Gonatt
Ska bli intressant att se om det går att somna ungefär samtidigt som raketer och smällare drar igång som värst runtomkring, om någon timme. Ljus stör mig knappast, men ljud...
Wish me luck.
Kulturresan
Min kära svägerska AnnSofi fyller jämnt i dagarna och familjen samlades i Uppsala för att överraskningsfira henne. Uppsala eftersom vi tillreste från Sundsvall, Dalarna och Göteborg, och för att en son bor där. Att sitta utomhus och äta grekisk mat i riklig mängd vid den brusande (jo, faktiskt!) Fyrisån var definitivt inte fel. 
Efter det en fika på riktigt konditori.
I överraskningen ingick också en teaterkväll i Stockholm, så vi begav oss strax före fem mot Uppsala tågstation. Teatern i Kulturhuset skulle börja sju.
Att det är resan som är målet fick en väldigt bokstavlig innebörd för oss när vi med en minut missade lokaltåget till Stockholm kl 17:09. Nästa skulle gå först om en timme. Först om en timme! Och anlända till Stockholm 18:50!! Ingen var hågad att teaterbesöket omedelbart skulle föregås av en språngmarsch. Dessutom hade flera av oss övernattningsväskor med oss.
Vad göra? Taxi för nio personer från Uppsala? För dyrt. Taxi från Centralen i Stockholm? Tveksamt om det skulle gå fortare än tio minuter.
Jag upptäckte att ett lokaltåg skulle gå från Uppsala till Upplands Väsby kl 17:44. Men inte längre. Sen då?
Vänta - utgår inte pendeltågen till Stockholm från Upplands Väsby? Visst gör dom det (man har väl bott i Stockholm tio år av sitt långa liv). Det fanns ett anslutande pendeltåg som skulle vara i Stockholm 18:40. På tjugo minuter kan man relativt lugnt gå till Kulturhuset. Men inte på tio.
Vi grep detta halmstrå och löste nio TågPlus-biljetter à 133 kr. Mer än dubbelt så dyrt som det lokaltåg vi missade 17:09. Men vad gör man inte för lite kultur...
Och det fungerade perfekt, tro det eller ej. Prick klockan 19 bänkade vi oss, inte alltför svettiga, alla nio på balkongens främsta rad på Stadsteatern för att avnjuta Mästaren och Margarita. Då hade vi också hunnit kissa. Och lämna in väskorna i garderoben. (Så egentligen var det perfekt timing. Skönt att slippa sitta och vänta evighetslånga minuter på att föreställningen ska börja.)
Sensmoralförteckning:
1. Skrytet över bra och tät kollektivtrafik i storstadsregionen är lätt överdrivet. Åtminstone på lördageftermiddagar.
2. Det man vinner på att inte kolla tågtider i förväg förlorar man på att biljetterna blir dubbelt så dyra.
3. Tro aldrig att du har tillräckligt gott om tid (det finns alltid ett tåg att just missa)
Och föreställningen då? Jo, den var oerhört bra iscensatt; utmärkt skådespeleri med Ale Möllers sköna musik till. Själva historien inbegrep en oväntat trevlig fan (bokstavligen), men var annars lite svår att förstå. Man borde ha läst boken före. Jag har börjat på den nu efteråt i stället, och bit för bit klarnar det faktiskt. Det är en tragikomisk vidräkning med det stalinistiska Ryssland på trettiotalet. Rekommenderas, men i går var sista spelkvällen. Boken bör definitivt läsas!
Natten till torsdag ska jag avresa på en annan liten utfärd. Om det finns Internet vid målet återkommer jag sen därifrån, om inte förr.
Som man ropar får man svar
Detta stärker min tro på mänskligheten. Alla är inte onda (vilket jag inte heller trott). Det finns inte bara galningar, pervon och surkart därute på nätet. Alltså: Härmed mitt djupt kända tack för alla kommentarer, som dessutom varit positiva så här långt. Inte en enda gnällspik.
