Peters funderingar

Idag var jag med min kompis Håkan till Leksands medeltidsmarknad i härligt försommarväder. Vårt intresse för dessa forna begivenheter har att göra med filmidén jag nämnde när jag var vid Klöver skär (jo, vi var där och tittade också. Provade kameravinklar och så).

Hur som helst, marknaden i Leksand var rejäl och ambitiös och innehöll mycket att titta på. Några färska bilder därifrån vill jag förstås dela med mig av.

Jag hade en tanke att försöka ta bilder som ser "äkta medeltida" ut, dvs utan modernt tjafs som stör i omgivning eller bakgrund. Det är svårt! Här är två försök i all fall.

Vet inte om vevliran är medeltida, men jag tycker det blev ett fint porträtt!

Sen var det riddare förstås. Två lag med fyra i varje tävlade i ett antal grenar, bl a att i full galopp fånga två ringar på lansen.



Några enklare svärdsmän slogs till fots.


Vi såg också en jättefin "modevisning" av hur kvinnor och män klädde sig från vikingatiden och framåt. Fantastiskt vackra kläder!

Nästan (men bara nästan) lika tjusig var Mockfjärdsprofilen Sören Mård, kokandes sin tjära i vikingahjälm och jympadojor. Vi fick oss även en medeltidslunch, lagad och serverad av Rältagården. Vi beställde en Nöff och en Taffel. Den första med stekt fläsk, den andra med korv och skinka, båda med vitkålssallad till. Inte dumt alls. Jag hade lovat bjuda Håkan på detta, men glömde pengar och skänkte mina sista skärver till behövande på marknaden. Så Håkan fick bjuda mig i stället. Tack för det! Och en trevlig dag var det!! Men i morgon är det 100 % åter till vardagen, med jobb för fullt, och hemma är det dags att dra igång renoveringen av nästa rum, som dock är aningen mindre än vardagsrummet. Och nu har man ju rutin, och allt material är inköpt, och pianot är borta, så det ska väl gå som en dans... För att orka med detta kan jag inte uggla längre vid datorn nu. Godnatt!

Eder numera hyfsat av-jetlag-iserade
Peter

Igår kl 11 på f m anlände vi till Loxodontas kontor med buss från Arlanda, och satte omedelbart igång att jobba som om inget hade hänt. Är man konsult så får inga fakturerbara timmar förspillas i onödan...  I sanningens namn var väl vissa ögonlock aningen tunga framför datorn på eftermiddagen. Man hoppar ju liksom över en hel natt när man flyger hem från USA.

Men låt mig berätta lite om sista delen av Las Vegas-vistelsen. Efter den skumpiga flygturen hem från Grand Canyon, när alla som inte mådde så bra hämtat sig, tog några av oss en limousin till HardRock Cafe. Att "ta en limousin" var inte så enkelt som man kan tro. Efter ett antal duster med otjänstvilliga representanter för Ceasar Palaces personal tog Håkan saken i egna händer, gick ut till raden av köande långbilar, snackade in sig hos en chaufför och fixade så vi fick åka direkt.


Notera bardisken längs bilinteriörens högra sida! Det finns bilder på oss utanför limon också, ska sätta hit när jag kommer över en sådan.

På HardRock Cafe spelades - just det - mer eller mindre hård rock med ganska hög volym, vilket inte var direkt välgörande för mina stackars hesa stämband när man skulle prata. Hamburgaren jag beställt var stabil, om man säger, gick knappast att lyfta. Men sagolikt god med massor av kryddor och smak!

Sagolika kunde man också tycka fyra unga damer var, som kom in och placerade sig bakom Pson och Håkan, vilket grämde dem enormt. Men mitt i mitt synfält, vilket inte direkt försämrade totalupplevelsen av detta restaurangbesök.

När det visade sig att den mest Dolly Parton-wannabe-iga av dessa töser fyllde år och hela restaurangen hurrade, kändes det legalt att ta en bild. Lite tröst, kanske, Pson...?


Efter detta styrdes kosan (nu i vanlig taxi - här går man inte en meter i onödan!) till hotell Paris, där vi under pimplande av whisky och liknande avnjöt ett inte alls oävet liveband, och såg en lätt bedagad kvinna i grön blus och shorts röra sig till musiken, svängandes ett vinglas och ömsom sjungandes, ömsom pratandes i sin mobil.


