Sorg, saknad och fina minnen
Än en gång går vi igenom ett tungt avsnitt i livet. Än en gång har vi mist en älskad liten vän. Bara en katt, men kärleken är inte mindre för det.
Vår äldsta katt Siri, snart 18 år, har gett sig av över den regnbågsbro som många tröstar sig med när en liten kamrat måste dö. Och visst är tanken fin, ett paradis för djur, där det finns mat och kärlek i överflöd och alla är friska och glada.
Siri var pigg in i det sista, men har i flera år haft växande knölar på magen. Juvertumörer är vanliga hos honkatter, och katten brukar inte kunna leva så länge när sådana dyker upp. Vi upptäckte små knölar vid spenarna för snart fem år sen, var till veterinär och fick beskedet att det kunde gå något år om man hade tur. Operation var vansklig och kunde få cancern att sprida sig i kroppen. Så vi beslöt att helt enkelt låta henne vara tills vi märkte att hon började besväras av dom. Vi fick mycket mer än det år veterinären förutspådde.
Så det har gått bra ända till nu. Ett par knölar var till slut som stora köttbullar. Men Siri betedde sig precis som vanligt, verkade inte känna av dom alls, och vi har aldrig sett henne ens slicka på dom. Förrän nu. Sista veckorna har vi märkt små blodfläckar där hon legat. Och häromdagen var det mycket mer blod. Dessutom såg vi att hon tvekade varje gång hon skulle lägga sig. Det kanske gjorde ont i magen.
Veterinären tittade på det, och sa som väntat att det inte är rimligt att försöka operera. Så det var dags för det svåraste som finns - att bestämma att en levande varelse ska dö. Jag har gjort det flera gånger förut. På ett sätt var det här den allra svåraste gången, eftersom Siri fortfarande var så pigg. Alla föregående katter har varit märkbart dåliga eller sjuka när vi gjort deras sista resa.
Men Siri protesterade ljudligt under hela färden till djursjukhuset i Borlänge, och medan vi satt där och väntade. Försökte klösa sig ut ur buren. Det gjorde inte saken lättare. Veterinären tyckte hon var en ovanligt pigg och fräsch gammal dam. Men hon sa också att prognosen är mycket dyster, och att när man vet att katten blir oåterkalleligen sämre är det bättre att den får sluta innan den själv börjar få ont och må dåligt.
Hur ledsamt det än är, känner jag att jag måste hålla min älskade katt hennes sista minuter i livet. Jag hoppas att hon känner någon sorts trygghet i det. Siri fick en första injektion för att bara bli dåsig och somna, och jag tog henne i famnen och klappade och smekte henne dom få minuter det tog, med tårarna rinnande medan hon blev allt tröttare.
Efter den slutliga injektionen tar det bara några sekunder innan andningen upphör. Det hela är väldigt lugnt och odramatiskt. Men det är så oändligt sorgligt att se ett liv bokstavligen slockna. Och veta att det är absolut oåterkallerligt.
Vi har funderat och funderat om vi gjorde rätt. Kanske hade vi kunnat ha henne kvar ett tag till. Men det hade varit för vår skull, inte hennes. En katt vet inget om framtiden, oroar sig inte och vet inte vad som kommer att hända. Hon fick känna att hon somnade i min famn, och sen spelade det ingen roll för henne. Om hon nu har kommit till regnbågslandet har hon det säkert bra där och slipper knölar under magen.
Som vanligt är tomrummet förfärligt stort fast katten var liten. Men nu ska jag sluta vara sentimental och prillig. I stället vill jag berätta lite om hennes långa kattliv och hur mycket hon betytt för vår familj. Jag har presenterat Siri i början av den här bloggen, men här kommer mer.
Inte sedan Siri kom till oss har vi haft enbart en katt i huset. Nu finns endast en av hennes ungar, Agaton, kvar. När Siri kom hade vi Rasmus, en stor och snäll hankatt. Och innan dess hade vi haft Petter, som tyvärr bara blev åtta år på grund av diabetes.
Siri kom till oss 1994 från min bror i Sundsvall. Hon var tre månader gammal och pep hela den långa bilresan till Dalarna. Helena, som var åtta år, kallade henne för "pipifjatten". Fjatta är vårt hemgjorda ord för när kattungar far omkring som tosingar.
