Peters funderingar

Sen 1946 har flygklubben i det lilla samhället Dala-Järna nära Vansbro i Västerdalarna ordnat flygshower. På senare tid vart tredje år. Över tjugotusen besökare brukar komma, så det är inget litet arrangemang. I år närmade det sig 30 000. Dom har uppbådat hundratals frivilliga, och all logistik fungerar häpnadsväckande bra. T ex med bilparkering på åkrarna runtom. Det flyter på trots den enorma ansamlingen av besökare.

Jag var där i går, och efter en kvarts inledande regnstänk blev vädret utmärkt, med lite sol och mycket moln som effektfull fond till planens tumlanden.

Jag tog 435 bilder.

Digitalkamerans välsignelse. Och förbannelse, när man kommer hem och ska vaska fram det som är värt att bevara. Vaskandet gav 66 bilder, som jag tänkte klämma in här.


Håll i hatten, för nu flyger vi. Först med ett dryga metern långt modelljetplan.

  
Det lär ha kostat 75000 kr att snickra ihop. Undrar hur föraren/ägaren kände sig första gången han fått upp det i luften och skulle landa... 

Så kom större plan. En del startade och landade på platsen, men några kom från andra flygfält, t ex Jetstream och Hercules, och defilerade förbi några gånger.

   
   
Herculesplanet var förbluffande tystlåtet trots fyra propellrar. På den näst sista bilden här flög (eller körde?) piloten längs hela banan med ett hjul rullande i gräset.

Den engelska gruppen Aerostars är enligt speakern en av världens bästa med propellerplan. Dom var här på säsongens enda sverigebesök.

   
   
   
  
Jag är bara ordinärt intresserat av flyg, men nu vaknade den storögda pojken i mig på allvar. Dessutom blev det ju en del bildmässigt snygga foton om jag får säga det själv.

En gammal men blankputsad DC3:a fraktade upp ett gäng fallskärmshoppare, och en Catalina flygbåt visade upp sig. Den kan fälla ut och in hjul eller vingpontoner efter behag.

   
Två svenska konstflygare dök upp. Det är dom som har flygit över P-Floydkonserterna dom senaste åren.
  
Swift Team innehåller en dåraktig segelflygare som låter sig bogseras upp och ned, och gör en sista looping alldeles ovanför landningsbanan.
  
  
Hörselskydd på. Både svenska Gripen och amerikanska F16 dundrar omåttligt när dom sveper förbi på nära håll.

  
  
Som kontrast kom sen en något äldre och tystlåtnare Fokker från första världskriget.


Jurgis Kairys är en av världens bästa konstflygare. Han beter sig mycket riktigt som galningarnas galning med sitt plan. T ex flyger han upp och ner några meter ovanför landningsbanan.

 
Han tror också att hans plan är en helikopter, riktar nosen rakt upp och låter farten sakta tills han hänger stilla under propellerdraget. På bilderna av några vilda roller fick auto levels i Photoshop frispel, men jag tyckte bilderna blev suggestiva och lät dom vara.

  

Jag hade ingen filmkamera själv denna gång, men andra har haft det när Jurgis varit i farten. Söker man på nätet finns det en hel del, t ex det här.

Avslutningsvis kom Breitling Jet Team farande, ett gäng franska konstflygare.

   
   
   
 
Det är mycket avgaser, rök och buller på en sån här show, så min miljösjäl borde våndas. Men man kanske kan göra några timmars undantag vart tredje år...   Det är ju så kul att vara med om en sån här uppvisning av teknik och skicklighet.

Bilderna blir inte tekniskt så bra när man visar dom här, eftersom jag bara kan göra dom 1000 pixlar breda och måste komprimera hårt. Nån som har ett tips om en bra fotosite där man kan lägga ut sina bilder med hög kvalitet?

Vår katt Agaton, eller Agge i dagligt tal, gillar - som framgått tidigare -  inte vinter och snö. Det tar han igen på sommarhalvåret genom att vara ute nästan jämt. Därmed inte sagt att han är vaken jämt.


När vädret blir tillräckligt fint för att använda trädgårdsmöblerna lägger vi ut dynor. Katterna brukar snabbt upptäcka det och ockupera dom.