Nu hamnar plötsligt the blog task i en annan division. En hit, kul. Sen då? Uppföljaren? Vad ska jag hitta på att skriva om nu som upprätthåller intresset? HJÄÄÄÄLP!
Så fort något som varit kul blir ett tvång tappar man intresset. Åtminstone jag. Så jag fortsätter väl skriva här som om inget har hänt, och bara när jag har lust.
En stor världsnyhet för de få som är invigda är att Agge äntligen uppdaterat sin blogg. Det var efterlängtat. Ska sanningen fram har jag hjälpt honom med några bilder, men det behöver vi inte låtsas om.
Bilder brukar jag ha här, och idag ska jag vattna mitt ego med en sådan. Det sommaraktiga vädret fortsatte, så idag åkte shortsen på, vilket var säsongspremiär. Vad kan var häftigare än att i denna mundering och svettsolkad CoTech-kepa oförskräckt dyka ner i hallonhäckens djup.
Vad f-n sysslar karln med? Jo, hallonhäckar sprider sig som ogräs (den högra på bilden är resultatet av en planta för tio år sen). Prisvärt. Fjolårets stänglar som dignade mest är nu torra, grå, fula och obrukbara. Och ska klippas bort. Därav dykningen. Det är inte lika riskabelt som i australiska hajvatten, men man går inte helt fri från blessyrer. Hallonkvistar är fulla med små, små taggar som rispar. Därefter kliar risporna.
Men det är glömt i juli när man kan gå ut och plocka sig en näve till filen. Eller glassen. Livskvalitet, mina vänner.
Att publicera en bild på sig själv iförd märkeslösa trädgårdsskötarkläder i en hallonhäck så hela världen kan se den kanske inte är helt i linje med mainstreamen av vad trendiga modebloggar brukar ägna sig åt. Jag får väl erkänna att jag gett upp ambitionen att vara trendig för någon tid sen. Ungefär när jag föddes, eller så. Säkert är jag relativt ensam i bloggvärlden om att figurera i en hallonhäck. Det är med andra ord ett trick. Det gäller ju att vara unik.
I morrn ska vi bonnläppar bege oss till Den Stora Staden där allting händer och se en sån däringa teaterpjäs. Om nån som är mästare på att blanda Margarita, tror jag. Eller på att dricka den. Det ska bli spännande att se hur det går till i kulturens högborg.
Bloggpaus alltså, till framåt söndag kväll.
Sköt om er!
En glutt i bloggdjungeln
Det här är spännande. I över ett år har jag kretat ner ett och annat från den avlägsna utmarken mer än 20 mil från Stockholm, och t o m ibland från andra ställen ännu längre bort. Jag har skrivit för min egen skull, och för att ge min tillfälligt emigrerade dotter en och annan glimt om hur vi har det. Någon släkting och bekant kan också läsa ibland, har jag fått veta (trevligt, men varför är ni så dåliga på att kommentera? Det är viktigt, se nedan!).
Så avslöjar plötsligt kära dottern en lista över andra bloggar hon brukar läsa. Lite nyfiket tjuvkikar jag. Hoppsan, där finns ju några som inte är botoxbroilers, som skriver om annat än smink och kläder och som visar andra bilder än partysoffor fullsatta av apande (sig) ungdomar bakom ölburksbemängda bord!
Svårare var det inte att bli intresserad av vad som försiggår därute i stora bloggvärlden. Det skulle bli lite mastigt att försöka läsa allt som skrivs av alla, så man får ha en smula urskillning om det ska vara hanterbart. Bra bloggar verkar länka till andra bra bloggar. Inte alltid, men ibland.
En handfull som jag hittat på det viset är så intressanta - och framförallt roliga! - att jag tänker fortsätta läsa dom trots att för mig vilt främmande människor skriver dom. Och få en hum om bloggetikett, om nu begreppet existerar. Kanske inte hos alla som bloggar. Men det är ju frivilligt att läsa. Och att skriva.
