God Jul !
Vintersolstånd
Härom kvällen hade Helena rena tomteverkstaden. Vi släpptes inte in förrän efter klartecken. Lovande. Då blir det nog nån julklapp åt oss också.
December har varit ganska vintrig här, med snö och sol på Lucia. Med moln i norr och låg sol i söder får man ett spännande ljus och kan ta en telebild från köksfönstret på husen tvärsöver älven.
Och med lite tålamod kan man fånga talgoxen med kameran genom andra köksfönstret.
December har varit ganska vintrig här, med snö och sol på Lucia. Med moln i norr och låg sol i söder får man ett spännande ljus och kan ta en telebild från köksfönstret på husen tvärsöver älven.
Och med lite tålamod kan man fånga talgoxen med kameran genom andra köksfönstret.
Idag på årets kortaste dag skymtade en mycket blek sol en bit över horisonten i söder. Inte mycket att hurra för, men ändå.
Nu vänder det! I morgon är dagen en minut längre på eftermiddagen. Framåt nyår börjar solen gå upp aningen tidigare på förmiddagen också. Det gillar jag.
Vid min favoritklippa på älvstranden uppströms från Mockfjärd låg några isflak dekorativt staplade av strömmen.
Och på hundlokorna (?) strax intill fanns lite snö arrangerat på ett sätt som ingen människa skulle kunna åstadkomma.
Däremot kan man tona bilden i blått i Photoshop.
Rejält ledig ska jag vara nu, ända till efter trettondagen. Hoppas fler har möjlighet att göra så. Det behöver man så här års.
En trevlig överraskning...
...fick jag som motvikt i kväll. Min bästa kompis ända från ungdomsåren ringde oväntat. Det är längesen vi träffades. Det blir gärna så när man bor på olika håll och var och en har sitt. Å andra sidan är det ju bara svepskäl. Det är inte svårare än att lyfta telefonen och slå numret.
Det gjorde Lars och det blev jag riktigt glad för. Vi bodde i samma hyreshus i Sundsvall i tonåren, och gick i samma skolor om än aldrig i samma klass. Vi hade en del påhitt för oss. Vi spelade in en egen James Bond-film med exploderande bilar och blodutgjutelse. Vi hade luftgevärskrig med lingonkart som ammunition (det gjorde ont att bli träffad!). Vi riggade en privat telefonlinje i form av koppartråd utanpå väggen mellan våning två och våning sex. Roligt var det.
Länge hade Lars' familj ett fantastiskt sommarställe utanför Leksand, och där sågs vi många gånger sen vi flyttat till Mockfjärd. Bara tre mil emellan. Bilden på Lars nedan, som inte riktigt stämmer med innevarande årstid, är därifrån.
Vi har också paddlat i Vindelälven och från Ljördal i Norge till Vansbro (dock inte i sådana gummibåtar). Nyåret 1978, första sen vi flyttat till Mockfjärd, var det extremt kallt med -41 grader på nyårsafton. Lars hade åkt ensam med sin västgötaspets Zaiko i sin gamla Saab till sommarstället. Fast han eldade allt som gick i stugan tinade inte vattnet i hundens matskål. Hur han fick igång bilen förstår jag inte, men han kom till oss och fick tina upp.
Idag var vi rörande överens om att vi måste träffas snart, och att inga undanflykter godtas. Jag ser fram mot det!
Det gjorde Lars och det blev jag riktigt glad för. Vi bodde i samma hyreshus i Sundsvall i tonåren, och gick i samma skolor om än aldrig i samma klass. Vi hade en del påhitt för oss. Vi spelade in en egen James Bond-film med exploderande bilar och blodutgjutelse. Vi hade luftgevärskrig med lingonkart som ammunition (det gjorde ont att bli träffad!). Vi riggade en privat telefonlinje i form av koppartråd utanpå väggen mellan våning två och våning sex. Roligt var det.
Länge hade Lars' familj ett fantastiskt sommarställe utanför Leksand, och där sågs vi många gånger sen vi flyttat till Mockfjärd. Bara tre mil emellan. Bilden på Lars nedan, som inte riktigt stämmer med innevarande årstid, är därifrån.
Vi har också paddlat i Vindelälven och från Ljördal i Norge till Vansbro (dock inte i sådana gummibåtar). Nyåret 1978, första sen vi flyttat till Mockfjärd, var det extremt kallt med -41 grader på nyårsafton. Lars hade åkt ensam med sin västgötaspets Zaiko i sin gamla Saab till sommarstället. Fast han eldade allt som gick i stugan tinade inte vattnet i hundens matskål. Hur han fick igång bilen förstår jag inte, men han kom till oss och fick tina upp.
Idag var vi rörande överens om att vi måste träffas snart, och att inga undanflykter godtas. Jag ser fram mot det!
Konvertering
December är överraskningarnas tid. Min senaste, inte helt önskad, var att vakna kl 01:45 i morse och upptäcka att jag hade förmaksflimmer.
Jag trodde jag hade klarat av detta i Italien. Men tydligen inte. Det visade inga tecken på att ge sig så det blev ambulans till akuten i Falun. Där var osannolikt nog nästan tomt på patienter, så jag fick snabbt uppmärksamhet. Denna bestod, förutom EKG-tagande, av att ta "odlingsprover" från näsa, svalg och.... ja, ett ställe till. När personalen fick höra att jag varit på sjukhus i Italien för två månader sen betraktades jag nämligen som en potentiell smittbärare av muliresistenta, sydeuropeiska sjukhusbakterier. Dom var fortfarande lika vänliga men plastade in sig extra mycket när dom kom i närheten av mig.