Timjan brer ut sig i hammocken och Siri undersöker vilken av stolarna som är bäst att ligga i. Agge ligger för tillfället under hammocken.

Jag fick låna Lars Keplers omtalade bok Hypnotisören av brorsan, började läsa den, och...  ja, därmed var dagen räddad . Eller förlorad, beroende på hur man ser det. Vissa stunder var det ledigt att sitta eller ligga i trädgården. På kvällen läste jag slutet på verandasoffan.


Klart framåt midnatt. Boken var mycket bra, om än inte så exceptionell som man kunnat tro av vissa recensioner.

När jag lite stelt kravlade mig upp ur soffan hade augustimånen inlett säsongens träning att vandra sin tysta ban, inför midvinternattens köld om drygt fyra månader.


Nåja, än är det långt till hösten, eller hur det nu var Birk sa.

I morgon ska jag på flygfest. Godnatt!

Ett par dagar hos brorsan utanför Sundsvall är aldrig fel, särskilt inte i hyggligt sommarväder. Vängåvan vid torget i stan är ett givet motiv när man går förbi en sån dag.


Sen några år pryds staden av en hel hord drakar, som figurerar lite varstans. Dom är bemålade och anpassade var och en för sitt ändamål.

  
Sundsvall kan i år erbjuda ännu en italieninspirerad restaurang: Dolcetto. Där åt vi god sallad, följt av ännu godare glass.


Hemma i Klingsta väntade brorsans två yngsta hundar, Tassa och Max, ivrigt på att någon skulle ägna sig åt dom.


Det blev en skogspromenad, där jag provade min något förbättrade Steadycam-käpp och försökte filma vovvarna ur deras perspektiv, under gång så att säga. Det gick väl hyggligt. I mitten av filmen ser vi husets Grand Old Lady Freja, som är en svart men grånad dam på imponerande 15 år. Och mot slutet - om någon orkar titta sex minuter - finns katterna Tiramisu och min älskling Rosso.


Rosso är nu en fullvuxen hankatt med allt vad det innebär. Springer ute nästan jämt. Muskulös, men får stryk ibland. Och luktar i ärlighetens namn pink. Jag tror han trivs bra med livet. Han är fullständigt cool gentemot dom tre stora hundarna. Och ögonen har fortfarande bärnstensfärg.

På åkern bortanför huset går ofta rådjur, och med lite tele kan man dokumentera dom.



Och i skogen ovanför huset lyckades jag fånga en märklig och skygg figur med kameran.


Så här gick det till att ta denna unika bild.


Inte vet jag vem det var, eller vad han sa, men han skulle platsa utmärkt i Håkans och min film, där vi behöver ett sortiment underligt och ålderdomligt klädda kufar.

Förutom oss själva, då.

Det gäller ju att få till finurliga rubriker. Någon kan kanske tycka att en loppis som den i Djurås i fredags är ett sådant ställe.


Själv har jag ett minst sagt svalt intresse för sånt, men Eva vurmar. Jag hittade i alla fall två böcker. Eva köpte en bestickslåda av plast. Vi gör alla våra fynd.

Om man böjer sig ner med kameran i närheten av våra dyrt inköpta blommor i trädgården, så inte ogräs och igenväxta häckar syns, kan man tycka att det är riktigt fint.



Och om man i stället böjer sig ner med en skål kan man snabbt fylla den med stora trädgårdssmultron (rubriken!!), som invaderat garagenedfarten sen många år. Dom sprider sig som ogräs, men får hållas eftersom dom är så goda.


En som fått böja sig en del på konstiga ställen är Håkan. Vi jobbar oförtrutet (nåja, en stund då och då) med filmning av vårt epos som har fått arbetsnamnet Tunneln.


Vi har en i mitt tycke förnämlig arbetsfördelning. Han kryper i blöta och obekväma gångar, och jag filmar det hela. Faktum är att vi funderar på att döpa det färdiga alstret till "En gång", vilket blir dubbeltydigt på ett sätt som det är alldeles för tidigt att avslöja. 