Det hela föreföll tragiskt, tills Kicki senare mötte henne och en annan, lätt överviktig dam (som otympligt vaggat på dansgolvet, på ett annat ställe), men nu snyggt klädda och uppförande sig helt normalt. Tydligen var de skådespelare som hörde till föreställningen. Kan det ha varit för att ingjuta mod i andra människor med måhända dålig självkänsla att våga dansa? Ingen vet.

Efter detta åsåg vi ett magnifikt fontänskådespel i den stora bassängen utanför hotell Bellagio. Riktigt tjusigt!


Det finns även ett Eiffeltorn i Las Vegas, nattetid aningen upplyst.


Di kan då hitta på, di där jänkarna. Vi bonnläppar står och gapar bara.

På lördag fick vi sova så länge vi ville! Lyx och lycka! Många drog iväg (i taxi förstås!) till ett shoppingcenter utanför centrum, med billiga märkeskläder och annat. Jag är ingen shoppare så jag strosade runt lite på egen hand och studerade gatu- och folkliv.


I denna sol och värme gick det förstås inte att vara ute länge. Inne på lyxgallerian Forum finns svängda rulltrappor, vilket fascinerade mig. Hur kommer trappstegen tillbaka upp när dom går svängt?


På eftermiddagen gick alla till poolen igen. För att sola. Det var + 44 grader. I skuggan!


Vattnet svalkade dock skapligt, och t o m jag provade på detta annorlunda sätt att att utsätta sig för sol, vind och vatten. Vinden kändes som när man öppnar ugnsluckan hemma och står för nära med ansiktet ovanför.



Kvällens middag intogs på restaurangen Cheesecake Factory, längst bort i Forum. I fonden står där en klunga statyer, som på jämna klockslag sjunker ner och ersätts av andra, rörliga statyer, som med dundrande röster drar något mytologiskt epos till eld, rök och vatten. Pampigt.


Denna restaurang, som är kombinerad med bageri, var minsann inte illa den heller. Här åt vi om möjligt ännu godare än tidigare kvällar.


Vi skramlade till champagne för att skåla med Larsons för att de ordnat denna fantastiska resa och vistelse. Sen åt vi kanonfint. Som namnet antyder finns även cheesecake på menyn, ca 50 sorter. Jag valde en med chokladmousse, och det var minsann en rekorderlig efterrätt som man stod sig ett tag på!!


Mycket mätta och belåtna vandrade så hela sällskapet till Colosseum, för konsert med Celine Dion. Den spelas nu på femte året, tror jag, och är utsåld varenda kväll. Inpassagen skedde gonom något som liknade en säkerhetskontroll på flygplatsen, med metalldetektorer och uniformerade vakter som tog av oss alla kameror mot ett litet kvitto så vi skulle kunna hämta ut dem efter föreställningen.

Visst var det bra! Celine Dion är en fullkomligt fantastisk sångerska, och showen var storslagen och påkostad. Ändå satt jag och flera av oss och höll på att nicka till ibland. Kanske var vi för trötta och mätta, och musiken för vacker. Torsdagens framförande av Love med Cirque du Soleil tog ändå priset genom sin totalupplevelse, om man ska jämföra dessa två.

Det sägs att vissa (eller kanske alla) gick ut och partade efter Celine Dion. Det gjorde inte jag, trött och hes. På söndagen skulle vi äta frukost 6 för att hinna med bussen till flyget. Det gick bra, och på flygplatsen provade jag en enarmad bandit. Första grejen jag spelade på i Las Vegas. Jag matade in en tjugodollarssedel och höll på att förgås av tristess i försöken att få slut på den.


Ungefär halvvägs hände något och saldot snurrade upp till 22,50 USD. Då kvitterade jag ut det beloppet, och kan således skryta med att jag vunnit 18 kr på mitt spelande i Las Vegas!

United-planet till Chicago hade aningen mindre buttra flygvärdinnor än åt andra hållet, men lika frugal undfägnad - en mycket liten påse torkade brödtärningar och ett glas juice. Därtill kunde man köpa kartonger med mera snacks, vilket jag gjorde, mest för att ha något att göra. Den innehöll några chips, några andra chips, en burk äppelmos (!), en ostskiva 2 x 4 cm, en kubikcentimeter jordgubbsmarmelad, en något större pyts med jordnötssmör. Och en miniatyrkaramell. Kul pyssel, men troligen inget jag kommer att köpa igen.

I Chicago gick det förvånansvärt snabbt och smidigt genom säkerhetskontrollen, vilket var tur eftersom vi bara hade en och en halv timme på oss. Det hela höll på att stupa i Dutyfree-butiken i stället. Där hade datasystemet pajat, och personalen skrev mödosamt - för hand - omständliga kvitton med förteckning över varje flaska.
 