På hjärtavdelningen fick jag av samma orsak ett alldeles eget rum med toalett, adventsljusstake och teve. Och sträng förmaning att inte lämna detta rum. Och lika stäng förmaning att inte vare sig äta eller dricka (av skäl som strax förklaras).
Lång väntan följer. Någon gång i timmen tas blodtryck eller ges medicin. Hjärtat rumlar mer enträget än någon av de tidigare gångerna. Förfärligt obehagligt. Jag är dödstrött men kan inte sova. Det går inte att koncetrera sig på att läsa eller att titta på teve. Tiden går l å n g s a m t. Man gluttar på klockan efter en lång stund, och då har det gått två minuter.
Halv elva kommer ronden med en väldigt trevlig hjärtläkare vid namn Per som säger att eftersom medicinen inte fått stopp på flimret så "gör vi en konvertering nu".
Konvertering brukar ju betyda att byta religion. Eller att omvandla mellan olika filformat i datorn. På hjärtavdelningen på ett sjukhus betyder det att söva ner flimmerpatienten och ge en elstöt för att "boota om" hjärtat. Jag ser väl lite orolig ut så läkare Per förklarar att det alls inte är som på film när den med hjärtstillestånd får en elstöt så han hoppar en meter upp.
"Nu" visar sig dröja till kl 14. Jag har fortfarande inte fått äta och är riktigt hungrig. Men efter tolv timmars flimrande är jag rejält trött på det och välkomnar den delegation som tränger in sig i mitt lilla rum och består av hjärtläkare med elaggregat, narkosläkare med spruta, sjuksköterska 1 med akutväska, sjuksköterska 2 med konstgjord-andnings-pump och sjuksköterska 3 som ska hålla koll på mitt blodtryck. Känns förtroendeingivande, seriöst och aningen skrämmande. Samtliga i denna task force är rejält inplastade, från topp till tå nästan.
Godnatt på en stund, säger hjärtläkaren och injicerar ett sömnmedel (doserat av narkosläkaren) i droppkanylen på min hand. Efter ca 15 sekunder börjar jag känna en viss dåsighet. Omedelbart därefter hör jag, till en början rätt dimmigt, en massa röster som pratar. Om vad minns jag inte, men jag minns att jag förstår allt dom säger. Jag ser replikerna framför mig som en play list ungefär, scrollande förbi i vackra färger. Säreget.
När jag öppnar ögonen säger någon att det är klart. Då inser jag att hjärtat slår normalt. Vilken obeskrivlig lättnad!
Precis som Per utlovat har jag inte märkt någonting alls av elstöten. Det hela var alltså inget att oroa sig för. Enda fysiska minnet av behandlingen är en lätt sveda där gel-elektroderna suttit på huden. Lite som om man bränt sig i solen. En av syrrorna håller mig sällskap en stund, förmodligen för att kolla så inga komplikationer tillstöter. Och äntligen, när nu narkosen är avklarad, får jag äta. Hon går och hämtar en efterlängtad lunchtallrik som hon vänligt nog sparat åt mig.
Och så kliver jag på bussen hem.
Klart!
Sens moral:
På svenska sjukhus går det lättare att kommunicera med personalen än på italienska sjukhus.
På svenska sjukhus finns toaring, toalettpapper, tvål och pappershanddukar.
På svenska sjukhus finns inga munkar som kommer in och önskar god bättring. I alla fall såg inte jag någon.
P.S. Mina älsklingar hemmavid bjöd på falukorv och stuvade makaroner. Gissa om det smakade underbart!
Jag trodde jag hade klarat av detta i Italien. Men tydligen inte. Det visade inga tecken på att ge sig så det blev ambulans till akuten i Falun. Där var osannolikt nog nästan tomt på patienter, så jag fick snabbt uppmärksamhet. Denna bestod, förutom EKG-tagande, av att ta "odlingsprover" från näsa, svalg och.... ja, ett ställe till. När personalen fick höra att jag varit på sjukhus i Italien för två månader sen betraktades jag nämligen som en potentiell smittbärare av muliresistenta, sydeuropeiska sjukhusbakterier. Dom var fortfarande lika vänliga men plastade in sig extra mycket när dom kom i närheten av mig.
På hjärtavdelningen fick jag av samma orsak ett alldeles eget rum med toalett, adventsljusstake och teve. Och sträng förmaning att inte lämna detta rum. Och lika stäng förmaning att inte vare sig äta eller dricka (av skäl som strax förklaras).
Lång väntan följer. Någon gång i timmen tas blodtryck eller ges medicin. Hjärtat rumlar mer enträget än någon av de tidigare gångerna. Förfärligt obehagligt. Jag är dödstrött men kan inte sova. Det går inte att koncetrera sig på att läsa eller att titta på teve. Tiden går l å n g s a m t. Man gluttar på klockan efter en lång stund, och då har det gått två minuter.
Halv elva kommer ronden med en väldigt trevlig hjärtläkare vid namn Per som säger att eftersom medicinen inte fått stopp på flimret så "gör vi en konvertering nu".
Konvertering brukar ju betyda att byta religion. Eller att omvandla mellan olika filformat i datorn. På hjärtavdelningen på ett sjukhus betyder det att söva ner flimmerpatienten och ge en elstöt för att "boota om" hjärtat. Jag ser väl lite orolig ut så läkare Per förklarar att det alls inte är som på film när den med hjärtstillestånd får en elstöt så han hoppar en meter upp.
"Nu" visar sig dröja till kl 14. Jag har fortfarande inte fått äta och är riktigt hungrig. Men efter tolv timmars flimrande är jag rejält trött på det och välkomnar den delegation som tränger in sig i mitt lilla rum och består av hjärtläkare med elaggregat, narkosläkare med spruta, sjuksköterska 1 med akutväska, sjuksköterska 2 med konstgjord-andnings-pump och sjuksköterska 3 som ska hålla koll på mitt blodtryck. Känns förtroendeingivande, seriöst och aningen skrämmande. Samtliga i denna task force är rejält inplastade, från topp till tå nästan.