I dag filmade vi för första gången med andra skådespelare än oss själva, och dom engagerade unga damerna hade till och med försett sig med speciella kläder för ändamålet. Om vårt projekt är anspråkslöst eller ambitiöst får väl visa sig. Det kommer att kräva mycket av oss att färdigställa. Och förmodligen kräva ännu mer av eventuella tittare.

Apropå Håkan så närmar sig lördagen då han kommer att uppmärksammas alldeles speciellt, av samma skäl som jag själv för några veckor sen. Kanhända kommer lite rapportering av detta i denna kanal efteråt.

I dag har jag också slitit mig en svettig timme från bok och hammock och klippt ner en av dom igenvuxna häckarna (häcklarna, skrev jag först! Det hade sett ut, det...). Därmed känner jag mig nyttig och nöjd. Och kan sova lugnt. I förvissning att det regnar i morgon, vilket gör fortsatt användande av elverktyg (t ex häcksax) i trädgården onödigt riskabelt.

Så då behöver det inte bli så många onödiga avbrott i läsandet. Jag är nu inne på sjuttonde Guillou-boken på rad, "Tjuvarnas marknad" (efter fyra Arn och tolv Hamilton). Jag gillar hans träffsäkra ironiserande över kvällstidningar, myndigheter och svenska samhället i stort. Nej, jag vet att inga av dessa fanns på 1100-talet, men där får den tidens pampar (mest kungar och präster) sina kängor i stället. Dessutom är han en underhållande berättare.

Inte lika långt som Helena, men väl till min födelsestad. Jag kan inte undanhålla världen den väl valda outfit min bror försett mig med inför den expedition som ska gå av stapeln 19 september.


Lapp med personnummer (försiktigtvis censurerad på bilden) är nödvändigt när man blivit gammal och förvirrad. Han har tänkt på allt. Byxbenen riskerar inte att bli våta om septemberregnen översvämmar Uppsalas gator.

Jag inser att detta kan komma att skapa en ny modehype. Plaggen och väskan kommer alltså från Myrorna. Resten av utrustningen har dunklare ursprung, men torde gå att finna på välsorterade loppisar, varuhus, Systembolag etc.

Vi skypade med Helena på förmiddagen. Roligt att se och höra henne. Det känns inte som om hon är 1583 mil hemifrån. Och jag håller med när hon säger att det den här gången inte kändes märkvärdigare än att åka till Göteborg; tog lite längre tid bara. Hon har varit där förut och känner till Melbourne, och vi har varit där och känner också till stan hyfsat. Det underlättar.

Puh. Helena har tagit mark i Melbourne och det känns skönt att resan har gått bra.

 

Nu får vi titta på webkameror från Melbourne. Dom är åtta timmar före oss så här års, så vintersolen har gått ner och det är mörkt och + 7 grader.

Vi hörs snart, älskling!

Då var det liksom över, det som varit planerat ett tag. Vi hade ordnat en liten bjudning för närmaste släkt och vänner i lördags. Förutom mat bjöds där på en del trevliga nidvisor, överraskningar och tävlingar.

Brorsan stämde upp Stefan Demerts "Min faster", med något modifierad text, och sjöng "Jag har en brorsa på sextio bast, och han är bosatt i Mockfjärd". Tappert (försök rimma på Mockfjärd får ni se). Jag fick höra ett och annat om mina (o)vanor, bland annat om kamerafasoner och inte helt lyckade försök till husrum när dom besöker oss. Väldigt roligt!


Håkan och Anna var inte sämre utan kom med ytterligare en drapa om mina bravader. Det är såna här gånger man påminns om hur mycket man gjort bort sig i livet. Det känns bra att utgöra stoff till sådan skaldkonst. Håkan fyller förresten själv 60 om några veckor, så han bör inte känna sig helt säker...


En av tävlingsgrenarna var ett ankrace i hängrännebitar med nödtorftigt fasttätade ändplåtbitar. Ankorna fick inte vidröras och alla blåste för glatta livet. Utom Håkan, som i bästa MacGyverstil råkade ha en liten batteridriven fläkt med sig, vilken han använde till publikens jubel.


Min påhittige bror kallade sen fram mig och överräckte en resväska märkt med några ställen jag besökt. Jag fick också tågbiljetter till Uppsala i september.


