Opera och blå berg
De sista två hela dagarna i Australien har gått och det här blir sista gången jag rapporterar på plats i bloggen. Nästa gång lär väl bli när jag kommit hem och sovit ut, nån gång i slutet av den här veckan kantänka.
Igår kände Eva och jag oss trötta men gick bort till monorailstationen vid Darling Harbour och åkte ett varv på denna märkliga anordning, som rätt makligt glider fram på en metallbalk ca fem meter över gatorna. Vi gick av i centrum och in på Myer för att leta efter ett australiskt handarbete. Att brodera en känguru i korsstygn vore väl nåt? Men nej, där fanns inget och vi blev hänvisade till Lincraft något kvarter bort. Det var en jättelik kombination av Hemtex och Panduro, men i broderiväg fanns bara några barnmotiv. Så vi lunkade hem till lägenheten igen i värmen.
Senare på eftermiddagen tog vi taxi till operahuset och löste ut de biljetter jag beställde i början av oktober.
Därefter åt vi gott på Oyster bar vid vattnet i nedåtgående solsken, och promenerade sen till entren. Och jag fick bild på en solnedgång i Australien!
Föreställningen Gondoljärerna av Gilbert & Sullivan var en färgstark uppvisning av vackra dräkter och skönsång. Det var mer operett än opera, för det fanns även talade partier. Sångpartiernas text visades på en skärm ovanför scenen, så det gick att hjälpligt följa med i handlingen. Det var bitvis roligt, och mycket bra. Och operahuset var tjusigt även i mörker, upptäckte vi.
Hur lång tid man än tycker man har kommer alltid avskedsstunden, och i morse var det dags att säga adjö till Helena, som måste åka tillbaka till Melbourne för sitt fjärde träningspass som tote operator i kväll. Det kändes förstås sorgligt att skiljas, men det blir förhoppningsvis inte lika länge igen innan vi får träffa henne.
Eva och jag gick upp tidigt för att bli upplockade kvart över sju av Blue Mountain-bussen, som framfördes av en trivsam äldre man som genast började berätta om vad vi såg när vi körde kors och tvärs i Syndey för att plocka upp resterande deltagare. Det var en halvstor buss och den var inte riktigt full, så vi åkte bekvämt.
Denna heldagstur började med en titt på olympiastadion och därefter en timme i Featherdale djurpark, vilket var alldeles för lite. Vi skulle hinna se krokodilmatning, och klappa både koalor och kängurur, så vi hann inte alls dricka det morning tea som erbjöds.
Dessutom fanns här söta små pingviner som vi inte hann till Phillip Island och titta på.
Och gigantiska hamstrar som kallas wombater, och märkliga fåglar, och mycket annat.
Vi bjöds på lunch i Katoomba, och sen var det dags att ta en titt på utsikten. Den var storslagen, minst sagt, i klass med Grand Canyon, men vänligare eftersom alla berg är skogklädda. Medan jag vände ryggen till bekantade sig Eva med lokalbefolkningen.
Efter att ha köpt loss henne ställde jag henne i stället framför de berömda tre systrarna.
Nackdelen med en sån här dagstur är att det är för lite tid varje gång man stannar och ska titta på något. Å andra sidan hinner man ju se många olika saker. Efter utsiktsplatsen var det dags för tre hiskeliga åkturer. Först med linbanan Skyway tvärs över ett bråddjup.
Att jag vågade, jag med min höjdrädsla. Men det gick rätt bra, jag tittade inte så mycket neråt och ägnade mig åt att filma.
Sen var det dags för järnvägen, som med sina dryga 50 graders lutning lär vara den brantaste i världen. Den liknade mer en sned hiss. Sittande i den sjönk vi ner genom en mörk klyfta och stannade på en plattform, från vilken man på träplattformar kunde gå förbi en gammal kolgruva fram till en mer traditionell linbana, som gick upp på platåkanten igen. Hisnande, men jag överlevde.
På väg tillbaka stannade Reg, vår chaufför, och sa att vi var lyckligt lottade som fem meter in i skogen kunde se två exemplar av den mycket sällsynta växten Waratah.
Som jag naturligtvis gick dit för att ta kort på, utan en tanke på den farliga australiska bushen. Strax efter detta råkade bussen köra över en brun snok, som är ytterst giftig.
Reg körde oss inte ända tillbaka utan satte av oss vid floden vid olympiastadion. Sen blev det Rivercat (en snabbgående katamaran) tillbaka, och vi hann se många tjusiga strandvillor längs Paramattafloden. Och så småningom växte Sydneys skyline upp igen.
Ja, nu återstår bara att sova, gå upp i tid i morgon, packa och checka ut, och sen fördriva fyra timmar i stan innan det är dags att ta sig till flygplatsen. Vårt plan går kl 17 australisk tid, och vi kommer till Arlanda strax efter sex på torsdag morgon. Säkert rätt trötta. God natt!
Val...
...diskuteras mycket i Australien nu, eftersom det är allmänna (och obligatoriska) val här i november. Struntar man i att rösta får man böta, och man får inte rösta blankt. Stenhård demokrati.
Men det finns annat man kan välja att fördjupa sig, om uttrycket tillåts. Eva ville inte följa med idag, var lite rädd för att det skulle gunga. Hon valde att vila hemma i lägenheten på eftermiddagen i stället. Vår balkong är vid röda ringen.
Helena och jag tog en kort promenad ner till piren vid akvariet, där en stor katamaran väntade.
Denna båt tog oss ut genom buktens öppning och även om det inte blåste var det stora dyningar, så visst gungade det. Man fick hålla i sig.
Nästan på en gång ute på öppna havet siktades knölvalar, så vi fick ett sjå att försöka fotografera och filma. Det var inte lätt.