Godnatt på en stund, säger hjärtläkaren och injicerar ett sömnmedel (doserat av narkosläkaren) i droppkanylen på min hand. Efter ca 15 sekunder börjar jag känna en viss dåsighet. Omedelbart därefter hör jag, till en början rätt dimmigt, en massa röster som pratar. Om vad minns jag inte, men jag minns att jag förstår allt dom säger. Jag ser replikerna framför mig som en play list ungefär, scrollande förbi i vackra färger. Säreget.
När jag öppnar ögonen säger någon att det är klart. Då inser jag att hjärtat slår normalt. Vilken obeskrivlig lättnad!
Precis som Per utlovat har jag inte märkt någonting alls av elstöten. Det hela var alltså inget att oroa sig för. Enda fysiska minnet av behandlingen är en lätt sveda där gel-elektroderna suttit på huden. Lite som om man bränt sig i solen. En av syrrorna håller mig sällskap en stund, förmodligen för att kolla så inga komplikationer tillstöter. Och äntligen, när nu narkosen är avklarad, får jag äta. Hon går och hämtar en efterlängtad lunchtallrik som hon vänligt nog sparat åt mig.
Och så kliver jag på bussen hem.
Klart!
Sens moral:
På svenska sjukhus går det lättare att kommunicera med personalen än på italienska sjukhus.
På svenska sjukhus finns toaring, toalettpapper, tvål och pappershanddukar.
På svenska sjukhus finns inga munkar som kommer in och önskar god bättring. I alla fall såg inte jag någon.
P.S. Mina älsklingar hemmavid bjöd på falukorv och stuvade makaroner. Gissa om det smakade underbart!
Decembertid
Efter den grå november brukar det kännas bra att nå fram till första advent. Ljus i vårt hus. Och vändpunkten (vintersolståndet) är inom räckhåll.
Som tröst på vägen finns julfesten med jobbet. En fin tradition som genomförs djupt inne i en undanskymd del av skogen. Nästan tomteland.
Vi har blivit så många att festlokalen har fått byggas om. Den står snart inte Stadshuset efter.
Efter fantastisk mat, inklusive en del att dricka (typ Ramlösa) provades badkaret, som även det blivit utbyggt sen sist.
Vattnet var oväntat varmt. Tur att det var så julelikt utanför.
EFter denna begivenhet under gårdagen ligger jag en smula efter med sömnen. Det var skönt att lufsa ut i julkortsskogen och tystnaden idag.
I avsaknad av solnedgångar, som är en bristvara så här års när solen nätt och jämnt går upp, är det tacksamt att använda sig av kameran bland alla snötyngda grenar.
Och, som sagt, jag behöver ta igen lite avsaknad sömn till jobbdags i morgon måndag, så det blir inte mer här nu!
Som tröst på vägen finns julfesten med jobbet. En fin tradition som genomförs djupt inne i en undanskymd del av skogen. Nästan tomteland.
Vi har blivit så många att festlokalen har fått byggas om. Den står snart inte Stadshuset efter.
Efter fantastisk mat, inklusive en del att dricka (typ Ramlösa) provades badkaret, som även det blivit utbyggt sen sist.
Vattnet var oväntat varmt. Tur att det var så julelikt utanför.
EFter denna begivenhet under gårdagen ligger jag en smula efter med sömnen. Det var skönt att lufsa ut i julkortsskogen och tystnaden idag.
I avsaknad av solnedgångar, som är en bristvara så här års när solen nätt och jämnt går upp, är det tacksamt att använda sig av kameran bland alla snötyngda grenar.
Och, som sagt, jag behöver ta igen lite avsaknad sömn till jobbdags i morgon måndag, så det blir inte mer här nu!
En morgon var det vinter
Närmare bestämt i går, efter en natt med vinande nordvind och snöyra. Lite över en decimeter trillade ner över oss här i Dalarna. Och allt blev vitt.
Jag tycker om vinter om den har lite snö med sig. Den är bättre än grå och mörk och fuktig höst. Efter säsongens hittills kallaste natt med -12 grader sken solen i dag alldeles strålande, och en kamerapromenad var given, med början i trädgården.
Sen följde Helena med på rundan längs älvstranden, som jag gått flera gånger dom senaste veckorna.
Det var trevligt och dessutom nostalgiskt. Sist hon följde med mig på promenad i snö var för nästan exakt 21 månader sen, dagen innan hon åkte till Australien. Efter den promenaden skrev jag mitt allra första inlägg i den här bloggen!
En snökantad älv i novembersol bjuder förstås på många fotomotiv.
Motljuset lockar men är inte enkelt att få till bra bilder på.
Vid den lilla klippudden provade Helena badtemperaturen...
...och beslutade att avstå.
Nu över till något helt annat. I kväll har musikalen Fame premiär i Lindberghallen, vår kommuns stora scen. Gagnef har en väldigt livaktig musik- och dansskola, och har bl a satt upp Grease för fyra år sen. Där var Helena med. I kväll är hon också med, men som publik. Det var mycket därför hon kom hem den här helgen, för att gå på premiär och tjoa på många kompisar som hon dansat med tidigare.
Här är ett inslag från lokalteve om denna musikal.
Och en bild från programhäftet.
För att stötta artisterna förberedde Helena och Rikard en del skaffning att ta med till artistlogen.
Återstår väl att se vilken av dessa behållare som tar slut först.
(Kanonbra, tyckte Helena efteråt om föreställningen!)