Väskan innehöll en komplett outfit och utrustning för en heldag i rikets fjärde största stad, där jag är född och länge önskat göra ett rejält nostalgibesök. Och nu blir det av! Utrustningen som behövs för detta består enligt Jan av

- Vackert grå terylene-byxor (om än någon decimeter för korta)
- Orangerandig skjorta
- Snedrandig slips
- Solglasögon
- Hatt
- Flipflops
- Gult matchande paraply
- Praktiskt manikyrset
- En burk vita bönor av fabrikat Coop Extra
- Ett paket Wasa Husman-bröd
- En liten flaska vin med glas till
- En förstahjälpenutrustning bestående av en miniatyrflaska whisky och en Alvedon
- Tre (gamla, don efter person) kameror
- Ett kvitto som avslöjade att delar av outfiten var inköpt på Myrorna


Jag kan i förbigående nämna att brorsan hade fixat en motsvarande väska åt sig själv också. Den var större och innehöll bl a en stor flaska vin. Kan vara en hämnd för forna tiders efterrättsoförrätter...

Det blev lite tävlande i musikgissning och Sing Star också. Mycket trevligt alltihopa. Och Helena höll ett fint tal till pappa. Det värmde, gumman!

Dagen efter var det fortfarande sol på förmiddagen, så övernattarna kunde förtära frukosten i trädgården.


Jan och Pia har bara för en vecka sen tagit hand om en hund som behövde omplaceras. Denne tiomånaders Max Montalbano var med. En trevlig prick. Återstår lite träning i att skälla mindre, men det blir nog bra.


Alla bilderna så här långt i detta inlägg är tagna av Jannes son Olle. Själv hann jag inte ta många bilder under festen. Tack Olle för bilderna!

Broder Jan fyllde själv år i går, och Pia och jag fixade traditionsenliga födelsedagsmackor. Dock fyllde han ju jämnt förra året, så årets firande blev lite mer återhållsamt.



Dom begav sig hemåt på eftermiddagen, och framåt kvällen började Helena packa så smått för sina tre år i Melbourne. Strax efter nio i morse var det så dags för avfärd. Igen. Knappt två och ett halvt år sen sist.


Den här gången skjutsade jag henne till Arlanda. Där väntade Jennifer, en tjej som Helena mötte första gången för någon månad sen på en CSN-träff för utlandsstuderande. Även hon skulle till Melbourne, och det visade sig att dom i dag skulle med samma Thai Air-plan. Det kommer säkert att underlätta 20 timmar på flyg att ha någon att prata med.



Så nu, i skrivande stund, sitter min dotter på ett plan igen, drygt halvvägs på den första av två långa flygningar. Det var naturligtvis lite ledsamt att säga adjö, men inte alls lika jobbigt som förra gången. Helena är dessutom väldigt sugen på att komma hem till Sverige över jul (särskilt till sydligaste delen av landet...) och då är det ju bara fem månader innan vi ses. Lycka till, älskling, med plugg och allt därborta i Melbourne!

I och med detta återstår nästan fyra veckors oplanerad semester. Ska bli rätt skönt...

Tja, första bilden är väl snarare neråt, i en gruvgång vid Stollberg utanför Ludvika. Alldeles i närheten av Lars-Eriks rally häromsistens.

Min gamle vän Håkan och jag har börjat på allvar med vårt anspråkslösa filmprojekt, som bland annat utspelas i en tunnel.


Om vi kommer så långt som till premiär dyker förstås valda delar upp som Youtube-snuttar i denna blogg. Men det är mycket arbete kvar.

Idag är min födelsedag, som dessutom råkar vara något jämnare än vanligt, vilket gör att jag kan ta bort minustecknet efter 60. Hur kul som helst. Men man får göra det bästa. Eva fixade maffiga morgonmackor, som vi avnjöt i trädgården.


En utvakad Helena anlände från Lund vid lunchhtid, och vi fraktade henne genast till Tällberg för god lunch på Åkerblads.


Åter hemma förberedde jag mig på en lugn kväll, så tänkt eftersom ett något större evenemang är planerat till lördag 4.7. Då dök våra grannar upp och insisterade på en liten biltur i värmen. Det var bara att följa med.