Vi lärde oss snabbt hur valarna beter sig. De kommer upp precis till ytan, blåser, visar ryggen en sekund, blåser igen osv, några gånger. Sen dyker de och är försvunna 4 - 5 minuter. Då lämnar de efter sig en blank fläck på vattnet, en "footprint", som beror på att vattnet som följer med när de blåser är blandat med olja, som dämpar vågorna.
I några fall var två valar tillsammans, troligen hona och kalv.
Och några få gånger hade vi lyckan att få se stjärtfenan höja sig i luften just innan de dök.
Hela deras rörelsemönster var mäktigt men samtidigt graciöst. En riktigt stor naturupplevelse var det!
Väl tillbaka i lägenheten tillagade vi en hederlig biffmiddag med pommes frites, bernaisesås och vitlökssmör, vilket avsaknaden av gett Helena abstinens efter över åtta månader. Bernaisesås är ingen vanlig produkt i Australien, men vi hittade med viss möda färdiglagad sådan i förpackningar på Woolworths. Tyvärr var den mycket mesig i smaken, och vi saknade vinäger och dragon att bättra på den med. Men ändå. Det var ett gott försök.
Efteråt promenerade vi alla tre ner till Darling Harbour igen i den mycket ljumma kvällen och tog oss en iskall öl på ett strandkafe. Detta var sista lediga kvällen med Helena och vi pratade om hennes planer för framtiden. Hon är ledsen för att bästa kompisen Kristin åker från Australien om ett par veckor, och de hinner inte träffas innan dess. Återstår bara Rory...
Det var i alla fall en skön kväll och det är vackert att gå på pirarna.
Nu, vid midnatt, börjar det blixtra och åska över Sydney. Vi förlorade en timme idag eftersom man övergick till sommartid. Och ni därhemma har väl fått tillbaka vårens förlorade timme. Så nu är vi 10 timmar före er!
Manly
Efter en välbehövlig sovmorgon utan utcheckning men med maklig egen frukost vandrade vi iväg vid lunchtid med siktet inställt på Circular Quay, där en massa stadsfärjor utgår mot olika delar av Sydneys omnejd.
Det var lördag, vädret var fint och många Sydneybor verkade sugna på att komma ut på sjön på ett eller annat sätt. Segelbåtar är inte direkt sällsynta i dessa vatten.
Färjan till Manly tog drygt en halvtimme och bjöd på många vackra vyer runt Port Jackson och North Harbour. Plötsligt visade sig klintar i bästa Gotlandsstil vid North Head, som är yttersta udden vid övre delen av viken in till Sydney.
Vi tog en promenad med utelunch längs den inbjudande gågatan ut till stora badstranden mot öppna havet i nordost.
Sandstranden är säkert bortåt två kilometer lång! Några människor badade, resten hade våtdräkt och surfbrädor. Badandet skedde på en smal remsa längst söderut på stranden, markerad med flaggor och med flera badvakter som blåste i visselpipor och viftade och pekade om man kom utanför flaggområdet.
Jag var väl från början inte så badsugen, men hade badbyxorna med utifall. Helena sa att här byter alla om i n n a n dom går till badstranden. Jag gömde mig på en provisorisk toalett, som var den minst rena jag hittills sett i Australien, och bytte med visst krångel om. Är man vid Söderhavet så...
Vattnet var ca 22 grader (och det är 27 oktober, mina vänner! Har ni badat utomhus idag?). En medbadande i våtdräkt sa huttrande något om "cool today". Helena badade inte. Hon kom till Sydney i februari när det var som varmast och har väl blivit bortskämd.
Hur som helst, det var inga svårigheter att doppa sig, eftersom bränningarna som svallade in ibland var över meterhöga och inte tog nån hänsyn till om man stod och gruvade sig. Vattnet var nästan lika ettersalt som i Medelhavet och sved i ögonen. Men sandbottnen var slät som ett golv, inga maneter eller hajar syntes till, och det var KUL att bada här!
Väl ute i svallet förstod man varför badning fick ske på en mycket begränsad, övervakad remsa av stranden. Dessa vågor var inte särskilt stora men nog var det svårt att stå upprätt i dem. När vågorna drog sig tillbaka var det starka strömmar åt olika håll, och längre ut där vågorna inte bryts kan strömmarna vara så starka att man kan svepas med.
Jag var ju långtifrån ensam i vattnet, även om jag försökt få det att se ut så på förra bilden.
Men som sagt, de allra flesta i vattnet hade surfbrädor och hanterade dem med varierande framgång och skicklighet.
Här hade man kunnat stanna länge till, men efter lite promenerande med Helena i vattenbrynet var det dags att färja tillbaka.
Det blev en fin tur med stadssilhuetten i motljus.
Nu är vi trötta i benen och ömma i fötterna efter mycket promenerande i flera dagar. Helena fick nys om att hennes kompis Alexander (från Arlanda 4 februari) är i Sydney. Så hon gav sig ut i lördagsnatten, följd av förmaningar från mamma och pappa. Hon lär ha gjort detta rätt många gånger tidigare som vi inte vet om... Megan (se tisdagen) messade också att hon just kommit till Sydney, och kanske ansluter.
Eva och jag la oss på sängen och vilade, och fick nån kommentar om "fartiga föräldrar" av Helena när hon kyttade mellan badrum och ryggsäck för att styla sig inför en lördagkväll i Sydney. Men uppmuntrad av fungerande Intenetkoppling lägger jag ut detta nu, och är därmed ifatt nutid i bloggen. Igen!
Helena och jag har bokat en halvdags valsafari i morgon. Min käre bror sa att han inte visste att det är val i Australien snart. Men det är det ju faktiskt!
Avslutningsvis för denna gång utsikten från vår lägenhets balkong i skymningen. Man får dock luta sig över räcket för att se den här vyn.
Det vete fåglarna
Lite åska blev det på torsdagkvällen, med flammande himmel över vyn av staden från hotellet Bayview Boulevard på William Street.