Hon och Rasmus kom bra överens från början. När Siri blev vuxen lät vi henne avsiktligt vara ute och slarva, och vi märkte snart att det skulle bli kattungar. Vi ville en gång i livet uppleva de små underverken.
Den 16 juni 1995 var vi på väg att åka till Borlänge, men Siri hindrade oss genom att jama enträget. Så vi stannade hemma, och hon födde fyra kattungar. Den fjärde var minst och verkade inte pigg, men Eva masserade den försiktigt och den började snart kvickna till.
Så den sommaren åkte vi ingenstans, utan följde fascinerat dag för dag hur dom ynkliga små knytena snart öppnade ögonen, blev större, nyfiknare och busigare. En fantastisk upplevelse!
Siri, som då var drygt ett år gammal, var en mycket duktig kattmamma som tog väl hand om sina små. Vi döpte ungarna till (från vänster) Miranda, Agaton, Timjan och Felix.
Här är Timjan ute på en av sina första, vingliga upptäcktsfärder. När det började bli dags att placera utt de små, kände vi att vi ville ha dom kvar. Miranda fick komma till Helenas kusin Annika i Stockholm, men dom tre killarna behöll vi.
Första julen bjöd vi alla fem katterna på jultallrik, vilket uppskattades.
Rasmus blev sjuk 2001, tolv år gammal, och vi fick ta avsked. Men Siri och hennes härliga kattkillar fick vi många fina år med. Själv tog hon plötsligt avstånd från dom när dom var tre månader gamla. Från att ha fått snutta när dom ville blev det plötsligt fräs när dom kom för nära. Så har det varit sen dess.
Men Siri var som sagt en oerhört ambitiös kattmamma. När ungarna fick börja våga sig ut i slutet av sommaren de föddes, var det en gång som Eva skulle ta fatt på Timjan som var på väg bort genom häcken mot grannen. Han pep klagande på ett speciellt sätt. "Mamma, HJÄÄLP!!!" Siri kom farande blixtsnabbt, som en furie, för att försvara sitt barn. Hon flög på Eva och bet henne i benet så det fick bli stelkrampsspruta och omplåstring.
En annan gång var en främmande, stor katt på gården när Siris ungar var ute. Hon flög på katten med sån frenesi att han välte omkull och sen skyndsamt drog sig tillbaka. Hon skydde ingenting när det gällde att försvara sina barn.
Flera gånger på senare år när vi fyat och bannat någon av kattkillarna som gjort något dumt, har hon kommit farande för att se vad som händer. Ingen annan än hon skulle uppfostra hennes barn!
Siri har varit en frivillig innekatt, kan man säga. Hon kunde liksom övriga katter gå ut och in helt fritt genom kattluckan, men hon gick bara ut när hon måste. Eller om vi var ute i trädgården. Då höll hon sig i närheten. Jag tror knappt hon lämnade vår tomt någon gång. Hon var oerhört social och alltid intresserad och nyfiken på vad vi höll på med. Hon deltog i allt hushållsarbete och kom ofta med kommentarer och synpunkter när vi pratade eller gjorde något. Vid vår fredagsbiff satt hon alltid nedanför bordet och väntade på små smakbitar. När hon var nöjd la hon sig i fåröljen bredvid braskaminen.
Siri var "slarvigt" tecknad, men söt med sina fräknar på nosen.
Helena och Siri fick en speciell relation. Siri sov oftast hos Helena när hon var hemma.
Vår lilla "husfru" deltog som sagt med stort intresse i alla köksgöromål.
Varorna vi köpt skulle inspekteras och godkännas.
När vårsäsongen startade och vi började vara på verandan var hon förstås med. Hon älskade att ligga där när solen värmde. Det var också där hon låg häromdagen när jag upptäckte att hon blödde kraftigt från knölarna på magen. Hon lät oss linda om henne ett provisoriskt bandage, men sådant går ju inte i längden.
Sista gången jag fotograferade Siri var för knappt tre veckor sedan. Då var hon fortfarande lika pigg som hon alltid varit. Jag låg och läste på soffan och hon hoppade upp på min mage, la sig och började spinna. Sådana stunder är ren lycka. Jag är glad att det blev många sådana med henne.
Denna älskade lilla katt har gett oss så mycket. Förutom sin egen personlighet och en päls som var bland det mjukaste jag känt, har hon skänkt oss tre härliga kattgossar som vi också älskat högt. Miranda i Stockholm finns inte kvar, och Felix och Timjan har vi mist.