Efter några falskalarm avsattes jag på Himmelslätta, vårt mycket lokala flygfält. Där stod en rutinerad pilot beredd vid ett litet motorsegelplan. Och när jag krånglat mig på plats i sittbrunnen bar det uppåt.

Först över Mockfjärd på 300 meters höjd, vilket gav fin utsikt över vårt hus och grannskapet.


Jag har flygit en gång förut över Mockfjärd, för kanske 40 år sen, men då var det förbjudet att fotografera. Det var det inte nu, som tur var. Vilka vyer! Vi flög sen till sjön Tansen, och till grannorten Dala-Floda.

Jag fick prova att hålla i spakarna själv, och det är verkligen inte lätt. Reglage i tre ledder. Det blev rätt svajigt, men det var jättekul att prova. Piloten Göran drog så på gasen upp till 1000 meters höjd och stängde av motorn. Sen blev det segelflygning tillbaka till Himmelsslätta, och en elegant landning.

Vilken upplevelse det här var! En riktig höjdare (!). Tack så jättemycket till Britt-Marie och Olle!! Som dessutom bjöd på smörgåstårta och vin i trädgården efteråt.

Så min lugna födelsedag blev mycket mer innehållsrik än jag trott. Riktigt kul. Och bokstavligen uppåt!

Nu ser vi fram emot i övermorgon.

Helena föreslog en tur till Orsa Björnpark idag. Bra förslag. Innan vi kom iväg upptäckte vi dock att grannens häst fått ett föl.


En vecka gammal är denna ljuvliga lilla varelse.

I björnparken finns tigrar. som jag sett förut. Men det hade inte Helena.



I år har djurparken öppnat en polaravdelning med isbjörnar.



Jag ska väl erkänna att dom här två bilderna är fusk. Jag har fotograferat fotografier som fanns i utställningsbyggnaden.


Dom två isbjörnar som finns på riktigt här höll sig på avstånd i det stora hägnet, så jag fick krama ur det som gick ur mitt tele.


En smula underligt med en sån här bamse mitt i lingonriset. Men det fanns en rejäl snöhög inom räckhåll, trots sommarsolständet i morgon.

Man kan tycka vad man vill om djur i djurpark, men för tigrarna och isbjörnarna här kan det vara räddningen för deras art på sikt att slippa jagas, och få äta giftfri mat. Människan är utan tvekan det värsta rovdjuret, inte bara som jägare utan också för att vi systematiskt förstör miljö och klimat för allt som försöker leva på jorden.

Helena hittade i alla fall en isbjörn i lagom format att leka med. Den hade handtag och hjul.


Det gällde att nosa upp var sälar gömde sig under isen. Nåja...

Mer prilligheter fanns i souvenirshopen. Något marknadsföringsgeni har kommit på följande lysande idé.


Hur som helst är Orsa Björnpark ett fint ställe, och utsikten från högsta punkten mot Orsasjön och Siljan där bortom, är fantastisk.


Och vädret hade vi tur med. Regnet gav sig när vi klev in genom entren, och började igen när vi gick ut. Bra ordnat.

I dag är det midsommarafton och regnet ligger stabilt och snurrar över oss. Tur att jag fick chansen att vara med om en fin svensk sommarkväll vid sjön Väsman i förrgår.


Det var min uppdragsgivare på jobbet som ordnat en liten träff för de som jobbar åt henne. Det blev en härlig kväll med god mat och vindstilla. När solen sken var det riktigt skönt, och klar midsommarkänsla.

Jag ska väl på med regnstället nu och plaska bort till affärn för inköp av lite grillstoff. I fall det tillfälligt skulle hålla uppe mot kvällen.


Men regnradarbilderna ger inte mycket hopp. Den här klunsen ligger i stort sett stilla över Dalarna. Ju rödare, ju kraftigare regn. Trakterna runt Siljan (söder om Mora) lär väl ha bland flest midsommarfirare per kvadratmeter i landet, och där håller det inte uppe, precis.

Igår var jag på två utomhusevenemang i typiskt svenskt sommarväder, dvs ihållande regn. Men det var kul ändå.