Så när nu tussilagona är avklarade tänkte jag ge mig ut på en liten bloggsafari. Snäppet över att bara glutta. Vissa bloggare har såpass talang att dom är värda en liten (men djupt känd) recension, som säkerligen kommer här snart (vad gör man inte för att locka läsare? Ens status och självkänsla verkar numera vara direkt proportionell mot antalet besökare på ens blogg, framförallt om dom skriver kommentarer (besöksstatistik, som man bara ser själv, kan man ju runda av uppåt lite. Kommentarer ser alla). Mäts helt enkelt människans värde just nu i det genomsnittliga antalet kommentarer till blogginläggen? Det senaste sättet att få uppmärksamhet och bli bekräftad - tills trenddrevet drar vidare mot nya käcka mål?).
I väntan på detta världsevenemang i denna blogg kunde jag idag konstatera att någon slängt en minigrävskopa i en container. Kan inte riktigt förstå varför. Den såg rätt ny ut.
Eller... det var i närheten av kyrkan. Kan någon ha ägnat sig åt överdrivet nyttjande av nattvardsvin och parkerat fel?
Säkrare att ägna sig åt djupanalys av sånt man förstår sig på. Som att blåsippstuvan idogt växer till sig varje dag.
Det gäller att ha klart för sig vad som är viktigt och värdefullt. Nu skojar jag inte. Bloggar kan vem som helst göra. Inte heller en grävskopa är omöjlig att skruva ihop, om man vet hur.
Men ingen kan göra en blåsippa.
Gult och blått
Som att titta på blommor i bästa Ferdinandstil. Här finns inga korkekar, och inte doftar tussilago nåt, men dom är så härligt kaxigt solgula när dom raskt tittar upp bland visset gräs så fort vårsolen visar sig.
Och hemma i rabatten, när vi rafsat undan förra årets vissnade stjälkar och gräs, är vår lilla blåsippstuva på gång också!
Siri är sällan ute själv, mer än korta stunder. Men när vi går ut är hon gärna med. En riktig sällskapskatt. Om det blir för ansträngande att titta på när vi krattar löv kan man alltid ta en liten vilopaus i tvättkorgen på verandabordet.
Korgens rundning passar precis hennes egen som hon brukar ha när hon rullar ihop sig och sover. Praktiskt.
Det blev mer gult än blått det här, men det jämnar väl ut sig till grönt när vi kommer lite längre fram. Idag har varit årets finaste dag så här långt, med sol, svag vind och omkring tolv grader i skuggan. I solen var det riktigt skönt. Nu ska jag gå ut och dra hårklipparen några varv runt huvudet, så spar jag bortåt 300 spänn. Lättförtjänta pengar.
Tågklotter
Man kan undra hur dom unga män (för det är det väl oftast) som ägnar sig åt sånt här tänker. Om dom nu tänker. Men en del klotter visar ju prov på konstnärlig begåvning, så regelrätta puckon kan dom inte vara. Dom nattliga räderna för att uttrycka sin existens och innersta tankar (om än med en smula begränsat ordförråd) på det här sättet behöver säkert planeras också, vilket måste kräva en viss tankeverksamhet.
Jag antar att det handlar om en subkultur där det gäller att visa upp vad man kan för kollegorna i branschen. Statusen på ett "jobb" blir förstås högre ju nyare och fräschare ting man ger sig på. Men om det nu inte är rena puckon som sprayar - hur tänker dom? Att måla ner ett helt tåg, delvis upp över fönstren, är förstås en form av skadegörelse. Det bekymrar dom uppenbarligen inte. Om man betraktar sig som graffitikonstnär kanske man också anser sig stå över sådana futtigheter som att det man gör kan orsaka kostnader för andra. Man själv och det man gör är långt viktigare.
Det går sällan att se vad det står skrivet med dom övergödda bokstäverna. Och även om man såg det skulle man inte förstå. Inte om man är en vanlig Svensson. Är man i branschen förstår man naturligtvis. Budskapet är för en inre krets.