I skymningen gick jag och Eva bort till kyrkogården med en granrisbukett och lykta. Morfar, mormor och mamma finns där. För åttiofem år sen föddes mamma i skolhuset alldeles intill kyrkan. Morfar Erik var folkskollärare. Det känns som att en cirkel slöts när mamma fick komma tillbaka till platsen där hon föddes.
Jag tycker om vinter om den har lite snö med sig. Den är bättre än grå och mörk och fuktig höst. Efter säsongens hittills kallaste natt med -12 grader sken solen i dag alldeles strålande, och en kamerapromenad var given, med början i trädgården.
Sen följde Helena med på rundan längs älvstranden, som jag gått flera gånger dom senaste veckorna.
Det var trevligt och dessutom nostalgiskt. Sist hon följde med mig på promenad i snö var för nästan exakt 21 månader sen, dagen innan hon åkte till Australien. Efter den promenaden skrev jag mitt allra första inlägg i den här bloggen!
En snökantad älv i novembersol bjuder förstås på många fotomotiv.
Motljuset lockar men är inte enkelt att få till bra bilder på.
Vid den lilla klippudden provade Helena badtemperaturen...
...och beslutade att avstå.
Nu över till något helt annat. I kväll har musikalen Fame premiär i Lindberghallen, vår kommuns stora scen. Gagnef har en väldigt livaktig musik- och dansskola, och har bl a satt upp Grease för fyra år sen. Där var Helena med. I kväll är hon också med, men som publik. Det var mycket därför hon kom hem den här helgen, för att gå på premiär och tjoa på många kompisar som hon dansat med tidigare.
Här är ett inslag från lokalteve om denna musikal.
Och en bild från programhäftet.
För att stötta artisterna förberedde Helena och Rikard en del skaffning att ta med till artistlogen.
Återstår väl att se vilken av dessa behållare som tar slut först.
(Kanonbra, tyckte Helena efteråt om föreställningen!)
I skymningen gick jag och Eva bort till kyrkogården med en granrisbukett och lykta. Morfar, mormor och mamma finns där. För åttiofem år sen föddes mamma i skolhuset alldeles intill kyrkan. Morfar Erik var folkskollärare. Det känns som att en cirkel slöts när mamma fick komma tillbaka till platsen där hon föddes.
Färg
Samma vända idag som förra helgen. Träden är nästan kala, men tittar man ner ser man ibland små färgklickar som man kan krypa inpå.
Det finns ju ett eller annat reglage i Photoshop också, där det är lätt hänt att man ökar på färgen en aaaaning ytterligare...
Helena har sparkat liv i sin blogg igen. Kul! Och hon kanske kommer hemåt snart, för att jobba ihop pengar till nya äventyr. Trevligt i så fall att få träffa henne oftare igen.
Fast hon får köra flyttlasset själv den här gången.
Det finns ju ett eller annat reglage i Photoshop också, där det är lätt hänt att man ökar på färgen en aaaaning ytterligare...
Helena har sparkat liv i sin blogg igen. Kul! Och hon kanske kommer hemåt snart, för att jobba ihop pengar till nya äventyr. Trevligt i så fall att få träffa henne oftare igen.
Fast hon får köra flyttlasset själv den här gången.
Hösten fortsätter
Vilken härlig helg! Strålande höstsol. Man måste bara ut.
Jag upptäckte en ny, spångad led ner till älvstranden över våtmarken en bit från där jag bor. Måste väl vara ett handlingskraftigt byalag som fixat den. Och t o m satt upp solcellslampor så man kan gå där i mörkret utan att dratta i.
Väl nere vid älven hittar man bildmässiga detaljer i stort och smått. Med digitalkamera är det bara att ta bild efter bild så länge batteri och minneskort räcker (jag har med mig reserv av båda).
En extra liten naturupplevelse blev den höstsamling av Kanadagäss som tydligen var på gång. Kacklande småskaror anlände var femte minut och annonserade sin ankomst ljudligt, så det var lätt att göra sig beredd med kameran.
Kanadagäss är väl inte populära hos alla, men jag har inget ont av dom och det här var roligt att se och höra.
Lika roligt är det inte att skrapa ihop underlag och annat för att skicka in till försäkringsbolaget. Avslutningen på Italienresan kostade drygt 20 000 kr extra, med alla biljetter, ombokningar och uppehälle för mina trogna följeslagare. Jag ser redan för mig hur skadereglerarna i ett bistert möte skeptiskt höjer på ögonbrynen gång efter gång när dom går igenom mina ödmjuka anspråk. Ska bli intressant att se vilken nytta man har av sin reseförsäkring när man för en gångs skull behöver den.
Å andra sidan vältrade jag klossen igenom sista nivån (33) i Bloxorz i förrgår. Kul. Men vad gör man sen? Börjar om och försöker krångla sig in på topplistan? Mjaa..
Jag upptäckte en ny, spångad led ner till älvstranden över våtmarken en bit från där jag bor. Måste väl vara ett handlingskraftigt byalag som fixat den. Och t o m satt upp solcellslampor så man kan gå där i mörkret utan att dratta i.
Väl nere vid älven hittar man bildmässiga detaljer i stort och smått. Med digitalkamera är det bara att ta bild efter bild så länge batteri och minneskort räcker (jag har med mig reserv av båda).
En extra liten naturupplevelse blev den höstsamling av Kanadagäss som tydligen var på gång. Kacklande småskaror anlände var femte minut och annonserade sin ankomst ljudligt, så det var lätt att göra sig beredd med kameran.
Kanadagäss är väl inte populära hos alla, men jag har inget ont av dom och det här var roligt att se och höra.