Lars-Erik, grundaren av företaget jag jobbar på, är nästan lika gammal som jag och fyller alltså jämnt i sommar. Nu hade hans dotter och några till från firman ordnat ett rejält överraskningsparty. Första evenemanget var en tur i rallybil i skogarna utanför Ludvika.


Vi fraktade dit honom, och förväntansfull klev han in i den startberedda bilen, som innehöll en omsorgsfullt overall- och hjälmförsedd förare, som talade med stark finländsk brytning.

"Jak är lit nervös...   Har int sört denna vägen tidgare", sa föraren och plockade fram varsin burk australiskt öl åt dem. De förväntansfulla åskådarna runtomkring jublade. Alla utom Lars-Erik visste vem föraren var. Titta på filmen så får du veta.




Nå, det blev som ni såg en åktur med riktig rallyförare också, och Lars-Erik var mer än nöjd.  Men den allra bästa överraskningen tror jag var att sonen Johan kommit hem från andra sidan jorden för att gratulera pappa. Dom träffas i bästa fall en gång per år.


Därpå följde fest i partytältet hemma hos dottern. Regnet smattrade ihärdigt mot plasten och gräsgolvet blev allt vattensjukare.


Jag övergav efter ett tag detta sjunkande skepp för nästa evenemang, som tilldrog sig på flottbron i Österfors, en liten by vid älven i Gagnef. De senaste tolv åren, halv tolv på natten lördagen före midsommar, fylls bron av vitklädda, dansande skepnader. Denna älvdans är en säregen och storslagen upplevelse.



Helena var med och dansade, trots att hon vuxit ur dansskolan. Men hon var välkommen att delta ändå. Det regnade och blåste, så alla töserna blev snabbt genomblöta om strumpfötterna och frös rätt rejält i den tolvgradiga, blöta och blåsiga svenska sommarnatten. Men dom genomförde tappert det halvtimmeslånga programmet och vi åskådare, som pälsat på oss vinterkläder med regnställ utanpå, kunde som vanligt avnjuta en storartad föreställning.

P.S Jag är aningen stolt att jag lyckades få in filmen i rätt format på YouTube den här gången. Originalfilmen, inklusive en del bortklippta scener, kommer väl med på nån DVD så småningom...

I helgen blev det Stockholmsresa. Svärmor hade just fyllt år och min fru och hennes syskon hade ordnat så att barn och barnbarn med familjer skulle samlas på Skansen och överraska med en picknick. Djärv plan med tanke på svenskt väders opålitlighet.

Nå, på Centralen möttes vi först av två välbekanta figurer ur vår flestas barndom.


Tillhör mina absoluta favoriter i litteraturen.

Ovanför de branta backarna på Skansen samlades 24 personer bakom Ekshäradsgården och ockuperade fullständigt de fyra bord som fanns där. Sällan det går att samla så många från släkten. Svärmor tyckte det var en bra present.


Och solen sken skönt, även om det var lite blåsigt. Man kan inte få allt.

Det är otroligt många år sen jag var på Skansen. Som avslutning gick vi en runda bland en del av de djur som finns instängda. Inte såg de ut att trivas i sina små hägn. Särskilt inte älgarna.

Men det fanns andra djur som inte satt bakom lås och bom.


Kurrar blir tama på ett sånt här ställe. Och en orädd påfågel gick runt och spände (bokstavligen) tjusigt med stjärten.


Kommande helg blir det nya evenemang, i likhet med de två senaste årens Kristi Himmelsfärdshelger. Jag hoppas kunna återkomma med direktrapportering.

Innan dess väntar verandan på ytterligare ommålning...

Som vanligt när våren börjar spira hinner man knappt med. Jo, jag förevigade som vanligt den lilla blåsippstuvan från Roslagen som finns i rabatten.


Kommer troget varje år, och är helt underbar. Men det är omöjligt att få rätt blå färg på foton.

I dag var jag på snabbvisit i Gagnef, till en av mina kusiner som fått besök av ytterligare två kusiner, varav en från nordvästra USA. Tre år sen jag träffade henne sist. Åren verkar gå fortare ju äldre man blir.


Katten heter Ottilia, som sig bör när man bor i Gagnef. Det är viktigt vad katter heter.

Mer släktreportage kommer snart i denna kanal, fast då gäller det andra delar.