Alla hann med planet i alla fall, och SAS-personalens service var lika utmärkt som på utresan. Det är här man hoppar över en natt. Man sätter sig på planet vid halv fem på eftermiddagen, och kliver av åtta timmar senare. Men då är klockan halv åtta nästa morgon. Men det gör inte så mycket, eftersom det ändå är så svårt att sitta och sova. Och nog var dom flesta rejält trötta, både i går och idag....

Hursomhelst, det har varit en resa fylld med roliga och spännande upplevelser. Lars-Erik och övriga Larsons ska ha jättestort heder och tack för att ha ordnat detta, som vi sent ska glömma!! 

Några avslutande reflexioner:

- Amerikansk frukost med bordsplacering, menyer och oätliga matberg vill man helst slippa
- Telefon vid toaletten kan vara praktiskt i vissa lägen
- Las Vegas är inget för småbarn eller tonåringar. Såg knappt en enda under tjugo på hela tiden.
- Flyg inte till och från Grand Canyon när det är för varmt! Det är skumpigt!!
- Sittplatser finns bara vid spelbord och på restauranger
- Man behöver aldrig vara finklädd när man är ledig i USA, inte ens på konserter med världsartister
- Kolla, dubbelkolla och trippelkolla alla bokningar i god tid. Amerikaner är inte att lita på i det fallet!
- Amerikansk middag på restaurang med bordsplacering, menyer etc kan vara hur god som helst
- Det går att köpa Margheritas metervis
- En kopp med drygt 1 dl chokladglass i Forum kostar 100 kr. Den var god, men...
- Var inte hes när du är ute och reser. Man behöver faktiskt kunna säga saker ibland.
- Las Vegas kommer jag inte att återvända till. Jag är mer än nöjd att ha varit där en gång.
- Grand Canyon däremot skulle jag gärna se mera av

Tillbaka i vardagen (och det är rätt skönt det med!)
Peter

Upp fem var det. Lite före till och med, för att försöka hinna få frukost trots den omständliga restaurangen. Sen buss ett par mil utanför Las Vegas, till ett litet flygfält med en firma som tydligen flyger turister i Grand Canyon-området.

Vi fick väga oss vid incheckningen, och fast planet rymmer 19 personer fick bara 17 åka med. Undrar vad det beror på. De två som blev över fick använda plan 2, som lyfte några minuter efter vårt.

Vi flög österut på en trevlig höjd av ca 1000 m, vilket gör att man både har överblick och ser detaljer. Strax passerade vi den berömda Hooverdammen, som byggdes på 1930-talet och då var världens största.


Planet var trångt men hade stora fönster, så man såg neråt väldigt bra. Jag satt längst fram, alldeles bakom piloterna.


Och nej, propellern har inte stannat. I starkt ljus blilr kamerans slutartid väldigt kort.

Efter landningen på ett litet flygfält på högplatån bredvid Grand Canyon, forslades vi med buss till en IMax-biograf och fick se filmen om Grand Canyon. IMax är vad de har på Cosmonova i Stockholm, alltså en jättelik filmduk som täcker hela synfältet. Den här var inte lika stor som Cosmonovas, men räckte mer än väl. Jag har sett filmen förut, och fick ägna stor energi åt att bekämpa en fruktansvärd rethosta som satte igång under filmen. Förstås - när annars?

Så kom vi till den första av två utsiktspunkter. Det är hiskerligt stort! Och djupt... Jag vågade förstås inte gå för nära branterna, men det räckte bra ändå.


Här cirklade två kondorer (tror vi!) och jag lyckades fånga dem med mitt goda teleobjektiv.


Vi for till en annan berömd utsiktspunkt, där man fick gå några minuter från bussen. Men här var det behagligt varmt, ca 25 grader. 


Trots att man inte lyckats köpa det öl man törstade efter är minerna glada. Och nya scenerier bredde ut sig.




Naturligtvis var en timme vid varje utsiktspunkt alldeles för kort tid. Området är svårfotograferat, alltså nästan omöjligt att fånga storslagenheten på bild. Och ljuset har stor betydelse och kan förändra landskapet helt. Jag köpte en bunt vykort som visar detta.

Flygturen tillbaka blev bitvis ordentligt skumpig eftersom solen värmt igång termiken. Några av spypåsarna kom faktiskt till användning.