Fredagen började mulen, men solen kom fram och det blev varmt. Vi checkade ut från hotellet och lagrade bagaget där några timmar. Eva och jag promenerade norrut genom Royal Botanic Garden till operahuset, medan Helena begav sig till Austrian Airways kontor och äntligen lyckades boka om sin returbiljett till hemresa 4 februari. Mot 300 aussiedollar i tillägg, som mamma och pappa snällt betalade, fast det inte är säkert alls att hon verkligen åker hem då. Hon jobbar på att få sitt visum förlängt... Men nu vet i alla fall både vi och hon att hon k a n åka hem då.
Därefter begav sig Helena till en akuttandläkare och fick en visdomstand utdragen, för 300 dollar till, som mamma och pappa också snällt betalade. En australisk dollar är just nu värd ca 5,75 svenska kronor. Tur för en fattig backpacker att vi fanns i närheten en sån dag. Hon har haft ont i kinden några dagar, och det har blivit allt värre, så det var nödvändigt att få det fixat.
Nå. Under promenaden upp till botaniska trädgården hörde vi ivrigt skrikande australiska kråkor (de ser i alla fall ut så). Men här har de långt ifrån kommit i målbrottet, för de låter som ilskna katter eller aningen hesa spädbarn som skriker argt. De ljusa rösterna tar liksom udden av budskapet, som säkert är idel förolämpningar på kråkspråket här.
I botaniska trädgården spatserade en annan fågel, något större än en stare, med gul näbb och gula ben. Fanns ej i vår nyköpta fågelbok.
Rosor känner vi i alla fall igen, där de står med skyskraporna i bakgrunden.
Så glesnade träden och vi såg ett av världens mest berömda turistmål.
Här finns verkligen ett och annat att fotografera, för det finns vatten och broar runtom. Vi var ju inte direkt ensamma heller. Både en silvertärna och 138 japaner i skoluniform poserade villigt.
Här ser man ju Harbour Bridge också. Och fler tärnor. På bron stretar en del sig upp, för en hutlös avgift. Jag skulle inte gå upp där om jag fick massor av betalt för det...
Vid Maquarie Street, vid norra änden av Hyde Park, ligger ett stadshus med bistra symboler för detta land på väggen.
I Hyde park finns också en del saker man inte väntar sig.
T ex en staty som är högre än St Mary's Cathedral. Eller...?
Mittgången kantas av höga träd så man går som i en grön katedral. Riktigt mäktigt.
Där satt för övrigt banderoller om tändning av Christmas Trees i slutet av november. Redan nu stiger temperaturen mot 30 grader, så nån snö lär de inte få att förhöja julstämningen med.
Vi älskar de träd som är översållade med blå blommor och som finns överallt i staden.
Och i parken går ibisar och pickar med sina långa näbbar bland skräp i hopp om godbitar. Ingen reagerar, utom vi, som inte tycker det ser särskilt normalt ut.
På eftermiddagen hämtade vi vårt bagage, fick med viss möda en taxi och for till Metro Apartments vid Sussex Street, där vi ska bo våra sista fem dagar i Australien.
Lägenheten var bra men utsikten mot Darling Harbour lite begränsad eftersom fönstren är åt sidan. Nu fick vi i alla fall tillgång till tvättmaskin. Utsikten ner i den är också lite annan än man väntat sig.
Den ser ut som en övergödd matberedare. Och torktumlaren på väggen ovanför... jag har visst nämnt att mycket här är upp och ner, och det gäller även sagda torktumlare.
Råkade inköparen beställa en modell med knapparna upptill, eller... ? Oavsett hur den var vänd så fungerade den inte, vilket vi upptäckte när vi lyckliga över att äntligen ha fått tvätta stoppade in de fuktiga plaggen. Den snurrade och dånade, men någon värme blev det inte. Vi fick hänga tvätten på tork över natten på ledstängerna upp till loftet i stället.
Det blev åska och regn igen på eftermiddagen, lagom tills Eva och jag skulle gå ut och inhandla förnödenheter till köket. Helena orkade bara ligga på soffan och se på teve. Hon var faktiskt lite darrig efter bedövningen.
Vi stretade i uppförsbacke till Woolworths några kvarter bort, lassade flingor, färdig lasagne och en del annat oundgängligt i allt tyngre kundkorgar (kundvagnar verkar inte ha blivit uppfunna här ännu) för 90 dollar. Här packar kassörskan det man handlar i ett otal små plastkassar, ungefär som fruktpåsarna hemma. Dessa kånkade vi tillbaka till lägenheten med. Det hade i alla fall slutat regna nu. Och lasagnen var god.
Däremot fick jag inte kontakt med det trådlösa nätverk som påstods ska finnas här. Skrev ovanstående i Word på fredagkvällen. Nu är det lördagkväll och jag fick plötsligt igång Internetkopplingen från lägenheten. Teknikens under. Så nu har jag bara kopierat det jag skrev i går hit till bloggen och snyggat till layouten lite.
Nästa inlägg kommer att handla om dagens färjetur till Manly, och hur det var att bada i Stilla Havets bränningar!
Från Echuca till Sydney
På sina ställen var landskapet så platt att man såg horisonten. Det brukar man bara kunna göra över havet annars. Svårt att fånga på bild från en skumpande buss, men jag försöker ju ta bilder i alla lägen oavsett oddsen.
Nå, i Wagga Wagga intog vi en nygjord baguette på Subway vid stationen, sen klev vi på ett rätt modernt tåg för ytterligare nära sju timmars färd till Sydney. Slätterna övergick allteftersom till kuperad terräng, Eva och Helena (men inte jag) såg vilda kängurur flera gånger, och det började regna. Hela denna dagsetapp var ca 75 mil. En liten bit nere i högra hörnet hade vi åkt, men Australien är stoooort.