Men nog ligger väl, som med alla avvikande handlingar, ett behov i botten av att bli sedd och uppmärksammad, och bekräftad, även om det är för något negativt? Jag kan inte låta bli att fundera på hur vårt samhälle skulle se ut om dom här - och alla andra - kreativa men destruktiva krafterna som otvivelaktigt finns ägnades åt något uppbyggligt i stället. Det finns ju en massa energi, vilja och talang bakom. Den känns bortslösad ur mitt Svenssonperspektiv.
Eller resonerar jag helt fel? Klotter och annan förstörelse skapar ju ett behov av sanering och reparationer. Det skapar i sin tur mera jobb, och tillväxten ökar! Tillväxtfanatikerna på borgarsidan jublar!!
VSB (Vilket Skulle Bevisas): Klottrare är moderater på väg att lösa arbetslöshetsproblemen! Totalt genialt !!!
Sagda förmodade ungmoderater visade f ö prov på ytterligare tillväxtåtgärder på ett Reginatåg samma dag.
Också rätt tjusigt. Däremot hade dom skonat den gamla trotjänare jag ibland missar på min morgonresa till Ludvika (den är f ö från femtiotalet och det äldsta motorvagnståg som går i reguljär trafik i Sverige).
Kanske är tåget K-märkt och dom respekterar det. Eller också tror dom att det är gammalt skrot och då är det inte lika roligt.
Men det spelar ingen roll. Nu kommer våren på riktigt, och det är mera viktigt! Rim och allt. Och torsdagkväll är det också. Bästa kvällen på veckan när man är ledig på fredagar. Hejdå!
Engla
Man skäms i detta ögonblick att vara man, att vara människa, att tillhöra samma art som ett monster som kan utföra sådana dåd. Det finns många exempel på mänsklig ondska långt bortom ens värsta mardrömmar, men när det händer så här nära berör det extra starkt.
Alla som har egna barn känner djupt för Englas mamma och närmaste, men vi kommer inte i närheten av att kunna föreställa oss hur ohyggligt detta måste kännas för dem.
Extra bittert är också - varför gick det inte att lösa Pernilla-mordet tidigare? Då hade Engla levt idag.
Jag tror inte på Gud, men hade jag gjort det hade jag tvivlat i kväll. Ingen ska inbilla mig att det finns någon högre mening med en sån här händelse.
Jag vill tro att ingen föds ond. Jag tror man lär sig bli ond, oftast ofrivilligt. Det är kanske en förklaring, även om det på inget vis ursäktar en sån här bestialisk handling.
Om alla som är föräldrar gav tid och kärlek till sina barn tror jag nästan ingen skulle växa upp till känslokallhet, förvriden verklighetsuppfattning, normlöshet och avsaknad av spärrar. Om alla människor ansträngde sig bara lite att säga något vänligt så fort man kommer åt, kanske det skulle förebygga. Det ger mycket, mycket mer än det kostar.
Engla lilla, om det finns ett liv efter detta har du förtjänat det allra bästa av allt som kan finnas där!
För länge, länge sen...
Nu provade jag med en bild i 6x6-format (småbild var knappast uppfunnet än) från 1954.
Här är jag fem år och sitter på bryggan vid Dalälven nedanför mormors och morfars hus (som jag skulle köpa 24 år senare. Fast det visste jag inte då). Pappa har fångat en fin bild i solnedgången, av tålamod och förhoppning om att det ska nappa snart.
Det här är nostalgi av rang, även om jag inte minns just det här tillfället. Men jag minns många roliga stunder vid den här älvstranden som barn. Det visar också värdet av bevarade bilder från den egna barndomen. Jag tror inte många digitalfotografer av idag tänker på att bilderna kan bli hur värdefulla som helst att titta på om 50 år. Eller om 100, för barnbarnsbarnen...
Men hur gör man för att säkerställa att en digitalbild från idag går att titta på år 2060?
Var är vår vår?
Men ändå inte riktigt vad man önskar sig så här års. Vår, please!