Lika roligt är det inte att skrapa ihop underlag och annat för att skicka in till försäkringsbolaget. Avslutningen på Italienresan kostade drygt 20 000 kr extra, med alla biljetter, ombokningar och uppehälle för mina trogna följeslagare. Jag ser redan för mig hur skadereglerarna i ett bistert möte skeptiskt höjer på ögonbrynen gång efter gång när dom går igenom mina ödmjuka anspråk. Ska bli intressant att se vilken nytta man har av sin reseförsäkring när man för en gångs skull behöver den.
Å andra sidan vältrade jag klossen igenom sista nivån (33) i Bloxorz i förrgår. Kul. Men vad gör man sen? Börjar om och försöker krångla sig in på topplistan? Mjaa..
Höstbilder
Det känns bra att vara hemma igen, efter en något äventyrligare hemresa från syditalien än planerat.
Idag sken en disig sol, och det var vindstilla. Perfekt för en fotopromenad längs älven.
Idag sken en disig sol, och det var vindstilla. Perfekt för en fotopromenad längs älven.
Naturens under
Vår numera traditionella (vi var på samma ställe förra året) höstkickoff innehåller en hel del trevligheter i form av gruppövningar, god mat (och dryck) och trevligt umgänge. Det här är verkligen ett bra gäng att jobba i!
I år fick vi bl a ta oss runt en terrängbana i grupp om fyra personer, med hjälp av tre däck, och utan att nudda marken. Inte alldeles lätt. 
Nuddade man marken fick en i gruppen fortsätta med ögonbindel.
Efter varje övning hade vi diskussion med övningsledaren hur vi hade lyckats samarbeta och lösa problemet. En del ros, men eftersom vi alla i ivern att lösa uppgiften glömmer teorin så blev det en del ris också. Lärorikt.
För att avgöra vilka som skulle få 1. Duka och göra i ordning middag 2. Duka av och processa all disk genom snabbdiskmaskinen och 3. Göra frukost dagen efter, anordnades femkamp. Vinnaren fick välja först.
En gren var stövelkast, där man skulle kasta stöveln mellan benen, framåt över huvudet, så långt som möjligt. 
Att kastet gick bakåt i stället var inte ovanligt. Och lite pinsamt. Min grupp vann (vilken annars?) och valde att plocka i diskmaskinen efter maten. Vi hade riktigt roligt där i köket...
På kvällen kunde hugade Idol-pretendenter kombattera i SingStar, vilket vissa gjorde med mer inlevelse och frenesi än andra. Som Jonas M och Peter F.
Betydligt senare nyttjades bubbelpoolen av nästan alla, i omgångar och försedda med relaxande dryck.
Men det var inte dessa naturens under jag främst tänkte på. Nä, precis som förra året tog jag på hemväg i dag en vända in på Orsa Björnpark, som vi bott granne med denna lördag-söndag.
Här hade jag turen att direkt innanför entren se tre vargar springa omkring med en älgskånk. Vackra, men svåra att fotografera genom nätstängslet. Ett kameraskott lyckades hyfsat. Vargar är vackra djur!
Jag fick också se den blyga järvdamen Misa våga sig fram för att hämta dagens lunch, och hann knäppa ett porträtt även av henne innan hon släpade iväg sin köttbit för att gräva ned den.
Björnarna i hägnet intill var oerhört intresserade av järvens mat och flockades snabbt.
Dagens höjdpunkt var när jag upptäckte fem vuxna lodjur som verkade vänta på sin lunch. Lyckan blev fullständig när jag även upptäckte en liten unge mellan dem.
Denna varelse var helt bedårande! Jag, som älskar katter, stod nog tre kvart och bara njöt av denna krabat, som på kattungars vis tog språng efter prasslande löv, eller la sig i bakhåll för någon av de vuxna som kom förbi. Den lekte även i vattenskålen och plaskade med tassarna så det stänkte. Så gör inte våra katter...
Ansiktsteckningen med vitt precis runt ögonen, polisongerna, och framförallt de svarta tofsarna uppe på örspetsen - lodjur är så otroligt vackra!
Det är svårt att få bra bilder genom trådstängslet, eftersom man inte kommer närmare det än ca två meter. Lodjuren var precis bakom sitt nät, och då är det oundvikligt att det syns på bilderna.
Precis som förra året blev detta en härlig naturupplevelse. Då var det tigrarna (som jag bara skymtade i dag). Nu var det den lilla lo-krabaten.
Efter ett dygn med Loxodonta-gänget ligger man rätt rejält efter med sömnen, så nu blir det bingen!
Äventyr
Tidigt i morgon bitti bär det av på kick-off bland björnar och tigrar vid Grönklitt utanför Orsa. Återkommer med rapport.
Förutsatt att våra övningar försiggår utanför viltstängslen och inte innanför. Förra året gick det bra, men man vet ju aldrig.
Förutsatt att våra övningar försiggår utanför viltstängslen och inte innanför. Förra året gick det bra, men man vet ju aldrig.
Magnifikt
Dalhalla är ett gammalt kalkstensbrott utanför Rättvik, nordost om Siljan i Dalarna. I botten, i den turkosa sjön mellan lodräta klippväggar, finns sedan ca 15 år en scen där konserter av alla de slag äger rum.
I går kväll inträffade en av sommarens höjdpunkter.
P-Floyd, det antagligen bästa tributebandet till Pink Floyd, levererade en ljud- och ljusshow utan motstycke för omkring fyratusen entusiastiska åskådare.
Naturligtvis kan några stillbilder bara ge en vag aning. Detta är en totalupplevelse, inramad av konstflygare i skymningen, och senare diverse pyroteknik.
Jag såg deras första Dalhallakonsert för två år sedan, och förra året var jag till deras kultförklarade hemmaarena i Skog med min kusin. I år var bror Jan med dotter, son och hans flickvän, med mig. Alla var hänförda.