Och i Las Vegas stod det vid hotellet att lufttemperaturen är 44 grader...  Jag har satt mig i ett luftkonditionerat rum och skrivit det här. Nu ska jag vila lite, och sen hänga på resten av gänget för middag. Jag är handikappad av att ibland inte kunna prata - rösten sviker helt och det blir bara kraxande eller matta väsningar. Så jag får mest sitta tyst och se glad ut så gott det går. I morgon ska det shoppas, är det tänkt. VI har bara inplanerat middag och en till liten konsert på kvällen. Och sovmorgon blir det!

Nu är vår lilla familj spridd över tre världsdelar, och jag är längre hemifrån än jag någonsin varit. Drygt 1000 mil, tror jag.

Det blev en lång resdag i går. Upp 3 på morgonen, hämtade Anders och Johannes i Borlänge kl 4. Buss från Ludvika kl 5.  På Arlanda förevisade Fredrik stolt sitt dollarinnehav.


SAS-planet lyfte från Arlanda 10:25. Flygningen till Chicago tog 8,5 timmar, men det gick bättre än jag trott tack var en del aktiviteter, som trerätters lunch, videoskärm i stolsryggen framför, och en del enkäter och liknande med arbetskompisarna.


I Chicago var det tur vi hade tid på oss till nästa plan. Det är inte enkelt att komma som utlänning till USA. Först inresekontroll med långa köer. Varje person ska lämna fingeravtryck och fotograferas, och frågas varför man kommer till USA. Har man inget bra skäl blir man förmodligen inte insläppt.

Efter det fick vi hämta ut vårt incheckade bagage, ta det genom tullen, och lämna in det igen. Mattias P åkte in på noggrann genomgåäng och utfrågning, eftersom dom tyckte han hade för stor väska för att resa ensam.

Som kronan på verket ny säkerhetskontroll. Av igen med bälte, klocka, plånbok, telefon och t o m skor. Alltihopa tog två timmar, inklusive köande. Flyget från Chicago till Las Vegas var trist. Usel service, ingen mat ens att köpa ombord (vi var rejält hungriga), och den biten tog tre och en halv timme. Vi landade halv tre på natten svensk tid, och då hade jag nästan varit igång ett dygn. Mycket sova på flyget blev det inte.

I Las Vegas klev vi av i 36-gradig värme (på morgonen hade jag skrapat is från bilrutan hemma) och Fredrik började genast försöka göra något av sin dollarkassa.


 Vi fick hyrbussskjuts till Ceasars Palace. Där tog det en bra stund att checka in hela vårt sällskap på 18 personer. Dusch och samling för en suveränt god middag på Neros. Oxfilen satt bra, men nog höll man på att somna några gånger. Det var ju egentligen frukosttid...

På torsdag morgon gick jag ner till frukostrestaurangen Augustus strax efter nio för att hinna äta frukost till en samling vi skulle ha klockan tio. Det visade inte alls vara den lyxiga frukostbuffe jag hade väntat mig, utan fullt restaurangpådrag med väntan vid ingången på ledigt bord, sen placering av hovmästare, menyer och beställning.

Fyra till av oss Loxisar kom samtidigt, vilket var bra. Menyn innehåll mest ägg, korv, bacon, pannkaka och annat som amerikaner tycks anse utgöra frukost. Jag beställde ett fat rökt lax med tomat och gurka. Sen tog det lång tid innan vi fick in maten, och klockan hann bli strax före tio. Så vi kom försent till mötet, och alla andra hade suttit och väntat på oss. Inte så kul.

Hursomhelst, sen var eftermiddagen ledig, och jag gick ut i värmen och tog lite bilder på Ceasars Palace, som är ett mycket stort komplex av byggnader med tema romartiden. Mycket tjusigt, men ibland balanserar man nära gränsen till smaklöshet när marmorstatyerna blandas med blinkande ljus och spelautomater.




Receptionen är väldigt stilig, men sen tar spelhallarna vid, uppblandade med restauranger.



I anslutning till Ceasars Palace finns ett gigantiskt shoppingcenter som heter Forum, där det bara verkar finnas lyxiga affärer där man strövar fram under en konstgjord kvällshimmel. Riktigt stämningsfullt, faktiskt.
 


Fullt med romarstatyer även här.

"Poolen" på Caesars Palace är ett helt område som förutom plaskdammar även vimlar av skulpturer. Och en och annan som vågar ligga i den bokstavligt stekheta solen.


Här hittade jag större delen av gänget från jobbet som gjorde just detta. Dvs utsatte sig för sol och i någon mån bad. Såg skönt ut, men jag har ju feber och hosta, så jag hoppas det blir fler chanser.


På kvällen åt vi en fin kinamiddag på restaurang Fin (jo, den heter så!!) i det intilliggande hotellet Mirage. Där fanns också en av magikern Roys (han med Siegfrid) vita tigrar.


På Mirage såg vi sedan showen Love med Beatlesmusik. Här är ingången.


Tyvärr fick man förstås inte fotografera. Det här är utan tvekan det bästa jag någonsin sett! Vilken upplevelse!! Förutom det mäktiga i att höra beatleslåtarna med hög volym, var det ett femtiotal dansare och akrobater som fyllde inte bara scenen utan hela luftrummet i den jättelika kupol där vi satt. Det fanns folk överallt! Dom kom in från alla håll, inklusive underifrån och uppifrån, for omkring i fantastiska utstyrslar i ett myller som ibland verkade kaotiskt men som fungerade perfekt hela tiden. Som sagt, helt fantastiskt!!!

Sen var det bara att hoppa i säng fortast möjligt. I morgon ska vi upp fem... Avslutar med en "Las Vegas by night".

Tusan att man ska vara förkyld när det är som minst lämpligt. Å andra sidan - finns det lämpliga tillfällen att vara förkyld...? Men just nu ska jag ju fara och flyga en hel del igen, och då vore det kul att känna sig helt OK.

Nåja. Vi träffade Jan och AnnSofie i gamla stan fredag eftermiddag, gick på Västerlånggatan och åt gott på Michelangelo.


Man kan ju undra om AnnSofie just fått syn på prislappen och Janne tittar efter tecken i skyn?

Sen såg vi "Gäckanden" på dramatens lilla sen. En underbart tragikomisk historia om en ensam, äldre dam, som blir uppsökt av en okänd kvinna som påstår sig ha hälsningar från hennes döde man. Tidvis sanslöst roligt, och fenomenalt skådespeleri av Marie Göransson och Gunilla Nyros.

På lördag tog jag det mest lugnt men gick ändå en sväng längs Kungsholms strand, vackert med ljusgröna blad överallt.


På ett ställe var det några som dök och fler än jag stirrade förvånat.

På kvällen var vi på trevlig middag hos Evas bror Göran, med alla syskon och mamma Ingrid närvarande. Några har ju fyllt rätt jämnt under våren. Utsikten från balkongen är helt OK.



Maten och sällskapet var utomordentliga. Vi slog på teven för att se ställningen i semifinalhockeyn mellan Canada och Sverige, såg ställningen 3-0 och knäppte snabbt av igen.

Vi gjorde ett nytt försök vid teven senare och tittade på Eurovisionsschlagerfestivalen från Helsingfors. Den var, milt uttryckt, framtung i östra kanten med ett oräkneligt antal länder som alla röstade uteslutande på varandra.


Ola Salo gjorde vad han kunde, men The worrying kind är inte en av the Arks bättre låtar, snarare tvärtom. Men det hade nog inte hjälpt om den varit det. Alla traditionella melodiländerna hamnade efter alla gamla öststatsländerna. Serbien vann med en fin powerballad, och jag älskade själv Bulgariens märkliga trumfrenetiska låt. Men nån kul röstning var det inte att åse när resultaten redovisades.

Annat var det 1991 när Carola vann efter att Tre Kronor just tagit VM-guld i hockey. Det var tider det...

Helst skulle jag vilja krypa ner och dra nåt gammalt över mig nu, men i morgon måndag är det två möten på jobbet och kl 5 på onsdag morgon ska jag åka till Las Vegas. Det blir kul, men ska jag vara riktigt ärlig ser jag just nu väldigt mycket fram emot 27.5 och en ledig helg hemma för första gången på en månad...

En aningen (res)trött
Peter

Det var inte så lätt att hinna ifatt sig själv denna vecka, med möte på jobbet samma kväll vi kom hem, sen jobb tre dagar och igår en uppblommande förkylning som förtog lusten till det mesta. Har inte förvärrats idag, dock, snarare förbättrats. 

I kväll har vi skilts från pianot, som vi bjöd ut till bortskänkning på Blocket för en månad sen. En man från Insjön kom tillsammans med två till och vi lyckades baxa ut det och ner på hans släpvagn. En inte helt enkel övning, men det stod kvar på släpvagnen tills dom försvann ur sikte i alla fall. Hoppas de tog det lugnt i kurvorna och kom lyckligt hem med det.


Men jag skulle avrunda med några sista bilder och ord från Italien och Ligurien.

Lördagkvällen avslutade Eva och jag med Tina, Marit (från Norge) och Leif, Lonni och Frans (från Danmark) med några vinflaskor runt ett bord utanför restaurang Ivano i San Remo.



Förutom mig och Eva ser vi här Tina och Leif. Det var en trivsam avrundning på denna innehållsrika vecka.

Söndagen inleddes med en efterlängtad sovmorgon. Första gången på resan vi inte tvingats upp halv sju!! Solen sken, vi gick ut på strandpromenaden och kände att man kunde tänka sig att stanna några dagar till...




Vi gick tillbaka till föregående kvälls restaurang Ivano och åt en utmärkt lunch med maffiga antipasti bestående av Caprese och Prosciutto, dvs tomat med mozarella och skinka med melon.


Den åtföljande primo piatton, Risotto con frutti del mare, var inte dum den heller.


Mycket belåtna med detta var det dags för oss att gå till bussen för färden till Nice och flyget hem.



Denna vy mot San Remo med typiska växthus i förgrunden får avsluta den här italienska lilla reseskildringen. Detta var första gången vi åkte med Temaresor, men alldeles säkert inte den sista, för vi är helnöjda! Utomordentligt arrangerat, mycket bra och kunnig reseledare och ett innehållsrikt och varierat program.

Vädret var ovanligt svalt och ostadigt under vår vecka i Italien. Veckorna innan hade det varit runt 30 grader. Tur vi slapp det...

Nu stundar en Stockholmsweekend med teaterbesök i morgon kväll, och på lördag släktmiddag med Evas syskon och mamma för firande av diverse jämna födelsedagar. Och om en vecka är jag i Las Vegas...  Det finns säkert anledning att återkomma med mer om detta i denna blogg.

Tills dess, ha det bra!
Peter

Hemresan gick utmärkt, fast det tog 23 timmar från San Remo till Mockfjärd. Dock med övernattning i Stockholm inkluderat.

Jag återkommer snart med lite sammanfattning av resan. Ska också snygga till text och bilder när jag nu kan göra det i min egen dator. Men det tar väl några dar innan jag får tid. Nu en snabbdusch och sen iväg till månadsmöte på jobbet, där vi ska gå igenom nästa resa, den till USA och Las Vegas om drygt en vecka. Ingen rast, ingen ro...

Nu (9 maj) har jag gått igenom de tre inläggen från resan nedan, fixat in fler och bättre bilder och snyggat till texten. Återstår lite om sista dagen, som jag återkommer med.

Åter i San Remo, där vår rundtur startade i måndags. Nu är det sista kvällen i Italien för denna gång. Det blir nog flera gånger...

Tre dagar sen jag skrev här sist. Datorn på hotellet i går var en Mac, vars Safari-webbläsare kraschade direkt när jag klickade på Nytt inlägg.

Hursomhelst. Temaresors resor är sannerligen innehållsrika, och det finns mycket att berätta. Jag ska lägga in mer bilder än text nu. Jag har en timme på mig, före avslutningsmiddagen med gruppen.

Vi åkte från Alba i Piemonte i förrgår morse, torsdag 3 maj. Ganska snart övergick slättlandet till kullar som blev berg som blev kustalper. Motorvägen löpte oförskräckt rakt igenom dessa, men ibland var det snirkligt värre och en gång gick var fil i en ögla. Körriktningarna är ibland dragna på helt olika ställen, ibland på "fel" sida om varandra. Fascinerande vägbyggnadskonst. Principen är enkel: Bro-tunnel-bro-tunnel-bro-tunnel osv. På så sätt kan man dra en ganska jämn väg genom ett ytterst kuperat landskap. Det måste kosta en del pengar att bygga, men å andra sidan kostar det pengar att åka på motorvägarna också.



Helt plötsligt var vi vid kusten vid staden Savona, åkte förbi Genua och fortsatte på mindre, slingrande vägar mot Rapallo. Östra delen av Ligurien har om möjligt ännu brantare berg ända ner till vattnet än västra.


I Rapallo var vi in på en familjerestaurang där signore och hans dotter demonstrerade hur man tillverkar olika sorters pasta. Ravioli: Ut med en platt deg, bred på fyllning på halva, vik, dra med specialkaveln tvärsöver, sporra isär kuddarna. Klart! Vi fick prova på handgreppen själva.




Och sen smaka på det hela. Det smakade bra. Inte minst pannacottan till efterrätt!



Sen blev det en halvtimmes båttur till Portofino, en lyxort som är tillhåll för Italiens förmögna kändisar. En kopp glass kostade 80 kr. Det gav inte mersmak.


Efter övernattning på hotell i Chiavari skulle vi på fredagen ut på det jag sett fram emot mest under denna resa: En båttur förbi Cinque Terre, de fem byarna som ligger fastklamrade på de branta kustklipporna.