Råkade se ett inslag i Aktuellt om ett äldreboende där man dragit in bullarna till kaffet för de äldre, för att spara pengar detta ekonomiska oår.

De får skorpor i stället. Samtidigt som löpsedlarna varit fyllda av rubriker om jättebonusar till diverse direktörer.

Det är Sverige i ett nötskal.

(En av damerna har fixat egna bullar. Hon har för dåliga tänder för att kunna tugga skorpor. Bravo!)

Jag var på datakurs två dagar förra veckan. Som alltid tog det emot att sätta sig på tåget till huvudstaden. Det finns inte mycket där som lockar.

Och när jag klev av tunnelbanan i Kista irrade jag runt i gallerian en bra stund utan att lyckas ta mig ut åt det håll jag ville. Utgångarna var förbommande. Till slut hittade jag en utgång och kunde halka fram på provisoriska, sliriga träramper i snöblasket  förbi den byggarbetsplats som bredde ut sig i riktning mot hotellet.

Nåja. Kursen var bra och gav en del bra tips för att bygga webbgränssnitt till mina databaser. Den stora ljusglimten var dock en träff med Lars. Han är den kompis jag har känt längst och som jag fortfarande har kontakt med (även om det var åtskilliga år sen vi sågs nu).

Vi tog ett glas vin i hans lägenhet på Söder. Hans son hade växt från en till två meters längd sen sist jag såg honom. Tiden går.

Vi gav oss ut för att äta middag. Efter två överfulla restauranger hamnade vi på en utmärkt kinakrog med god mat och lagom mycket folk.

Det ska ju tas noggrant koreograferade bilder när man är med kompisar, det har jag lärt av min kära dotter.


När man är lite mer avlägsen från tonåren blir resultatet groteskt, men rätt kul ändå. Och jag kan inte annat än citera Helenas kloka ord: "Det är verkligen helt underbart med vänner som alltid piggar upp en, vilket sinnestillstånd man än är i. Vänner som får en att bli glad, skratta och inse att livet är för jävla roligt ändå."  Detta gäller lyckligtvis även när man blir äldre.

En till ljusglimt inträffade på det fullsatta fredagståget hem. En medelålders man satt några rader fram, ringde upp någon i sin mobil och och pratade högt och ljudligt, på extremt bondigt dalmål. Vi omkringsittande fick avnjuta följande:

"Ja, hej Niklas. Ja ha väre te Stockholm å sålt fisken!"
(paus, med uppenbara frågetecken från motparten)
"Nähä du? Ja....   äre du då som ha den dänna marsipanfabriken?"
(ny paus)
"Va? Änt du Niklas?
(paus)
"Men vem fan Ä DU da?"
(paus)
"Jahaddu. Ja, trevli helg då."

Spridda skratt hördes i halva vagnen. Bland annat från mig. Stämningen steg.

Vi tackar denna anonyme glädjespridare.

(Men....    en tvättäkta dalmas som säljer fisk i Stockholm???)

Jag fick idag en (muntlig) kommentar om att det var längesen jag skrev här. Men det gäller ju att ha något värt att skriva om.

Hursomhelst, det has fyllts år i huset rätt nyligen. Det var inte jag, och Eva vägrade vara med på bild, så vi får nöja oss med ett porträtt av den traditionella frukostmackan som numera hör till vår firartradition.


Firandet i övrigt handlade mest om skrapning av ett antal lotter som ingick i presentfloran. Ett antal småvinster löste vi in igår mot nya lotter, vilket renderade nya småvinster. Som vi väl tar nya lotter för. Beloppet tenderar dock att krympa successivt när man håller på så. Men man hoppas ju på lite grövre vinster.

Själva vintern fortsätter som om inget har hänt, men solen orkar allt värma när den behagar visa sig mitt på dagen. Jag såg ett intressant naturfenomen på ett litet uthus idag.


Fascinerande hur ett drygt decimetertjockt snölager kan glida ner över kanten, sakta, sakta, men hänga kvar utan att lossna. Att bygga en sån snökonstruktion själv vore nog inte lätt.

Det är sällan jag är upprörd, allraminst i den här bloggen, men två saker har hänt i veckan som gör mig arg respektive vanmäktigt illamående.

Coop ska gå in i ett nytt avtal med Arla och slänga ut Milko. Milko är en regional mjölkproducent som Dalarnas med omgivningar mjölkbönder levererar till. Dessa ska nu av allt att döma kastas ut från Konsumbutikerna till förmån för mejerijätten Arla, under förebärande av att Arla har ett så brett sortiment och man har fått så bra avtal.

Som gammal miljöpartist tycker jag instinktivt illa om stordrift, långa transporter och utkonkurrerande av små, lokala företag. Jag vet inte om det hjälper, men jag ska skicka ett argt mail till Coop och säga att jag tänker bojkotta Arlas produkter där om Milkos produkter försvinner. Och uppmana alla jag känner att göra likadant. Så känn dig härmed manad, om du bor i mina trakter! Tidningarna här är i alla fall redan fulla av upprörda insändare om detta.

Om du är djurvän i allmänhet och kattvän i synnerhet vill jag avråda från att läsa det jag tänker skriva nu.

Tidningen rapporterade i förrgår om ett tillslag på en gård i Västerdalarna med ett stort antal fruktansvärt vanvårdade djur. Flertalet fick avlivas direkt på plats. Bland annat var 19 katter instängda i ett badrum, i ofattbar smuts och stank. Två katter låg döda, varav en sedan länge fasttorkad på golvet. På gården fanns också hundar och större djur, alla i mycket dålig kondition. Jag mår fysiskt illa av tanken på detta.

Men ännu värre kändes det idag när jag läste om att veterinären som avlivade katterna hade blivit anfallen av en katt, som envist bitit sig fast i handen och inte gick att få loss förrän efter åtskilliga minuter. Förstod denna stackars katt att den snart skulle bli dödad, och kämpade desperat för sitt liv? Kunde man verkligen inte ha försökt omhänderta åtminstone några av katterna och hjälpa dem till ett bättre liv? Föreningen Djurhjälpen i Vaxholm, som jag är medlem hos, berättar hur de ibland får hand om katter i ytterst dåligt skick, men ändå försöker rädda tillbaka till livet, och många gånger lyckas.

Det här berör mig så fruktansvärt illa att jag knappt förmår skriva om det. Det är hemskt när människor och i synnerhet barn drabbas av ondska i alla dess former, men för mig känns det ännu värre när djur utsätts för elaka, själviska och oförstående människors grymma handlingar. Och några straff får förövarna knappast.

Djur har låg status i vårt fina samhälle.

För några dagar sen blev min blogg biannuell, om man nu kan säga så. Tiden går.

In på tredje året i bloggvärlden. Undrar om det är en övergående fluga. Om innefolket är på väg vidare på jakt efter nya "senaste"-grejor. Det finns tecken på det. I våras hittade jag några flitiga, egensinniga och underhållande bloggare som jag ofta läste. Endast två av dem är fortfarande igång: Frau N och Joel. Befriande fria från mode och annat trams, men med många personliga vinklingar på tillvaron. Hoppas ni fortsätter!

...blir det i högsta grad när solen strålar över ett nysnötäckt landskap.



En alldeles, alldeles underbar vinterdag var det idag! Med en sol som orkar märkbart högre än för en månad sen, och fem grader kallt. Vintern kan inte bli bättre än så här.

Nu kan man då inte klaga på att vintern är för klen (men Agge klagar desto mer, är på gränsen till depression. Jag satte en papperstuss i ett snöre och drog längs golvet och både han och Timjan blev helt tossiga, jagade och slängde sig och bet och slet och betedde sig som sjövilda kattungar. Så nog är dom understimulerade alltid.).

Kallt har vi haft, och rejält med snö kom det i helgen.


Aningen fuktig var snön tyvärr så det var tungt att skjutsa undan den. På träden på baksidan fick allt snön ligga kvar.


Vi har låtit dom blå lysdioderna sitta kvar i äppelträdet fast julen är slut, för det är fint, särskilt med snön.


Annars inte mycket nytt. Det går alltid att komma igång med jobbet när man varit ledig, fast det tar emot lite i början. Och Obama har blivit president.

Nåt annat kan jag inte komma på som är värt att nämna just nu.