Men Agaton äventyraren har en egen blogg (som han inte gitter skriva i särskilt ofta), är nu 16 år och har varvat ner en hel del. Han har nu över 2600 vänner på Facebook men ägnar sig mest åt sorkjakt när han inte sover.
Man förstår mer och mer hur viktigt det är att klappa och smeka en katt så fort den är inom räckhåll. Man vet inte hur länge man får ha den kvar.
Ljuset brinner för Siri i mörkret vid kanten av backen ner mot älven. Hon har haft ett bra kattliv och vi kommer att minnas henne resten av våra liv.
Vår äldsta katt Siri, snart 18 år, har gett sig av över den regnbågsbro som många tröstar sig med när en liten kamrat måste dö. Och visst är tanken fin, ett paradis för djur, där det finns mat och kärlek i överflöd och alla är friska och glada.
Siri var pigg in i det sista, men har i flera år haft växande knölar på magen. Juvertumörer är vanliga hos honkatter, och katten brukar inte kunna leva så länge när sådana dyker upp. Vi upptäckte små knölar vid spenarna för snart fem år sen, var till veterinär och fick beskedet att det kunde gå något år om man hade tur. Operation var vansklig och kunde få cancern att sprida sig i kroppen. Så vi beslöt att helt enkelt låta henne vara tills vi märkte att hon började besväras av dom. Vi fick mycket mer än det år veterinären förutspådde.
Så det har gått bra ända till nu. Ett par knölar var till slut som stora köttbullar. Men Siri betedde sig precis som vanligt, verkade inte känna av dom alls, och vi har aldrig sett henne ens slicka på dom. Förrän nu. Sista veckorna har vi märkt små blodfläckar där hon legat. Och häromdagen var det mycket mer blod. Dessutom såg vi att hon tvekade varje gång hon skulle lägga sig. Det kanske gjorde ont i magen.
Veterinären tittade på det, och sa som väntat att det inte är rimligt att försöka operera. Så det var dags för det svåraste som finns - att bestämma att en levande varelse ska dö. Jag har gjort det flera gånger förut. På ett sätt var det här den allra svåraste gången, eftersom Siri fortfarande var så pigg. Alla föregående katter har varit märkbart dåliga eller sjuka när vi gjort deras sista resa.
Men Siri protesterade ljudligt under hela färden till djursjukhuset i Borlänge, och medan vi satt där och väntade. Försökte klösa sig ut ur buren. Det gjorde inte saken lättare. Veterinären tyckte hon var en ovanligt pigg och fräsch gammal dam. Men hon sa också att prognosen är mycket dyster, och att när man vet att katten blir oåterkalleligen sämre är det bättre att den får sluta innan den själv börjar få ont och må dåligt.
Hur ledsamt det än är, känner jag att jag måste hålla min älskade katt hennes sista minuter i livet. Jag hoppas att hon känner någon sorts trygghet i det. Siri fick en första injektion för att bara bli dåsig och somna, och jag tog henne i famnen och klappade och smekte henne dom få minuter det tog, med tårarna rinnande medan hon blev allt tröttare.
Efter den slutliga injektionen tar det bara några sekunder innan andningen upphör. Det hela är väldigt lugnt och odramatiskt. Men det är så oändligt sorgligt att se ett liv bokstavligen slockna. Och veta att det är absolut oåterkallerligt.
Vi har funderat och funderat om vi gjorde rätt. Kanske hade vi kunnat ha henne kvar ett tag till. Men det hade varit för vår skull, inte hennes. En katt vet inget om framtiden, oroar sig inte och vet inte vad som kommer att hända. Hon fick känna att hon somnade i min famn, och sen spelade det ingen roll för henne. Om hon nu har kommit till regnbågslandet har hon det säkert bra där och slipper knölar under magen.
Som vanligt är tomrummet förfärligt stort fast katten var liten. Men nu ska jag sluta vara sentimental och prillig. I stället vill jag berätta lite om hennes långa kattliv och hur mycket hon betytt för vår familj. Jag har presenterat Siri i början av den här bloggen, men här kommer mer.
Inte sedan Siri kom till oss har vi haft enbart en katt i huset. Nu finns endast en av hennes ungar, Agaton, kvar. När Siri kom hade vi Rasmus, en stor och snäll hankatt. Och innan dess hade vi haft Petter, som tyvärr bara blev åtta år på grund av diabetes.
Siri kom till oss 1994 från min bror i Sundsvall. Hon var tre månader gammal och pep hela den långa bilresan till Dalarna. Helena, som var åtta år, kallade henne för "pipifjatten". Fjatta är vårt hemgjorda ord för när kattungar far omkring som tosingar.
Hon och Rasmus kom bra överens från början. När Siri blev vuxen lät vi henne avsiktligt vara ute och slarva, och vi märkte snart att det skulle bli kattungar. Vi ville en gång i livet uppleva de små underverken.
Den 16 juni 1995 var vi på väg att åka till Borlänge, men Siri hindrade oss genom att jama enträget. Så vi stannade hemma, och hon födde fyra kattungar. Den fjärde var minst och verkade inte pigg, men Eva masserade den försiktigt och den började snart kvickna till.
Så den sommaren åkte vi ingenstans, utan följde fascinerat dag för dag hur dom ynkliga små knytena snart öppnade ögonen, blev större, nyfiknare och busigare. En fantastisk upplevelse!
Siri, som då var drygt ett år gammal, var en mycket duktig kattmamma som tog väl hand om sina små. Vi döpte ungarna till (från vänster) Miranda, Agaton, Timjan och Felix.
Här är Timjan ute på en av sina första, vingliga upptäcktsfärder. När det började bli dags att placera utt de små, kände vi att vi ville ha dom kvar. Miranda fick komma till Helenas kusin Annika i Stockholm, men dom tre killarna behöll vi.
Första julen bjöd vi alla fem katterna på jultallrik, vilket uppskattades.
Rasmus blev sjuk 2001, tolv år gammal, och vi fick ta avsked. Men Siri och hennes härliga kattkillar fick vi många fina år med. Själv tog hon plötsligt avstånd från dom när dom var tre månader gamla. Från att ha fått snutta när dom ville blev det plötsligt fräs när dom kom för nära. Så har det varit sen dess.
Men Siri var som sagt en oerhört ambitiös kattmamma. När ungarna fick börja våga sig ut i slutet av sommaren de föddes, var det en gång som Eva skulle ta fatt på Timjan som var på väg bort genom häcken mot grannen. Han pep klagande på ett speciellt sätt. "Mamma, HJÄÄLP!!!" Siri kom farande blixtsnabbt, som en furie, för att försvara sitt barn. Hon flög på Eva och bet henne i benet så det fick bli stelkrampsspruta och omplåstring.
En annan gång var en främmande, stor katt på gården när Siris ungar var ute. Hon flög på katten med sån frenesi att han välte omkull och sen skyndsamt drog sig tillbaka. Hon skydde ingenting när det gällde att försvara sina barn.
Flera gånger på senare år när vi fyat och bannat någon av kattkillarna som gjort något dumt, har hon kommit farande för att se vad som händer. Ingen annan än hon skulle uppfostra hennes barn!
Siri har varit en frivillig innekatt, kan man säga. Hon kunde liksom övriga katter gå ut och in helt fritt genom kattluckan, men hon gick bara ut när hon måste. Eller om vi var ute i trädgården. Då höll hon sig i närheten. Jag tror knappt hon lämnade vår tomt någon gång. Hon var oerhört social och alltid intresserad och nyfiken på vad vi höll på med. Hon deltog i allt hushållsarbete och kom ofta med kommentarer och synpunkter när vi pratade eller gjorde något. Vid vår fredagsbiff satt hon alltid nedanför bordet och väntade på små smakbitar. När hon var nöjd la hon sig i fåröljen bredvid braskaminen.
Siri var "slarvigt" tecknad, men söt med sina fräknar på nosen.
Helena och Siri fick en speciell relation. Siri sov oftast hos Helena när hon var hemma.
Vår lilla "husfru" deltog som sagt med stort intresse i alla köksgöromål.
Varorna vi köpt skulle inspekteras och godkännas.
När vårsäsongen startade och vi började vara på verandan var hon förstås med. Hon älskade att ligga där när solen värmde. Det var också där hon låg häromdagen när jag upptäckte att hon blödde kraftigt från knölarna på magen. Hon lät oss linda om henne ett provisoriskt bandage, men sådant går ju inte i längden.
Sista gången jag fotograferade Siri var för knappt tre veckor sedan. Då var hon fortfarande lika pigg som hon alltid varit. Jag låg och läste på soffan och hon hoppade upp på min mage, la sig och började spinna. Sådana stunder är ren lycka. Jag är glad att det blev många sådana med henne.
Denna älskade lilla katt har gett oss så mycket. Förutom sin egen personlighet och en päls som var bland det mjukaste jag känt, har hon skänkt oss tre härliga kattgossar som vi också älskat högt. Miranda i Stockholm finns inte kvar, och Felix och Timjan har vi mist.
Men Agaton äventyraren har en egen blogg (som han inte gitter skriva i särskilt ofta), är nu 16 år och har varvat ner en hel del. Han har nu över 2600 vänner på Facebook men ägnar sig mest åt sorkjakt när han inte sover.
Man förstår mer och mer hur viktigt det är att klappa och smeka en katt så fort den är inom räckhåll. Man vet inte hur länge man får ha den kvar.
Ljuset brinner för Siri i mörkret vid kanten av backen ner mot älven. Hon har haft ett bra kattliv och vi kommer att minnas henne resten av våra liv.
Karpathos
Planet skulle avgå 06:35 från Arlanda. Eva och jag och våra vänner Åsa och Lars planerade att starta hemifrån runt ett på natten. Tre timmars körning plus lite marginal.
Dagen innan vi skulle åka kom ett SMS att planets avgång flyttats till 05:05, på grund av varslad flygledarstrejk i Grekland.
Lite tufft var det att försöka sova några timmar på kvällen, ha väckarklockan på 22:45 och sen ge sig iväg.
Rekordtidig incheckning strax före tre på natten.
Resan gick sedan bra, och efter lite trassel med den hyrbil vi beställt rullade vi ut på Karpatianska vägar.
Vid första mataffären botaniserade vi nyfiket bland produkter med svårtydd text.
Vi letade oss de ca tre milen åt nordväst till Lefkos och våra lägenheter, som låg alldeles vid en fin sandstrand.
Här fanns även klippor att utforska, vilket Lars och jag ivrigt gjorde på eftermiddagen.
En halvmil inåt ön ligger Karpathos högsta berg, drygt 1200 m, med ständiga moln runt toppen.
Dagen vi kom hade det regnat första gången på fem månader. Bra timat. Även nästa dag var det skurar på förmiddagen, så vi åkte över till östra sidan ön på upptäcktsfärd.
Vilken natur! Ön är bergig och vägarna branta. Den vanligaste växeln man kör på är tvåan. Ibland behövs ettan. Trean funkar här och där, och fyran och femman gick att använda på några få sträckor på öns södra del, som är flackare.
Lågväxlarna fick vi använding för ner till (och upp från) den fina sandstranden Kyra Panagia, längs en mycket smal och slingrig väg.
Nu var det sol igen och här fick vi bada i det varmaste havsvatten jag någonsin känt, säkert 28 grader!
På hemvägen passerade vi genom öns "huvudstad" Pigadia, som vid en första anblick inte verkade särskilt sevärd.
Men många hus hade jättelik bougainvillea, som ännu i slutet av september blommade för fullt.
Och en Mythos öl och en pita gyros satt bra.
Liksom i Italien fascinerades jag av de konstfärdiga elkopplingarna.
Fascinerande hantverk.
Hemma i lägenheten testade vi vårt nyköpta vin (med grekisk text på etiketten) på terrassen. Jag trodde jag köpt rödvin men det liknade mest sherry... Nåja, det smakade också gott.
Låt mig mellan matbilderna nämna en grekisk kuriositet vi snabbt blev varse. Vid alla toaletter satt skyltar med texten "Please don't throw paper in the toilet". Snart insåg vi att det avsåg toalettpapper, och inte var ett skämt utan blodigt allvar. När man använt toalettpapperet förväntades man lägga det i en liten butt som stod bredvid. Kändes inte helt fräscht för kräsmagade svenskar. Butten hade visserligen lock som skulle öppnas med pedal, men mekanismen funkade inte så man fick glänta på locket med handen och smyga ner sina papper. Städerskan bytte till ny plastpåse i butten varje dag. Men ändå...
Vi fick veta att grekisk avloppsrörsstandard föreskriver så smala rör att det lätt blir stopp om det kommer papper i dem. Inte helt smart, kan man tycka.
Åter till trevligare inslag. Nästa dag sken solen programenligt, och det fortsatte den med resten av vår tid. Det var uppåt 25 grader både i luften och vattnet, dag som natt. Det blåste dock mest hela tiden, såpass att man inte kunde sitta ute med plastmuggar. Ändå var temperaturen helt perfekt för oss.
Det såg inte ut att vara någon sjögång, men närmast stranden växte hela tiden meterhöga vågor upp och bröts. Vi hittade en liten skyddad bassäng bakom en av klippuddarna. Sandbotten och lugnvatten. Helt pefekt!
Vi provade också den omtalade stranden Apella på östra sidan. Även där gick en mycket smal och brant väg ner. Stranden var fin med möjlighet till skugga under pinjeträden, men här var botten stenig och inte så behaglig.
Så var det dags för vår utflykt till bergsbyn Olympos. Biluthyraren förbjöd oss att köra dit med vanlig bil, så vi bytte till en större med högre markfrigång. Min bror Jan med fru var på Karpathos samtidigt som vi, och de följde med oss denna dag.
Vägen till Olympos är 17 km lång. Den tar nästan en timme att åka. Man håller på att förbättra den, men halva sträckan är fortfarande grusväg, och någon kilometer är riktigt smal och gropig. Det är väl där folk har kört sönder sina hyrbilar på undersidan.
Den här bilden är från den sämsta biten av vägen. Man ser den fortsätta uppe till höger, och där stupar det brant ner på sidan. Berget ser inte särskilt stabilt ut heller, med mycket sten som rasat ner. Några vägräcken har man heller inte fått upp.
Jag som är höjdrädd vågade förstås inte köra här utan klamrade mig krampaktigt fast i sätet på de värsta partierna. Vi kom lyckligt fram till byn, och där var det bara att ställa ifrån sig bilen. I själva byn kan inga bilar ta sig fram.
Eva postade här ett vykort till sin mamma (vi läste sen att postgången är knackig, med rådet att skriva God Jul på vykorten!).
Man tar sig runt i denna märkliga by i sluttande gränder och i MÅNGA trappor.
Byn är gammal men nu finns här gott om turistshopar där folkdräktsklädda äldre damer säljer hantverk och kryddor. Genomgående var alla vänliga och kunde förvånansvärt bra engelska (till skillnad från Italien!).
Katter fanns det gott om även i Olympos.
De flesta var skygga men några lät sig kelas med. Och de flesta såg friska och inte alls undernärda ut. Jag har hört att katter på de grekiska öarna har det förhållandevis bra. Vi såg flera ställen där man lagt ut mat åt dem. Och de behöver knappast frysa på vintern.
Inte utomhusvattenmätaren heller!
Den vackra bougainvillean fanns förstås här också.
Och på många ställen öppnade sig spännande vyer.
Det sitter en katt därnere!
Även till maten gick det att få fin utsikt.
Olympos är ett mycket annorlunda ställe som är väl värt ett besök. Vill man inte ta sig dit på den hisnande vägen kan man åka båt från Pigadia och buss sista biten längs en bättre väg nerifrån vattnet.
Jag tog några morgonpromenader i Lefkos, på jakt efter nya vyer.
Vid klippstranden fanns ett förstenat sjödodjur!
Vi hälsade på Jan och Annsofi som bodde i Finiki, en bit söder om Lefkos. Där hittade jag ett annat sjöodjur.
Och ett tredje....
...eller haha, det var visst brorsan som tog ett kvällsdopp. Så rolig man kan vara...
Utsikten från deras veranda var inte heller oäven.
Och flera katter bodde runt deras lägenhet.
De fick förstås rikligt med mat denna vecka.
Här avnjöt vi en fin solnedgång, följt av god mat på en taverna nere vid hamnen.
Alla trevligheter har ett slut. Sista morgonen gick jag längs övriga sandstränder i Lefkos.
Sen gjorde vi en biltur genom några mer närbelägna bergsbyar. Här är utsikten från Othos ner mot Pigadia.
I Menetes finns ett monument över de öbor som gjorde uppror mot tyskar och italienare som behärskade ön under andra värdskriget.
Även här har man fin utsikt mot Pigadia.
Grekisk mat är ofta god och vi provade ett antal inhemska rätter. Stifado är grytor av olika slag. Jag åt en med kanin, kryddad med kanel. Annorlunda men gott. Sista lunchen beställde jag något jag tror heter pastichi, en sorts makaronlåda. Som serverades med pommes frites!!
Makaroner och pommes frites har jag inte ätit tillsammans förut, och kommer kanske inte att laga till hemma. Men själva makaronlådan var god.
Som en del kanske sett finns det fler och större bilder i mitt Picasa-album. Klicka på första bilden där, sen på knappen Helskärm, sen på F11 för att se bilderna så stora som möjligt. Det går att stoppa bildspelet nedtill, och bläddra manuellt.
Därmed får jag tacka er som tagit igenom allt detta för tålamodet, och känner att det här var första men definitivt inte sista gången jag åker till Grekland!
Dagen innan vi skulle åka kom ett SMS att planets avgång flyttats till 05:05, på grund av varslad flygledarstrejk i Grekland.
Lite tufft var det att försöka sova några timmar på kvällen, ha väckarklockan på 22:45 och sen ge sig iväg.
Rekordtidig incheckning strax före tre på natten.
Resan gick sedan bra, och efter lite trassel med den hyrbil vi beställt rullade vi ut på Karpatianska vägar.
Vid första mataffären botaniserade vi nyfiket bland produkter med svårtydd text.
Vi letade oss de ca tre milen åt nordväst till Lefkos och våra lägenheter, som låg alldeles vid en fin sandstrand.
Här fanns även klippor att utforska, vilket Lars och jag ivrigt gjorde på eftermiddagen.
En halvmil inåt ön ligger Karpathos högsta berg, drygt 1200 m, med ständiga moln runt toppen.
Dagen vi kom hade det regnat första gången på fem månader. Bra timat. Även nästa dag var det skurar på förmiddagen, så vi åkte över till östra sidan ön på upptäcktsfärd.
Vilken natur! Ön är bergig och vägarna branta. Den vanligaste växeln man kör på är tvåan. Ibland behövs ettan. Trean funkar här och där, och fyran och femman gick att använda på några få sträckor på öns södra del, som är flackare.
Lågväxlarna fick vi använding för ner till (och upp från) den fina sandstranden Kyra Panagia, längs en mycket smal och slingrig väg.
Nu var det sol igen och här fick vi bada i det varmaste havsvatten jag någonsin känt, säkert 28 grader!
På hemvägen passerade vi genom öns "huvudstad" Pigadia, som vid en första anblick inte verkade särskilt sevärd.
Men många hus hade jättelik bougainvillea, som ännu i slutet av september blommade för fullt.
Och en Mythos öl och en pita gyros satt bra.
Liksom i Italien fascinerades jag av de konstfärdiga elkopplingarna.
Fascinerande hantverk.
Hemma i lägenheten testade vi vårt nyköpta vin (med grekisk text på etiketten) på terrassen. Jag trodde jag köpt rödvin men det liknade mest sherry... Nåja, det smakade också gott.
Låt mig mellan matbilderna nämna en grekisk kuriositet vi snabbt blev varse. Vid alla toaletter satt skyltar med texten "Please don't throw paper in the toilet". Snart insåg vi att det avsåg toalettpapper, och inte var ett skämt utan blodigt allvar. När man använt toalettpapperet förväntades man lägga det i en liten butt som stod bredvid. Kändes inte helt fräscht för kräsmagade svenskar. Butten hade visserligen lock som skulle öppnas med pedal, men mekanismen funkade inte så man fick glänta på locket med handen och smyga ner sina papper. Städerskan bytte till ny plastpåse i butten varje dag. Men ändå...
Vi fick veta att grekisk avloppsrörsstandard föreskriver så smala rör att det lätt blir stopp om det kommer papper i dem. Inte helt smart, kan man tycka.
Åter till trevligare inslag. Nästa dag sken solen programenligt, och det fortsatte den med resten av vår tid. Det var uppåt 25 grader både i luften och vattnet, dag som natt. Det blåste dock mest hela tiden, såpass att man inte kunde sitta ute med plastmuggar. Ändå var temperaturen helt perfekt för oss.
Det såg inte ut att vara någon sjögång, men närmast stranden växte hela tiden meterhöga vågor upp och bröts. Vi hittade en liten skyddad bassäng bakom en av klippuddarna. Sandbotten och lugnvatten. Helt pefekt!
Vi provade också den omtalade stranden Apella på östra sidan. Även där gick en mycket smal och brant väg ner. Stranden var fin med möjlighet till skugga under pinjeträden, men här var botten stenig och inte så behaglig.
Så var det dags för vår utflykt till bergsbyn Olympos. Biluthyraren förbjöd oss att köra dit med vanlig bil, så vi bytte till en större med högre markfrigång. Min bror Jan med fru var på Karpathos samtidigt som vi, och de följde med oss denna dag.
Vägen till Olympos är 17 km lång. Den tar nästan en timme att åka. Man håller på att förbättra den, men halva sträckan är fortfarande grusväg, och någon kilometer är riktigt smal och gropig. Det är väl där folk har kört sönder sina hyrbilar på undersidan.
Den här bilden är från den sämsta biten av vägen. Man ser den fortsätta uppe till höger, och där stupar det brant ner på sidan. Berget ser inte särskilt stabilt ut heller, med mycket sten som rasat ner. Några vägräcken har man heller inte fått upp.
Jag som är höjdrädd vågade förstås inte köra här utan klamrade mig krampaktigt fast i sätet på de värsta partierna. Vi kom lyckligt fram till byn, och där var det bara att ställa ifrån sig bilen. I själva byn kan inga bilar ta sig fram.
Eva postade här ett vykort till sin mamma (vi läste sen att postgången är knackig, med rådet att skriva God Jul på vykorten!).
Man tar sig runt i denna märkliga by i sluttande gränder och i MÅNGA trappor.
Byn är gammal men nu finns här gott om turistshopar där folkdräktsklädda äldre damer säljer hantverk och kryddor. Genomgående var alla vänliga och kunde förvånansvärt bra engelska (till skillnad från Italien!).
Katter fanns det gott om även i Olympos.
De flesta var skygga men några lät sig kelas med. Och de flesta såg friska och inte alls undernärda ut. Jag har hört att katter på de grekiska öarna har det förhållandevis bra. Vi såg flera ställen där man lagt ut mat åt dem. Och de behöver knappast frysa på vintern.
Inte utomhusvattenmätaren heller!
Den vackra bougainvillean fanns förstås här också.
Och på många ställen öppnade sig spännande vyer.
Det sitter en katt därnere!
Även till maten gick det att få fin utsikt.
Olympos är ett mycket annorlunda ställe som är väl värt ett besök. Vill man inte ta sig dit på den hisnande vägen kan man åka båt från Pigadia och buss sista biten längs en bättre väg nerifrån vattnet.
Jag tog några morgonpromenader i Lefkos, på jakt efter nya vyer.
Vid klippstranden fanns ett förstenat sjödodjur!
Vi hälsade på Jan och Annsofi som bodde i Finiki, en bit söder om Lefkos. Där hittade jag ett annat sjöodjur.
Och ett tredje....
...eller haha, det var visst brorsan som tog ett kvällsdopp. Så rolig man kan vara...
Utsikten från deras veranda var inte heller oäven.
Och flera katter bodde runt deras lägenhet.
De fick förstås rikligt med mat denna vecka.
Här avnjöt vi en fin solnedgång, följt av god mat på en taverna nere vid hamnen.
Alla trevligheter har ett slut. Sista morgonen gick jag längs övriga sandstränder i Lefkos.
Sen gjorde vi en biltur genom några mer närbelägna bergsbyar. Här är utsikten från Othos ner mot Pigadia.
I Menetes finns ett monument över de öbor som gjorde uppror mot tyskar och italienare som behärskade ön under andra värdskriget.
Även här har man fin utsikt mot Pigadia.
Grekisk mat är ofta god och vi provade ett antal inhemska rätter. Stifado är grytor av olika slag. Jag åt en med kanin, kryddad med kanel. Annorlunda men gott. Sista lunchen beställde jag något jag tror heter pastichi, en sorts makaronlåda. Som serverades med pommes frites!!
Makaroner och pommes frites har jag inte ätit tillsammans förut, och kommer kanske inte att laga till hemma. Men själva makaronlådan var god.
Som en del kanske sett finns det fler och större bilder i mitt Picasa-album. Klicka på första bilden där, sen på knappen Helskärm, sen på F11 för att se bilderna så stora som möjligt. Det går att stoppa bildspelet nedtill, och bläddra manuellt.
Därmed får jag tacka er som tagit igenom allt detta för tålamodet, och känner att det här var första men definitivt inte sista gången jag åker till Grekland!