Det som är roligt är att publiken innehåller alla åldrar, och här handlar det inte om hippt och ballt och coolt, utan man är här för musiken. Stumsner och Co studsar och fjantar inte omkring på scenen utan skapar en eftertrycklig och kärleksfull tribut till originalbandet på sitt eget vis. På senare år har dom vågat sig på att göra allt friare tolkningar, vilket gör musiken extra spännande.
Det här är inte yrkesmusiker, men det dom gör slår mycket som görs av så kallade proffs!
Om du - liksom jag - gillar Pink Floyds symfoniska och experimentella rockmusik och insett att den är ett helt unikt kulturarv från framförallt sjuttiotalet (Roger Waters och Nick Mason tog ju emot Polarpriset alldeles nyligen), gå på en konsert med P-Floyd när tillfälle bjuds! Dom har på senare år vågat sig allt längre från Skog och Dalarna och turnerat runt i hela Sverige.
I går kväll inträffade en av sommarens höjdpunkter.
P-Floyd, det antagligen bästa tributebandet till Pink Floyd, levererade en ljud- och ljusshow utan motstycke för omkring fyratusen entusiastiska åskådare.
Naturligtvis kan några stillbilder bara ge en vag aning. Detta är en totalupplevelse, inramad av konstflygare i skymningen, och senare diverse pyroteknik.
Jag såg deras första Dalhallakonsert för två år sedan, och förra året var jag till deras kultförklarade hemmaarena i Skog med min kusin. I år var bror Jan med dotter, son och hans flickvän, med mig. Alla var hänförda.
Det som är roligt är att publiken innehåller alla åldrar, och här handlar det inte om hippt och ballt och coolt, utan man är här för musiken. Stumsner och Co studsar och fjantar inte omkring på scenen utan skapar en eftertrycklig och kärleksfull tribut till originalbandet på sitt eget vis. På senare år har dom vågat sig på att göra allt friare tolkningar, vilket gör musiken extra spännande.
Det här är inte yrkesmusiker, men det dom gör slår mycket som görs av så kallade proffs!
Om du - liksom jag - gillar Pink Floyds symfoniska och experimentella rockmusik och insett att den är ett helt unikt kulturarv från framförallt sjuttiotalet (Roger Waters och Nick Mason tog ju emot Polarpriset alldeles nyligen), gå på en konsert med P-Floyd när tillfälle bjuds! Dom har på senare år vågat sig allt längre från Skog och Dalarna och turnerat runt i hela Sverige.
Älvkväll
När kära dottern uppmanar gamla farsan att hänga med ner till älven och ta med en öl och en gitarr - då säger man inte nej.
Det är lite igenväxt i trappan i backen men vi tar oss utför branten just när solen ska gå ner, lite före klockan tio.
Det är fint härnere, med spegelblankt vatten och därbortom en tjusig solnedgång. Ölen smakar bra (ja, jag får smaka lite!).
Helenas repertoar på gitarren omfattar två låtar: Lille katt, som hon nödtorftigt kan klinka med valhänta ackord. Och Blackbird, där hon använder avancerat fingerspel á la originalet. Imponerande.
Min egen repertoar har falnat en smula med åren, eftersom jag spelar så sällan numera. Särskilt texterna är svåra att komma ihåg. Vi stapplar oss igenom några örhängen som Visa i Molom, Yesterday och As tears go by. Och Helena snor kameran medan jag försöker fäkta bort mygg och knott samtidigt som jag klinkar och nynnar sånt jag halvt glömt bort.
Det är en fin kväll och en fin stund vid älven. I morgon bär Helena av till Göteborg eftersom hon inte har ro att vara hemma längre. En eller annan kompis finns ju söderöver.
Några äkta älvor ser jag inte, men Helena har framgångsrikt dansat som älva på flottbron i Österfors för några år sen, så hon duger alldeles utmärkt.
Det är lite igenväxt i trappan i backen men vi tar oss utför branten just när solen ska gå ner, lite före klockan tio.
Det är fint härnere, med spegelblankt vatten och därbortom en tjusig solnedgång. Ölen smakar bra (ja, jag får smaka lite!).
Helenas repertoar på gitarren omfattar två låtar: Lille katt, som hon nödtorftigt kan klinka med valhänta ackord. Och Blackbird, där hon använder avancerat fingerspel á la originalet. Imponerande.
Min egen repertoar har falnat en smula med åren, eftersom jag spelar så sällan numera. Särskilt texterna är svåra att komma ihåg. Vi stapplar oss igenom några örhängen som Visa i Molom, Yesterday och As tears go by. Och Helena snor kameran medan jag försöker fäkta bort mygg och knott samtidigt som jag klinkar och nynnar sånt jag halvt glömt bort.
Det är en fin kväll och en fin stund vid älven. I morgon bär Helena av till Göteborg eftersom hon inte har ro att vara hemma längre. En eller annan kompis finns ju söderöver.
Några äkta älvor ser jag inte, men Helena har framgångsrikt dansat som älva på flottbron i Österfors för några år sen, så hon duger alldeles utmärkt.
Sommar, sommar...
Puh. Det har varit mycket nu ett tag. Men semestern har startat och idag är första dagen jag har känt att jag är ledig och inte måste göra någonting. Skönt.
För några veckor sen var det studentfirande i Sundsvall när min brorsdotter klämde på sig vita mössan och behängdes med blommor och en massa prylar. Kul.
För ca 30 år sen var jag här vid Hedbergska skolan och såg både bror och mor (som vuxenstuderande) också ta studenten. Tiden har en benägenhet att gå.
Matilda blev i alla fall vederbörligen uppvaktad, bland annat med lite mousserande dryck som öppnades i sommarkvällningen.