Tyvärr var det "norgeväder", dvs gråmulet och ihärdigt regn. Båtturen blev inställd pga av orolig sjö. I stället blev det tåg till Monterosso, den nordligaste av de fem byarna.


Där var det skönt att kliva in på en restaurang och åse hur signorina tillagade äkta pesto, ett mattillbehör som faktiskt kommer just från denna plats.





Naturligtvis fick vi smaka sen, och naturligtvis var det fantastiskt gott! Vi fick även en rejäl lunch bestående av hemlagad lasagne, med traktens vin, och efterrätt med traktens efterrättsvin. Inte illa!

Nar vi ätit hade det slutat regna, och solen bröt igenom. Allt blev så fantastiskt som jag hoppats. Vi kunde gå omkring i området en bra stund, våga oss upp en bit på vandringsleden (min höjdrädsla övervanns i alla fall en bit upp innan det blev för tufft). Men vad sugen man blir att åka tillbaka till detta område, som har allt det jag gillar mest: Berg, hav, lagom mycket folk, små fina restauranger.

Här ser man åt sydost. Monterosso är den översta av Cinque Terre, och sen kommer Vernazza, Corniglia, Manarola och Riomaggiore.


Stigen börjar genast hänga på klippväggen, men jag klarade att gå en bit på den i alla fall.




Fortsätter man kommer man till Vernazza och sen Corniglia och Manarola, som syns på bilden nedan (12 x tele i kameran förstås...).



Detta ställe, tillsammans med restaurang Conterosso i Alba häromkvällen, var resans höjdpunkter för min del!

När vi lagt oss och släckt i går kväll fladdrade en lysande grön punkt under rumstaket. Det var en sorts eldfluga! Den damp ner på Evas säng och skrämde henne. En drygt 1 cm lång liten tingest, med ett parti i rumpan som såg ut och fungerade som en lysdiod, alltså blinkade med ett kraftigt grönt sken. Jag har aldrig sett något sådant! Sen på natten till idag vaknade vi av åskregn.

Idag har det varit skurar. Vi åkte till Genua, där huvudattraktionen var akvariet, som vi rätt hastigt gick igenom. Absolut vart ett långt besök.









Därefter en rejäl stadsvandring där vår reseledare Eva lika kunnigt som vanligt berättade om i stort sett allt vi såg. Det här palatset vid hamnen har restaurerade målningar i trompe l'oeui-teknik. Det är inte tredimensionellt, men ögat luras att tro det.


Kristoffer Columbus växte for övrigt upp i Genua, och vi såg hans hus.

På vägen tillbaka till San Remo bjöd vår trevlige busschaufför Roberto på limoncello, som hans fru gjort. Ett uppskattat inslag.


Och nu är vi som sagt tillbaka på samma hotell som första nätterna i San Remo. Men nu bor vi på femte våningen, med fin utsikt över kasinot (till höger) och strandpromenaden.



Så resan närmar sig sitt slut. I morgon ska vi hem, och själva hemresan är inget att se fram emot. Det är inte särskilt kul att flyga. Däremot blir det skönt att komma hem, som alltid. Till katter och egen säng, hotell i all ära.

Men detta har varit en suverän resa, perfekt arrangerad och egentligen utan något alls att klaga på. Det skulle vara de tidiga väckningarna då...  Men i morgon har vi sovmorgon!

Arrivederci!
Peter

Här på det fina hotellet i Alba finns en lättillgängligare och billigare men långsammare dator. So here we go again...

I går morse kördes vi upp igen samma brutala tid och fraktades iväg med bussen i arla morgonstund. Nu vek vi av i Imperia upp över Liguriens kustalper, och vägen gick verkligen brant uppåt i många slingor. Högsta punkten var på drygt 900 m. Där såg det ut som i Norge på Vestlandet, med ljusgrönt nyutsprungna löv på björkarna, branta bergssidor och en forsande älv längs vägen i dalgången.

Vi rastade i den lilla staden Ormea, där det fanns massor av blåregn längs husväggarna.


Därifrån ner mot Ceva gick en BRANT smalspårig järnväg längs bilvägen. Den skulle vara spännande att åka!


I Cuneo är det marknad alla tisdagar på det stora torget. Utom första maj, märkte vi. Nu var där folktomt, så gott som. Med viss möda hittade vi ett öppet ställe for lunchmat, och en gelateria med fullkomligt fantastisk glass.


Färden fortsatte norrut längre in i Piemonte. Landskapet förändrades helt och blev Toscanalikt (jag har aldrig varit där men många andra i gruppen intygade det). Landskapet är kuperat med mjuka kullar och rader av noggrant spaljerade vinrankor på nästan alla sluttningar.


Vi åkte genom vindistrikten till en gård i Grinzane Cavour strax söder om Alba. Här framställer man några av Italiens bästa viner, med Barolo som flaggskepp. Vi fick veta mycket om det oerhörda jobb som krävs för vinodling. Det där med att dra sig tillbaka som pensionär till Sydeuropa och ha en liten vingård är helt orealistiskt! Vinstockarna har t ex 15 meter djupa rötter som måste grävas upp helt innan man kan plantera nya...

När vi klivit av bussen uppe på en av kullarna träffade vi i en hund och en katt.


Sen var det dags för stor vinprovning. Stämningen och ljudnivån steg faktiskt märkbart för varje sort vi provade. Eva spillde en del av sitt vin över mina byxor, men hon var glad ändå. Och, faktiskt - jag med. Detta evenemang var riktigt trevligt.




Efter detta nära umgänge med fina viner blev nejden om möjligt ännu vackrare.


När vi åkte därifrån kunde vi skönja borgen på toppen av kullen där vi varit, i soldiset bland kullarna. Vackert!


Orten Alba där vi skulle bo i två nätter är centrum för vin, tryffel och - choklad!! Hotellet ligger i närheten av en jättelik chokladfabrik, Ferrero, som är den mest ursprungliga och finaste i landet. Efter några smakprov kan vi konstatera att Marabou och gänget kan slänga sig i väggen.

Temaresor bjöd på (nåja, det torde vara inräknat i resans pris) en mycket god trerätters middag i hotellmatsalen, och sen var det bokstavligen godnatt. Det här är verkligen ingen slapparresa, så man är trött på kvällen.

Idag var det grått, regnigt och + 10 grader. Som en typisk svensk sommardag, så det kändes som hemma. Dagens utfärd gick norrut till Turin, som inte alls bara har bilindustrier utan gott om gammal kultur. Trots köerna vid infarten tog vi oss fram så sakta och såg floden Po, som rinner upp i alperna väster om Turin.



Vi fick försiktigt tassa efter vår guide igenom kungapalatset (där man tyvärr inte fick fotografera).


Efter det känns vår egen bostad, trots pågående renovering, en smula enkel...

Vi gick på ett mycket lyxigt cafe där alla som kom ut hade slips och kostym. Vi fick sitta utanför för att dricka vår Bicerin 'd Cavour, en speciell kaffedrink med den goda chokladen och vispgrädde. Dyr (5:15 euro) men enormt god.


Tillbaka i Alba hade det slutat regna och vi strövade på stan i, till en början, fåfängt sökande efter lämplig restaurant for kvällsmat. Vi slog följe med Tina och Marit som var i samma predikament. Till slut råkade vi se något i en liten gränd och hamnade på den lilla restaurangen Conterosso pa Via Belli (alltså restaruang Röda Greven på Vackra gatan).


VILKEN PÄRLA! Jag har nog aldrig ätit så gott på en sån omsorgsfullt och vackert inredd restaurang, med personal som till 100 % verkade vinnlägga sig om att ge oss den perfekta måltiden. Se bara på faten!


Vi åt rätter som vi knappt begrep vad dom betydde, annat att vi för ett tillägg på 8 Euro fick några flingor av äkta vit tryffel strödda över pastan.


Men gott var det, och smaken försämrades inte av en 350-kronors-flaska av det berömda Barolovinet (som vi provsmakade i går på vingården). Och efter det en dessert som jag heller aldrig sett maken till - jordgubbar i mascarponekräm, i en korg av smält socker.


Om det var dyrt? Nja...  knappt 400 kr per person. Värt varenda krona! Detta var en matupplevelse som återställt och avsevärt höjt vårt förtroende för vad italienarna verkligen kan när det gäller mat och hur den ska serveras. Jag har aldrig varit på en restaurang som denna! Fantastisk! Och pricken över i var vårt trevliga sällskap.

Och i vårt hotellrums badrum finns en liten förstorande del i spegeln, som chockar en svårt om man råkar titta i den det första man gör på morgonen.


Tänk er själva om man inte är beredd på detta... Och på den här bilden är det ändå kväll.

I morgon åker vi till kusten igen, för att utforska östra delen av Ligurien. På fredag blir det Cinque Terres och på lördag akvariet i Genua.

Om nästa hotell medger det ska jag försöka skriva en gång till under resan.