Massor av bofinkar och andra fåglar samlas förstås fortfarande runt våra jordnötter. Bofinkarna har inte förstått att dom kan ta nötter direkt ur fröautomaten, utan får nöja sig med sånt som ramlar ner. Dom ser i alla fall inte magra ut. Och äntligen fick jag en hyfsad bild på denna underbara fågel, som för oss är våren personifierad.
Tagen genom en försiktigt, försiktigt öppnad glipa i fönstret.
Nu börjar helgen! Skönt att vara ledig på fredagar. I morgon ska vi på hantverksmässa.
I väntsalen
Då går jag till väntsalen. Där finns som alltid ett sortiment av människotyper. Stamkunder är några så kallade A-lagare. Dom flesta är äldre män. En äldre kvinna och någon yngre man har jag sett. På morgonen är dom - liksom vi andra - oftast stillsamma och tystlåtna, sitter och tittar framför sig, halvdåsar. Men till skillnad från övriga ska dom ingenstans. Dom väntar kanske på bättre tider. Någon är lite rastlös och går en runda, tar en rök, kommer sen tillbaks och sätter sig.
Sen finns det några tjejer med en nyköpt kaffemugg. Kanske hanns ingen frukost med hemma. Alla unga tjejer messar jämt om dom är ensamma. Alla ungdomar har alltid musikproppar i öronen. En eller annan invandrare. Dom pratar oftast i sin mobil. Någon affärsresenär som läser Metro. Några personer som jobbar i närheten kommer in på fiket och köper en lunchsallad, försvinner sen hastigt igen.
Dom flesta resenärer försvinner ner till Stockholmståget kvart i åtta. Vi övriga väntar fem minuter till på att tåget förbi Ludvika mot Mjölby ska komma in.
Telia har gjort något dumt med sin fina surfzon på stationen, plötsligt går det inte att logga in. Det har fungerat i flera veckor. Irriterande. Bara tanken på att ringa deras support gör mig trött. Jag får väl jobba vidare med min dator ouppkopplad. Jag behöver jobba en timme på resan åt varje håll för att få ihop mina åtta dagliga. Som tur är kan jag göra rätt mycket av mitt jobb utan datorn uppkopplad.
Så går jag ner på perrongen till min nästa tåganslutning. En A-lagare gör till min överraskning detsamma. Kanske är han ingen A-lagare. Man är snabb att kategorisera människor.
Mitt oflyt fortsätter. Eftersom jag missade tidiga tåget går jag till Loxodonta, som ligger nära stationen, för att spara tid. Jag har mycket att göra. Men där funkar inte Internet. Efter en timmes krångel ger jag upp och traskar iväg på kvartspromenaden till min andra arbetsplats på ABB. Där funkar nätverk och allting. Jag brottas med en tekniskt svår nöt, att i min programmering simulera tangenttryckningar. Försöker plocka bitar ur exempel jag hittar på nätet, kan ju inget om Windows API-programmering.
Hemma på kvällen får jag till slut ihop pusselbitarna och den knepiga nöten är knäckt. Jag har haft den som surdeg sen före jul. (Nöt som surdeg...? Tjaa...)
Trots en jobbmässigt motig start på dagen slutade den bra!
Lämningar från förr
Den lilla Tansån rinner precis förbi och där kan man se vad vatten och minusgrader kan ge för resultat.
Mitt allra första blogginlägg, för över ett år sen, handlade också lite om Tanså Hytta. Då gick Helena och jag hit i betydligt mera snö.
Den här gången träffade jag Stefan vid hyttan. Han är pappa till Magnus, en klasskompis till Helena från grundskolan. Han grillade korv och bjöd mig. Märkligt hur den anspråkslösaste maträtt kan smaka gudomligt utomhus!
För några dagar sen åkte jag med min filmprojektskompis Håkan till Skattlösberg för att titta på.... ja vad, om inte gamla hus. Är man lite nörd eller?
Det här är Dan Andersson-trakter. Vårt besök hade inte med denna Dan att göra, utan vi rekar för filmen vi ska göra. Vi behöver så gamla hus som möjligt, med så lite moderna saker som möjligt runtomkring. Det här stället kan fungera för en del sådana miljöer.