Gråvädret fortsatte i dag torsdag, men vi gick ut framåt lunch och det kom bara några stänk. Och det var rätt varmt. Från hotellet på William Street promenerade vi genom Hyde Park. Vissa träd är just nu översållade med blå blommor.
Så småningom kom vi till Darling Harbour, och vyerna vidgade sig vackert.
Vi gick in på akvariet. Genom en stor hajkäft, där en och annan stannade för att låta sig fotograferas.
Det första vi såg därinne var en tank med näbbdjur, som var svåra att fotografera men som gick bra att filma. Söta små ena!
Akvariet var stort och fantastiskt vackert med enorma tankar innehållande alla möjliga vattendjur. Sälarna poserade gärna.
På botten av sältanken (och hajtanken!) fanns glastunnlar där man kunde se aktiviteterna underifrån. Spännande!
Flera timmar senare, och rejält trötta i benen, promenerade vi ut i den ljumma skymningen, runt hamnbukten till en av alla restauranger som finns där.
Vi åt saltimbocka respektive kängurufile, med ett gott rödvin till.
Kvällen fortsatte att vara ljum, och vi promenerade sakta hem till William Street i denna livliga stad .
Och nu är jag ifatt nutid i bloggen! Vi bor på 23:e våningen med fin utsikt över stan, och på natthimlen flammar blixtar just nu. Första dagen i Sydney har gett många intryck. Det verkar lite hetsigare, eller livligare, än Melbourne (eller Mlbrn som innvånarna där själva uttalar det).
I morgon ska vi flytta till en lägenhet på Sussex Street nära Darling Harbour och bo där återstående 5 dygn. Med förhoppningar om Internettillgång även där återkommer jag så snart jag kan!
Med ångan uppe
Australien har ju ingen gammal historia när det gäller den vite mannen, men den som finns verkar man vara intresserad av att bevara och visa upp.
Vi tog på måndagen pendeltåg österut från Melbourne till slutstationen Belgrave. Det första vi fick syn på var några cockatoos i ett träd. De är rätt vanliga; vi har sett hela flockar. Men för oss ser de inte precis vanliga ut...
Men den stora begivenheten i Belgrave är annars en tur med Puffing Billy.
Nåja. Det finns faktiskt alldeles riktiga ångtåg här på den smalspåriga järnvägen, som varsamt restaurerats och körs av en skara entusiaster, som också följer med som guider.
Den lilla figuren i blå skjorta till höger är Shane som står och filmar oss komma över denna pittoreska bro. Vagnarna är öppna och tåget kör i långsam joggingtakt. Dock började det regna när vi åkte så det blev lite kyligt. Järnvägen gick rätt brant upp och ner, och loket fick riktiga puffanfall ibland när det slirade så hjulen spann loss i uppförsbackarna. Vyerna var här och var väldigt spännande.
Även proffsiga piloter och nyutbildade tote operators tycker det är kul att åka på räcket.
Vi åkte ungefär en timme, till Lakesfield, där Shane hämtade upp oss. Det var en trevlig tur!
Vid stationen väntade vackra papegojor!
Vi tog en fika, och sen var det dags för Rory att åka hemåt för jobb nästa dag i Warrnambool. Helena följde med oss till Wandin East där Shane bjöd på kangaroo steak burgers. Kängurukött har en tydlig viltsmak och är mycket mört.
Nästa dag skjutsade Shane oss de 20 milen norrut till den lilla staden Echuca vid Murray River, där som teveserien Floden är mitt liv spelades in på åttiotalet. Gränsen mellan staterna Victoria och New South Wales går just vid denna flod.
Vid de gamla lastbryggorna och varvet, vars övre plan låg åtskilliga meter över vattnet, eftersom floden kan stiga kraftigt om det regnar, fanns fullt av gamla hjulångare, mer eller mindre funktionsdugliga.
Vi tog en timmes tur neråt floden med Pevensey, som faktiskt var med i teveserien. Ångmaskinen som drev skovelhjulen var fullt synlig. Fascinerande för en teknikintresserad.
Det här var också en trevlig tur, inte mycket långsammare än Puffing Billy. Skovelhjulen går tyst och det blir inga svallvågor. Med på turen var också Shanes styvdotter Megan, vars rum vi fick bo i hemma hos honom.
Även denna tur avrundade vi med fika. Vi hittade ett bra motell nära busshållplatsen där vi ska åka i morgon, och sen var det dags för avsked igen.
Det kändes sorgligt. Som jag sa åt Shane, när man varit med vänner ett tag och sen skiljs brukar man veta att det inte är så svårt att ses igen. Men i det här fallet är det långt, långt borta, bokstavligen. Han och Patty har pratat om att komma till Sverige, och jag hoppas det blir av snart!
Fler djur i hagen
Jag har inte presenterat husdjuren hos Shane. Denna försumlighet måste vi genast reparera. Först har vi hunden Ruby, som absolut måste ha en dingo någonstans bland sina förfäder.
En vänlig hund, vars enda intresse är att springa och jaga saker. Går man ut lägger hon en boll framför fötterna och tittar uppfordrande på en. Outtröttligt hämtar hon den gång på gång. När man själv tröttnar och går iväg flyttar hon hela tiden bollen och lägger den framför fötterna på en. Full fart alltså.
Squish är en osannolikt liten hund av obestämd härkomst. Hon är mindre än en katt och vi trodde det var en valp först.
Men den här charmerande damen är sju år gammal och har kommit till Shanes hem via Pattys jobb. Hon är veterinärsköterska där denna lilla övergivna hund lämnades in.
Sedan, och än så länge minst på hundfronten, har vi Sunday, 10 veckor gammal.
Den är Leahs och vi förstod inte riktigt vilken ras det var. Engelskspråkiga djur- och växtarter är inte uppenbara.
Sist, men absolut inte minst, regerar den stora, röda katten His Majesty.
En riktig bjässe som patrullerar sina domäner och ibland seglar in för en matbit.
På natten sover han på...
...tvättmaskinen, som det anstår en kunglighet.
Dessa fyra krabater verkar komma riktigt bra överens sinsemellan.
Varmt
På söndagen, vår sjunde dag i Australien, blev vi lite förvånade när vi klev ut genom hotelldörren, för det var över 30 grader varmt. 21 oktober. Jaja. Vi som hade bestämt att gå till botaniska trädgården. Det blev att plocka av jackor och byxben och strumpor,
Vi gav oss i alla fall av österut på Flinders Street, i sakta mak och i skuggan. Melbourne är vackert, det har jag säkert sagt förut. Träd och grönt överallt, längs gator och mellan skyskrapor.
Eva, som bara kände lukten av fisk och kött på Victoria Market i går, blev glad när vi upptäckte söndagsmarknaden på Southbank, vid floden. Här fanns hemslöjd och prylar som skilde sig en hel del från det man ser på Tulavippan och Lions loppis i Bäsna.
Mest imponerad blev jag av ett stånd där man sålde utsökt tillsnidade kaleidoskop i mässing, med tunna skivor opal som man kunde vrida fram för att få fantasiska mönster. Priserna började på ca 500 dollar för de allra enklaste.
Vi köpte ett fint lapptäcke i stället, med koalor och kängurur, för 90 dollar. Och lite dricka. Kombinationen av värme och marknad gör en törstig.
Vi har sett en del glimtar av Sverige härnere. Volvo och Saab är överraskande vanliga, och det står ASEA på en del gamla spårvagnar. På en del nya spårvagnar finns modernare reklam.
Vi strosade tappert vidare ner mot de stora parkerna söder om Yarra River. En del träd blommade fortfarande framför skyskraporna.
Så småningom kom vi fram till Royal Botanic Garden, som verkligen var andlöst fin på många ställen.
Det stället vore värt en heldag, men nu hade vi varken tid eller ork att gå runt i hela trädgården. I stället promenerade vi i allt saktare mak tillbaka till centrum och satte oss på en restaurang vid Southbank, åt och drack gott italienskt, och såg skymningen falla över floden och staden.
En vacker dag i en fin stad blev det! Och med aningen trötta fötter efter sex timmar på dem tog vi oss hem till hotellet vid Southern Cross.
Uppe i det blå
Rorys bil gav i från sig kraftiga knackningar någonstans i transmissionen varje gång han accelererade, så det kändes lite som ett lotteri under färden till Moorabbin om vi skulle komma dit överhuvud taget.
Det gjorde vi. Moorabbin är ett flygfält sydost om Melbourne, där det vimlar av småplan. Vi fick vänta en bra stund innan en instruktör kom och lät Rory bevisa att han kom ihåg hur man gör när man startar och landar. Efter den ekluten kunde han äntligen invitera mig, Helena och sin mamma (som kommit hemifrån Rosebud) att följa med ut till planet.
Han som ser ut som en fjortonårig Harry Potter till vänster är alltså Helenas relativt nyblivne pojkvän Rory. Väl i planet (när han hittat startnyckeln) blev han dock professionell och pratade med kontrolltornet på piloters vis under uttaxning och start. Notera att flygplanet är vänsterstyrt, i motsats till alla bilar här.
Så bar det av. Iväg och upp! Jag satt fram och Helena och Rorys mamma bak.
Först ett par varv runt centrala stan med alla skyskrapor.
Sen en runda söderut över Rosebud. På vägen såg vi bland annat fiffiga sätt att arrangera sjötomter åt många.
Här någonstans frågade plötsligt vår professionelle pilot om vi hade lust att bli viktlösa en stund. Efter viss tvekan: Ja. Han steg brant och dök sen plötsligt. En penna som låg på instrumentbrädan lättade och svävade i luften någon sekund!!!! Själv kände jag det mest som att jag drogs uppåt mot säkerhetsbältet med stor kraft. Märkligt. Rorys mamma förbjöd honom att någonsin göra om detta igen. Men kul var det...
Efter en kombination av avancerad navigering och mina minnesbilder av sightseeingen från Dandenong Mountain letade vi oss fram till Shanes trakter och jag lyckades hitta hans hus bland tusen andra.
Efter en timmes flygning kom vi lyckligt ner på jorden igen. Kul var det! För att inte fresta lyckan alltför hårt ställde Rory bilen vid en pendeltågsstation, och efter att Helena suttit kvar i bilen en kvart och sminkat sig for vi till stan med tåg. Eva, som varit på Victoria Market, och sen gått till hotell Batman's Hill On Collins, nära Southern Cross Station, anslöt och vi tog en taxi till det bokade bordet på den vegetariska restaurangen SoulMama vid stranden. Vi kom en kvart för sent till vårt bokade bord (sminkningen, gumman?) och anlände samtidigt som brandlarmet förde ett outhärdligt liv. Ingen brydde sig om det, och lyckligtvis fick de stopp på falsklarmet efter en stund. Maten där var mycket god, stark och smakrik.
Sen tjuvåkte vi spårvagn tillbaka. Dvs jag tjuvåkte, för jag fick bara ihop mynt till Evas biljett. Det gick bra. Hotellet erbjöd en utmärkt Internetkoppling på rummet, och jag hyrde den för ett dygn, så jag har bloggat frenetiskt i flera omgångar sen igår kväll. Tiden tar snart slut och jag vill få ut detta också.
Nu dröjer det nog till torsdag innan jag kommer åt att blogga igen. I morgon måndag 22 oktober ska vi åka Puffing Billy, på tisdag åker vi 20 mil norrut till Echuca och en tur med hjulångare från teveserien "Floden är mitt liv". Hela onsdagen går åt för att åka buss och tåg till Sydney, till den lägenhet vid Darling Harbour vi förhoppningsvis får vår bokningsförfrågan bekräftad på i morgon.
Så ser planerna ut. Godnatt! (Klockan är elva på söndag kväll här nu).
I vår Herres hage
Hagarna här borta är lite annorlunda mot våra svenska. På den femte dagen vaknade vi upp till strålande sol och en sagolik utsikt från Shanes hus över den omgivande nejden.
Han jobbar med data men är månskensbonde med något hundratal körsbärsträd, som just hade blommat över när vi kom.
Nedanför körsbärslunden går hans två hästar i en hage. Hästarna ser normala ut men träden är annorlunda.
Och på baksidan av huset växer några små citrusträd. Praktiskt att kunna gå ut och plocka sig en citron eller grapefrukt.
Efter frukost på te och rostat bröd med Vegemite tog Shane oss med till Healseville Sanctuary, där man samlat alla djur som är typiska för Australien. Det var riktigt roligt, och vi blev där i åtskilliga timmar.
Koalorna var trötta och sov allihopa. Det är väl ansträngande och en aning enformigt att äta eukalyptusblad och bli betittad av turister, och förskolebarn i tyghattar, dagarna i ända.
Australien är ju känt för att hysa merparten av världens farliga djur, och här är ett av de farligaste.
Taipanen är 30 gånger giftigare än en kobra. Hujedanemej, hoppas glaset i buren håller!
Lika farlig är inte denna pyttekrokodil, knappt halvmetern lång. I alla fall inte förrän han blivit större.
Den här ödlan är ca en och en halv meter lång. Mäktig!
Vi såg en uppvisning av rovfåglar, med en buzzard (korp, tror jag) som lärt sig kasta sten på ägg för att knäcka skalet,
en falk som lätt fångade uppslängda godbitar i luften, och en enorm svart örn.
Förutom rovfåglar och pelikaner fanns det förstås massor av andra fåglar i olika färger och modeller. Och alla fågelljud här låter annorlunda än hemma! Ger verkligen en exotisk känsla. Om man sitter på en uteservering hemma kommer gråsparvar och andra småfåglar och försöker snappa åt sig smulor. Här var det ibisar med tre decimeter långa näbbar som vankade omkring och stod för snappandet.
Dagen var som sagt solig och jag hade bett Shane att få låna något att ha på huvudet. Så det gick som det gick.
Kängurur finns också i många varianter. Små heter wallabies. Vid de stora väntade jag en bra stund, innan de verkligen bestämde sig för att hoppa lite så jag kunde filma dessa märkliga djur.
Men man blir trött av att hoppa, det måste ju alla förstå!
På hemvägen åkte vi förbi flera av Yarra Valleys vingårdar, och stannade för provsmakning på en. Ja, man kan segla in, sätta sig vid en disk, och få smakprov serverade av ett antal olika vinsorter. Kostar inget. Men man känner ju förstås att man bör köpa en flaska efteråt. Det är dyrare än i affärerna, dvs väldigt kommersiellt inriktat.
Landskapet här i Yarra Valley är vänligt, stundtals frodigt och mycket vackert. I områdena med vinodlingar påminner det inte så lite om Piemonte i Italien. Skillnaden är att här inte finns några gamla borgar mitt i byarna.
Ett och annat får finns ju i Australien också.
På kvällen bjöd Shane och hans familj på en härlig middag, bestående av plockmat (t ex sausage rolls,, sushi) och mycket annat. Hans syster med familj var också där för att träffa oss fjärran gäster. 
Och till efterrätt - Pavlova med jordgubbar som inte bara var färska utan helt nyplockade hos grannen. I Oktober! Underbart!
Trevligt att få vara hemma hos en australisk familj. Mycket är som hos oss, men en hel del är det inte. Inga badrumsblandare, inga myslampor, inget matbord. Men massor av fönster på hela solsidan (åt norr!) och veranda runt tre sidor av huset.
Gemensamt är att vi alla har lätt för att skratta, och det är det viktigaste!
I stan och på landet
Vi backar till onsdagen, då vi höll oss i stan och bestämde oss för ätt äta frukost i densamma i stället för på hotellet. Så vi vandrade iväg på förmiddagen, åter i soligt och skönt väder, till Chapel Street, där Helena sagt att det finns många små kaféer.
Vi kom in i stadsdelen Prahran. Så fort man kommer ut från själva stadskärnan ser Melbourne ut som en rätt amerikansk småstad.
Bagettfrukosten avåt vi tillsammans med en mängd duvor i en liten park. Helena gick tillbaka till hotellet för att sova ifatt det hon förlorat under åtta månader i Australien, och vi tog oss till centrum med pendeltåg. Melbourne har en bra kollektivtrafik med många förbindelser, mest spårbundna, men det är inte helt trivialt att förstå hur man ska inhandla och sen använda biljetterna.
Alla biljetter köper man i automater, antingen v i d tågstationen eller p å spårvagnen. Den sistnämnda tar bara mynt. Australiska mynt är inte helt lätta att lära sig vilka som är värda vad. Så man står där på den krängande spårvagnen och rotar bland mynt som man inte ser vad det står på, för att få ihop 3 dollar och 30 cent. Lyckas man få in rätt pengar i automaten kommer det ut en biljett som gäller två timmar. Varje gång man går på en ny spårvagn ska biljetten valideras, dvs stoppas i en annan automat och få nån sorts elektronisk stämpel. Ingen kollar normalt biljetten men kommer en kontrollant på och man har missat detta hotar enligt skyltar stora böter.
Nå, på tågen kan man alltså inte köpa biljetter utan där står automaten på stationen. Den tar dessutom sedlar. Bra, för då matar man bara in en tillräckligt stor sedel (där det går lättare att läsa valören) och får biljett och växelmynt tillbaka. Med denna metod blir plånboken med tiden tung. Man klarar inte i några lägen av att plocka ihop småbelopp med hjälp av mynt. Då får man räcka fram en näve slantar till kassörskan och be henne ta vad hon vill ha.