Hos broder Janne brukar jag alltid ta en fotorunda i trädgården i jakt på fina motiv. Han har en gammal bagarstuga med röd timmervägg som mörknat av väder och vind, och den är dekorativ bakgrund till lupiner och en vacker gul blomma som jag inte känner till namnet på. Någon sorts lilja, kanske.
Uppe i backen återstår några liljekonvaljer, som sjunger på sista versen för säsongen.
Den här bilden får jag väl tillägna Valiers son, kallad Lille Tom Valier. Se fader Valiers kommentar nr 2 under det här inlägget.
Midsommarvädret var som vanligt ganska risigt, men efter en av kvällsskurarna dök en kraftig regnbåge upp.
Jag spände telet till det yttersta i hopp om att skönja krukan av guld. Det lyckades inte, men bilden fick en skönt ljus, tycker jag.
Nu i helgen var det dags att bege sig till bror i Sundsvall igen, för nu fyllde han år. Femtio, närmare bestämt.
En bra present när man på allvar träder in i gubbåldern är ju whisky. Det här är den exklusiva svenska (!) whiskyn Box. Den avsmakades i liten mängd (när gästerna gått) och visade sig vara utomordentligt stark och smakrik.
Och det är kutym att hitta på lite bus, vilket bland annat tog sig uttryck i en tidigt på morgonen uppriggad skylt gällande sagde bror.
Det tutades en del under dagen, och när vi på kvällen tog ner eländet ansträngde han sig tappert att efterlikna sin egen surströmmingsmin.
Efter detta - i dag alltså - känner jag som sagt att semestern har börjat. Jag har tid att skriva i bloggen igen, och att ta fler blombilder.
När vi kom hem i går hade vår snälla granne och kattvakt satt in ett par enorma pioner på diskbänken.
I dag gick jag och förevigade några av jätteexemplaren på plats i hennes trädgård.
Avslutningsvis en bild från djupet av beståndet med praktlysing, som sprider sig som ogräs i rabatten men gärna får göra det, eftersom det hindrar fulare ogräs från att sticka upp (bokstavligt).
När jag nu försöker publicera detta inlägg på bloggen funkar det inte. Det har väl med den beramade uppdateringen av bloggverktyget att göra, antar jag. Bildhanteringen var ju märkbart annorlunda nu.
Om detta inte dykt upp onsdag morgon får jag väl författa ett argt men korrekt mail till supporten.
(Tillägg 080709: Nä, det funkade inte i morse heller. Jag mailade supporten, som vid lunchtid svarade att problemet var löst.)
För några veckor sen var det studentfirande i Sundsvall när min brorsdotter klämde på sig vita mössan och behängdes med blommor och en massa prylar. Kul.
För ca 30 år sen var jag här vid Hedbergska skolan och såg både bror och mor (som vuxenstuderande) också ta studenten. Tiden har en benägenhet att gå.
Matilda blev i alla fall vederbörligen uppvaktad, bland annat med lite mousserande dryck som öppnades i sommarkvällningen.
Hos broder Janne brukar jag alltid ta en fotorunda i trädgården i jakt på fina motiv. Han har en gammal bagarstuga med röd timmervägg som mörknat av väder och vind, och den är dekorativ bakgrund till lupiner och en vacker gul blomma som jag inte känner till namnet på. Någon sorts lilja, kanske.
Uppe i backen återstår några liljekonvaljer, som sjunger på sista versen för säsongen.
Den här bilden får jag väl tillägna Valiers son, kallad Lille Tom Valier. Se fader Valiers kommentar nr 2 under det här inlägget.
Midsommarvädret var som vanligt ganska risigt, men efter en av kvällsskurarna dök en kraftig regnbåge upp.
Jag spände telet till det yttersta i hopp om att skönja krukan av guld. Det lyckades inte, men bilden fick en skönt ljus, tycker jag.
Nu i helgen var det dags att bege sig till bror i Sundsvall igen, för nu fyllde han år. Femtio, närmare bestämt.
En bra present när man på allvar träder in i gubbåldern är ju whisky. Det här är den exklusiva svenska (!) whiskyn Box. Den avsmakades i liten mängd (när gästerna gått) och visade sig vara utomordentligt stark och smakrik.
Och det är kutym att hitta på lite bus, vilket bland annat tog sig uttryck i en tidigt på morgonen uppriggad skylt gällande sagde bror.
Det tutades en del under dagen, och när vi på kvällen tog ner eländet ansträngde han sig tappert att efterlikna sin egen surströmmingsmin.
Efter detta - i dag alltså - känner jag som sagt att semestern har börjat. Jag har tid att skriva i bloggen igen, och att ta fler blombilder.
När vi kom hem i går hade vår snälla granne och kattvakt satt in ett par enorma pioner på diskbänken.
I dag gick jag och förevigade några av jätteexemplaren på plats i hennes trädgård.
Avslutningsvis en bild från djupet av beståndet med praktlysing, som sprider sig som ogräs i rabatten men gärna får göra det, eftersom det hindrar fulare ogräs från att sticka upp (bokstavligt).
När jag nu försöker publicera detta inlägg på bloggen funkar det inte. Det har väl med den beramade uppdateringen av bloggverktyget att göra, antar jag. Bildhanteringen var ju märkbart annorlunda nu.
Om detta inte dykt upp onsdag morgon får jag väl författa ett argt men korrekt mail till supporten.
(Tillägg 080709: Nä, det funkade inte i morse heller. Jag mailade supporten, som vid lunchtid svarade att problemet var löst.)
Återkomsten
Om man har ett enda barn, och barnet fyller tjugo, och bestämmer sig för att åka till Australien, och faktiskt gör det - då känner man som förälder att ett långt år ligger framför en.
Barnet är vuxet, åtminstone i legal mening, och bestämmer själv. Men tycker man någonsin som förälder att ens barn blir vuxna? Och kan ta vara på sig själv?