Efter att ha konstaterat detta fikade vi ute i molnigt väder på gränsen till regn, snålblåst och kanske fem plusgrader.
I stället för Dan Andersson (som dog för 88 år sen) dök en urinnevånare upp, en äldre man med långt stripigt hår och framskjutande haka. Han kanske såg ut som en byfåne men var väldigt pratsam och hade långtgående åsikter om det mesta, t ex vindkraftverken under byggande på Fjällberget någon mil bort. Utsikten var fin trots detta, och trots gråvädret.
Han tog oss för säsongens första turister och vi befriade honom inte från den villfarelsen. Man har väl sett i Den sista färden hur det kan gå om man gör sig ovän med lokalbefolkningen. Han var som sagt utomordentligt pratglad och vi hade lite problem att med ursäktande leenden backa iväg mot bilen. Rejält frusna hade vi hunnit bli.
I dag har jag jagat bofinkar med kameran. Det gick inte så bra. Dom är mycket skyggare än vinterfåglarna, och mitt tålamod räckte inte, så det blev inga vidare bilder.
Får försöka igen. Jag gick en timmes rask promenad med stavar i morse, och kände mig som vanligt utomordentligt fånig. Som tur är möter man inte så många på morgonen. I alla fall hörde jag bofinkens sång för första gången i år, och det är ett av dom härligaste vårtecknen.
Helena har blivit helt vild och har skrivit fem inlägg i sin blogg idag. Och ett i går. Och ett för tre dagar sen. För oss som är så långt bort är det jättekul att få täta livstecken från henne. Heja på gumman!
Det blir vår i år också...
Alla trodde nog att efter en mild och mesig vinter skulle det bli en tidig och härlig vår. Jag såg ju en fjäril redan i februari. Sen blev påsken vinterns kallaste nätter. Vädret vet man aldrig var man har.
Men några dagar i taget har det varit lite vinter och det har blivit en promenad då och då.
Och vad är då det här, kan man undra?
Svar: Katten Agaton, som inte tycker om vintern men har hittat en ny favoritplats på ryggdynan till våra nya soffor.
Ett trevligt sätt att markera att våren är på gång är med ett knippe tulpaner.
En tur till Norrland är aldrig fel, så i början av mars for vi till brorsan i Klingsta, utanför Sundsvall. Mat brukar man alltid få där, god, så även denna gång. Dessutom firade vi Matildas 20-årsdag lite i förväg.
Det finns ju fler djur än människor i detta hus, även när Eva och jag räknas med. Fem katter och två hundar. Äldst är katten Selma med sina femton år. Hon hade just - helt oväntat - fött en ensam unge. Men den var klen och överlevde inte, tråkigt nog. Hon är allt i äldsta laget för att kättla.
Men Cores ungar från förra våren finns kvar och har blivit vackra, fullvuxna katter.
Tiramisu är en riktig skönhet. Och Rosso, som jag blev blixtförälskad i vid första anblicken i höstas, är stor och cool med sina fantastiska bärnstensögon.
Minstingen Tassa är yngst, men störst av husets fyrbeningar.
Som alla barn har hon mycket energi och har för det mesta något intressant på gång. Blir det för tråkigt öppnar hon ytterdörren och går ut. Eller också leker hon med Rosso,
som finner sig - till en viss gräns.
En skogspromenad med vovvarna visade att det faktiskt var betydligt mer snö i Sundsvall än hemma.
Åter på hemmaplan dröjde det inte så länge innan vi hittade några trevliga vårtecken i omgivningen.
VIdekissarna blev fina prydnader ihop med små påskliljor i en kruka.
Och en bit upp längs älven såg jag de första svanarna för säsongen.
Jag kan inte undanhålla någon en bild som skulle ha varit med i höstas. På Sunday Market på Southbank i Melbourne köpte vi ett hemmagjort lapptäcke av en dam. En härlig souvenir med sin provkarta över typiska djur.
Det kommer snart mera här, men jag får sluta för i kväll.