Hursomhelst, vi tog alltså glada i hågen ett pendeltåg till centrum med (för sedlar) nyinköpta biljetter. Då visade det sig att på stationen finns spärrar, och dessa kommer man inte ut igenom utan att mata in sin biljett. Som ska ha validerats. På stationen där man köpte den. Innan man gick på tåget.
När vi stått instängda en stund kom en australisk spärrvakt fram och undrade vad vi höll på med. Vi spelade (nåja, vi intalade oss att vi spelade) dumma turister och frågade honom hur vi skulle komma ut. Vi såg att han förstod att vi inte alls spelade dumma, utan var det. Han hotade med att som straff för underlåten validering ta av oss värdesaker, klockor, kameror etc men ångrade sig sedan och förklarade som för en femåring hur man måste stoppa in kortet i lilla springan på automaten i n n a n man går på tåget. Därefter gjorde han detta åt oss och lät oss gå.
När man kliver ut från stationen på Flinders Street har man hela samlingen skyskrapor framför sig. En och annan äldre byggnad finns inspängd, eller bevarad snarare, som St Pauls.
Vi letade upp varuhuset Myer på Bourke Street, och sökte igenom alla avdelningar tills vi kom till glassware, men något svenskt glas hittade vi inte. När jag frågade svarade expiditen att det finns en liten specialaffär för Kosta Boda och Orrefors, och var vänlig nog att rita en karta åt oss. Där köpte vi fyra skålar med fat, och en ljusstake. Vi vill gärna ge Shane och hans fru något för att vi får bo där, och hade vi köpt detta hemma hade det nog blivit övervikt på planet.
På kvällen åt vi middag på Bistro Vite vid Yarra River. Sen blev det ont om tid att ta oss till Princess Theatre, eftersom vi var osäkra på vilken spårvagn som gick förbi där. Så vi fick ta oss i allt snabbare takt till fots och i uppförsbacke längs Spring Street. Två minuter i sju flåsade vi in där.
The Phantom of the Opera var väldigt mycket opera, inte musikal som jag hade trott. Men den var suveränt framförd med fantastiskt fina kulisser och kläder, och sång av hög klass. Mycket sevärt.
På torsdagen checkade vi ut från hotellet och åt frukost nära St Kilda Road, med sanslöst god färskpressad apelsinjuice till sandwicharna och latten. Taxi med allt bagage till Southern Cross station, där vi använde väntrummet för gift wrapping, något som få butiker erbjuder.
Helena for nu till sin Rory i Warranbol, och Eva och jag tog pendeltåget österut till Lilydale, drygt en timmes resa. Där mötte Shane, och fraktade utan vidare spisning upp oss på Mount Dandenong, där man har många mils utsikt åt väster och svagt kan skönja Melbournes skyline i soldiset.
På väg ner stannade vi vid William Racketts Sanctuary, en säregen plats med sagolik skog och en massa lerskulpturer av människor som är hopvuxna med träd och klippor. Fascinerande.
Sen ut till Wandin East, där Shane har ett fint hus med veranda runt tre av sidorna, och en vidunderlig utsikt över nejden omkring, bortom sina körsbärsodlingar.
Vi fick god mat och Patty och Shane fick sina glasvaror, vilket de uppskattade (Shane läste dock en besvärjelse över varje paket. Ser det ut som). När vi lagt oss i den till en madrass på golvet utkastade dottern Megans säng, och släckt ljuset, tändes en underbar himmel av i taket klistrade självlysande små stjärnor över oss. Härligt!
Fortsättning följer. Det finns fortfarande några saker kvar vi inte gjort och sett i Australien!
Med bil och båt
22 år senare kom han nu in genom hotelldörrarna, i en något mognare version (samma gäller väl oss...) och det blev ett kärt återseende! Han hade sin mamma med sig, en pigg dam på 80+, som skickade en fin klänning till vår ettåriga Helena.
Shane tog oss med på en trevlig tur ner längs östra sidan av Port Phillip Bay, den stora bukt som ligger söder om Melbourne. Det var bortåt 10 mil ner till udden, där vi stannade och intog förfriskningar bestående av iskall öl och riktigt goda fish and chips. Flera fisksorter, bl a haj! Delikat. Dett gjorde vi på Portsea hotel med magnifik havsutsikt.
Sen ombord på katamaranfärjan från Sorrento (man märker stort italienskt inflytande i Australien! Här är det land utanför Italien där det bor flest italienare) till Queenscliff, alltså över buktens smala öppning.
Det blåste som sagt rejält, trots lä av udden, så det var svårt att stå stadigt ute på däck. Och det gungade lite... Överfarten tog 45 minuter och under sista delen börjad folk ropa och peka ner i vattnet. Där simmade en liten flock delfiner! Vilken fantastisk upplevelser att se sådana i full frihet, lekfullt simmande och hoppande längs färjan!!!
Färden tillbaka upp längs västra sidan av bukten präglades av att vi hade en tid att passa. Kl 18 skulle Helena på sitt tredje träningspass inför jobbet som mottagare av satsade pengar på kommande stora hästkapplöpningar. Det fick hon inte missa. Shane försökte läsa kartan (Melbourne är stort!!!) vid varje trafikljus för att snabbast hitta till Abbot Road dit Helena skulle. Det gick bra, med en kvarts marginal.
Och vi återkom till centrum i skymningen efter en innehållsrik och trevlig dag. Vi kommer att träffa Shane mycket mera, för på torsdag ska vi flytta hem till honom och han pratar redan om ett party där vänner och släkt kommer för att träffa oss exotiska nordbor.
Världen är upp och ner
Resan är som sagt lång. Avresa klockan 9 på lördag morgon med kära gamla rälsbussen, och byte till Stockholmståget. Jumbojeten lyfte halv tre på eftermiddagen från Arlanda, med destination Bangkok. Sen nio och en halv timme på planet, dock till stor del underlättade av Thai Airways utmärkta service med överflöd av god mat och dryck. Ett par timmars väntan på den alldeles nya flygplatsen i Bangkok, invigd förra året.