Ändå måste man låta dom. Navelsträngen måste klippas. Alla föräldrar går igenom detta.
Men Australien! Och ett helt år!! Så långt, både i tid och rum...
Då, i februari förra året, visste vi inte att året skulle bli 16 månader (och tur var väl det!). Vi visste inte heller att vi skulle hälsa på Helena i Australien efter halva tiden. Vårt livs resa!
I dag kom den (nästan) förlorade dottern hem igen. Efter 23 timmars resande klev hon ut ur ankomstporten på Arlanda. En obeskrivlig känsla att få krama om henne igen, på riktigt, i stället för att bara skriva kram under en kommentar i hennes blogg.
Helt underbart.
Helena själv befann sig i en overklighetsbubbla bestående av tårdrypande avsked från kompisar i Melbourne, jetlag, allmän sömnbrist och en hel del osäkerhet inför vad hon ska göra i framtiden.
Men Sverige hade anstängt sig att välkomna henne hem med fantastiskt väder och sin finaste försommargrönska. Och väl hemma bjöd vi på älsklingsmat, bl a innehållande bernaisesås (vilket är en bristvara i Australien). Helt enligt önskelistan.
En mycket trött ung dam har nu somnat i sin egen säng i sitt nyröjda rum, och både hon och vi vet att mycket kul väntar framöver.
Barnet är vuxet, åtminstone i legal mening, och bestämmer själv. Men tycker man någonsin som förälder att ens barn blir vuxna? Och kan ta vara på sig själv?
Ändå måste man låta dom. Navelsträngen måste klippas. Alla föräldrar går igenom detta.
Men Australien! Och ett helt år!! Så långt, både i tid och rum...
Då, i februari förra året, visste vi inte att året skulle bli 16 månader (och tur var väl det!). Vi visste inte heller att vi skulle hälsa på Helena i Australien efter halva tiden. Vårt livs resa!
I dag kom den (nästan) förlorade dottern hem igen. Efter 23 timmars resande klev hon ut ur ankomstporten på Arlanda. En obeskrivlig känsla att få krama om henne igen, på riktigt, i stället för att bara skriva kram under en kommentar i hennes blogg.
Helt underbart.
Helena själv befann sig i en overklighetsbubbla bestående av tårdrypande avsked från kompisar i Melbourne, jetlag, allmän sömnbrist och en hel del osäkerhet inför vad hon ska göra i framtiden.
Men Sverige hade anstängt sig att välkomna henne hem med fantastiskt väder och sin finaste försommargrönska. Och väl hemma bjöd vi på älsklingsmat, bl a innehållande bernaisesås (vilket är en bristvara i Australien). Helt enligt önskelistan.
En mycket trött ung dam har nu somnat i sin egen säng i sitt nyröjda rum, och både hon och vi vet att mycket kul väntar framöver.
Favorit i repris 2
Redan lite tjatigt, men.... Man kan inte förbigå en tre meter hög och lika bred häck översållad av just utslagna syrener. Lika lite i år som förra året. (Och jordgubbar har jag ätit idag också. Goda! Dock inte svenska, men dom är i antågande, hade nått Ludvika i går såg jag).
Nå, syrenhäcken både syns och känns, det senare på doften. När det inte blåser kan den nästan bli överväldigande. Kameran kan inte förmedla något till näsan, men väl till ögonen. Här kommer några närgångna studier.
Jag försökte fånga humlans flykt, men då ska man ha gott om tid och ta enorma mängder bilder.
Tid hade jag inte så mycket idag, eftersom jag jobbade. Jag har förmånen att kunna jobba hemifrån ibland, och vad gör väl en gräsänkling i det fina vädret då? Jo flyttar ut datorn (=arbetsplatsen) i skuggan nära ovannämnda häck och kombinerar nytta med nöje. Nästan uthärdligt, även om det kanske inte ser ut så (har lärt mig av Pappa C).
Idag får Lars-Erik och Kicki, min f d chef på firman, och hustru, efterlängtat besök av sin till Australien emigrerade son med fru och ettårig lillgrabb. Exakt när jag skriver detta ska planet ta mark på Arlanda. Jag vet att dom är väldigt glada. Med några av sina närmaste på andra sidan jorden känns det långt mellan gångerna man kan ses.
Och vi har fyra dagar kvar till vår Arlandatur. På lördag är det dagen H!
P.S. Agge har blivit kändis, skriver han i sin blogg!
Nå, syrenhäcken både syns och känns, det senare på doften. När det inte blåser kan den nästan bli överväldigande. Kameran kan inte förmedla något till näsan, men väl till ögonen. Här kommer några närgångna studier.
Jag försökte fånga humlans flykt, men då ska man ha gott om tid och ta enorma mängder bilder.
Tid hade jag inte så mycket idag, eftersom jag jobbade. Jag har förmånen att kunna jobba hemifrån ibland, och vad gör väl en gräsänkling i det fina vädret då? Jo flyttar ut datorn (=arbetsplatsen) i skuggan nära ovannämnda häck och kombinerar nytta med nöje. Nästan uthärdligt, även om det kanske inte ser ut så (har lärt mig av Pappa C).
Idag får Lars-Erik och Kicki, min f d chef på firman, och hustru, efterlängtat besök av sin till Australien emigrerade son med fru och ettårig lillgrabb. Exakt när jag skriver detta ska planet ta mark på Arlanda. Jag vet att dom är väldigt glada. Med några av sina närmaste på andra sidan jorden känns det långt mellan gångerna man kan ses.
Och vi har fyra dagar kvar till vår Arlandatur. På lördag är det dagen H!
P.S. Agge har blivit kändis, skriver han i sin blogg!
Ren(a) