysk som tog emot beställningar, tog betalt och tillredde de varmrätter som beställdes. Här var ingen färdigt och inplastat. Vissa ingredienser var dock inplastade men hälldes ut på fatet, ibland efter uppvärmning i mikron. Var sak för sig. Denna procedur tog orimlig tid varje gång.
Den andre mannen, som antagligen tillhörde ett annat fackförbund, vägrade ta emot beställningar eller hjälpa till för att expediera gästerna snabbare. Hans uppgift var i stället att bära ut de färdiga varmrätterna till sittande gäster. Detta skedde ungefär en gång var tionde minut och tog ca 25 sekunder. Dessemellan stod han och tittade på.
Vi fick våra öl efter kanske tre kvarts väntande, underhållna enbart av några andra som gnabbades om vems tur det var, eftersom kön osystematiskt fylldes på från båda håll längs disken.
Hans har som princip att alltid lyckas blunda just när blixten bränns av.
Sist jag åkte sovvagn var i lumpen, nån gång under trettioåriga kriget tror jag. Jag minns att jag just inte lyckades sova på vägen mellan Sundsvall och Karlskrona. Det gick inte mycket bättre nu. Bädden var hård, och det skumpar och skakar ju en del på tåg. Vi stod stilla en stund ibland, men då stängdes genast den lilla ventilation som fanns av, och det blev snabbt för varmt i kupen. När tåget gick igång gjorde fläkten också det. Och skakningarna.
En del sovet blev det nog ändå, för vi var hyfsat pigga på morgonen och kunde se sydtyska landskap susa förbi fönstret i svindlande fart när det ljusnat. Jag har inte varit i Tyskland förut (annat än mellanlandat i Frankfurt). Nu fick jag äntligen se Märklinhus och -luftledningsstolpar på riktigt!
Tågvärdinnan utförde kvällens trolleritrick i omvänd ordning och vi kunde klämma ner oss på soffan och klämma i oss frukostpaketet med den oundvikliga croissanten. Jag smetade på medföljande marmelad för att fullständiga denna smaklösa onyttighet.
Strax före 11, efter ca 16 timmar på tåget, klev vi ut i ett soligt Basel, som kryllade av spårvagnar men också mycket grönt och en vacker vy över floden Rhen. Påminner inte så lite om Moldau i Prag.
(Oundviklig vits: Om en ren simmar över Rhen, blir den då ren?)
Vi hittade en Vapiano-restaurang med svårhittbar ingång "runt hörnet", precis som i Gamla stan, och fick oss en god italieninspirerad caesarsallad.
Annat värt att notera från Basel var rea på p-piller, vilket fick barnmorskan Marianne att höja på ögonbrynen, milt uttryckt.
Så ännu en tågetapp, nu dock bara på drygt två timmar. Tåget mot Chur åkte in till Zürich och vände. Jag såg ingen skymt av ABB:s huvudkontor, varifrån min lön ytterst kommer. Däremot många skymtar av en lång sjö - flera mil - på väg österut från Zürich. Efter sjön blev landskapet norgelikt med tilltagande höjd på bergen runtom. Snart överträffade kuperingsgraden Norge!
I Chur fixade vi först platsbiljetterna till Berninaexpressen i morgon. Till vår glädje gäller Interrailkortet, så vi behövde inte betala mer än platsbokningarna.
Det var skönt att komma fram till lilla hotell Fransiskaner och få sig en dusch. Vi gick en kvällsrunda i den gamla delen av staden, som visade sig vara mycket större än den verkade först. SOm ett mellanting mellan Tropea och Prag, kändes det. Trevligt. Vi bröt hittillsvarande traditionen att äta "fel" mat och klämde i oss god ostfondue. Gott, men så dyrt att det inte var prisvärt.
I Chur kommer ibland ett helt vanligt tåg åkande mitt på gatan. Som en spårvagn, ungefär, fast ett riktigt tåg. Det kör sakta, men ser märkligt ut. Sist kommer en stor vagn fullastad med grus. Att använda i hala uppförsbackar på de branta spåren?
Nu håller vi tummarna att vädret i morgon blir bättre än prognosen. Att åka över alperna i stället för tunnlar är alldeles säkert magnifikt i vackert väder, men effekten förtas antagligen om det är norgeväder med lågt gående regnmoln som gör att man bokstavligen far in i dimman.
När vi kom in på hotellrummet idag fick jag genast svar på min fundering - finns det kor i Chur (uttalas likadant)?
Javisst - på en tavla ovanför sängen!
Nu ska jag sluta, jag lovar...
På spåret
Sist jag skrev här var det semester. Faktum är att det är samma visa igen nu. Jag sitter på tåget från Borlänge, men för en gångs skull klev jag inte av i Ludvika för att jobba.
Nu är första delmålet Mjölby. Sen byte mot Köpenhamn. Sen nattåg till Basel. Därefter Berninaexpressen över alperna till Tirano i norra Italien. Och som slutkläm tåg till Desenzano vid Gardasjön på lördag eftermiddag. Drygt två dygns resa, alltså. Det ska bli intressant.
Jag återkommer under resans gång i mån av kontakt med Internet. Mitt mobila bredband verkar fungera bra på tåget i alla fall. Men utanför Sverige koster det skjortan, så där får man väl hitta andra vägar.
Just nu, i Örebro, har regnet lättat och solen tittar fram.