Efter säkerhetskontrollen väntade vi oss att hitta ställen där man kunde fika eller nåt. Men där fanns bara en oändligt lång tunnel av stålrör och tältduk (såg det ut som) och i mitten en sorts religiös byggnad. Därutöver bara en massa sittplatser, och - lyckligtvis - toaletter.
Vi var först till gaten, men allteftersom strömmade australiensarna till, på väg hem. Nära nio nya fräscha (nåja) timmar till med Thai Airways, mer god mat och dryck etc, och försök att slumra till lite, men jag har svårt att sova sittande. Här fanns i alla fall, i motsats till på jumbojeten, bildskärmar i stolsryggarna med spel och kartor.
På Melbourne flygplats, där vi landade halv nio söndag kväll lokal tid (drygt 27 timmar efter att vi klev på rälsbussen), kändes stämningen avspänd. Immigrationskontrollen gick smidigt, likaså att komma genom tullen. Trots en förtigen dalahäst av trä i bagaget. Declare or beware, stod det på stora skyltar, och jag såg mig för mitt inre öga ruttna i ett australiskt fängelse för att ha försökt begå insmuggling av en förbjuden målad dalahäst som kunnat dränka kontinenten i oönskade avkomlingar, ungefär som kaninerna en gång i tiden. Men vi klarade röntgenpersonalens argusögon och därutanför väntade Helena.
VIlken alldeles fantastisk känsla att få krama om sin dotter efter att ha varit åtskilda i över åtta månader!!! Det blev en starkt emotionell stund med många glädjetårar hos oss alla tre. Kompisen (nåja, pojkvännen då) Rory väntade på diskret avstånd, överraskade oss genom att hälsa oss välkomna på svenska.
TIll hotellet, trötta men glada, och en kort tur ut på stan för en öl (eller två). Little Creature visade sig vara väldans gott! Sen gick det bättre att somna i hotellsängen än på planet, i synnerhet efter att ha varit vaken 30 timmar.
På morgonen drog vi undan gardinerna från panoramafönstret och en häpnadsväckande utsikt bredde ut sig över Albert Park och därbortanför havet.
Frukost och ut på stan. Eller, ut genom dörren, vända, och byta från tröja och jacka till sandaler och lättare kläder. Det var 25 grader varmt och strålande sol som inte förmörkades av någon onödig ozon. Lite rundåkande med spårvagn innan vi kom över några sista minuten-biljetter till Phantom of the Opera, som går här ännu en kort tid.
Lite kallt att dricka i skuggan innan en sightseeingvända med båt uppåt Yarra River. Vi såg bevingade varelser som vi trodde var förrymda burfåglar, i sprakande färger, men som lever ett härligt liv i frihet här. Och svarta svanar på floden!
Men bäst av allt är fortfarande att få träffa Helena igen och vara med henne!
Vid Flinders Street nära floden ligger denna imponerande byggnad, som är järnvägsstation för lokaltågen.
Bortsett från att en massa förarlösa bilar envisas med att köra på fel sida, verkar Melbourne vara en väldigt trivsam stad med många parker och trevliga promenadstråk längs floden. Stadskärnan är rätt koncentrerad till en fyrkant norr om floden och skylinen är harmonisk.
Det finns så mycket mer att berätta men den gratis trådlösa Internetuppkoppling hotellet erbjuder är tidvis förödande låååååångsam. Nu (onsdag morgon) är första gången den fungerar någorlunda, så därför kan jag äntligen få ut första blogginlägget från Australien. Det kommer mera!
Vi trivs redan bra i detta spännande land. De människor vi mött så här långt är vänliga och det myllrar av olika nationaliteter överallt.
Från höst till vår (och älgar)
Men innan dess, innan dess, blir det faktiskt vår för vår (!) del. Den långa resan för att hälsa på Helena närmar sig med stormsteg, och vi har bara en dag kvar hemma, en packningsdag. Fast egentligen borde det inte vara så märkvärdigt. Vi har ju varit borta några veckor förut, även om det var till närmare resmål. Skillnaden är ju bara att själva resan tar lite längre tid. 20 timmar sisådär.
I lördags ordnade Loxodonta en familjedag, först vid Tanstjärn med fiske och korvgrillning, och den till älgen Filurius lindrigt maskerade Tomas B, som medförde en säck med godis och målarböcker till barnen.
Vissa av dom större barnen, som Mattias P, blev visst utan...
Många kände sig kallade att fiska, men det var mest Anders N som fick något. Han hade försiktigtvis dragit sig undan till andra sidan tjärnen, på behörigt avstånd från stojande barn och älgar.
På kvällen var det fest i Jennys luxuösa garage med god mat och dryck så det stod härliga till. Eva och jag åkte hem runt ett på natten och såg en (annan) älg makligt lunka över vägen norr om Nyhammar, och en bäver surt (den var både blöt och butter) maka på sig från skogsvägen när vi kom. Den stackars älgen har väl legat risigt till sen i måndags när älgjakten började.
I kväll kom Britt-Marie och Olle, våra vänliga grannar, in för att prata om katt- och huspassning. Hur skulle vi kunna åka bort utan så bra hjälp? Fast mest pratade vi om diverse tokiga händelser från förr, som när den där älgen kom upp från backen och sprang runt i våra trädgårdar. Eva trodde först det var Britt-Maries häst, för hon såg bara en stor gråbrun bak skumpa förbi utanför köksfönstret. Sen såg hon hornen och började tvivla på sin första hypotes.
Nä, nu har jag inte tid med det här. Packningen väntar, som sagt, att bli itutagen med i morgon. En del bloggande hoppas jag kunna idka även från down yonder, så vi hörs och ses snart igen. Yes!
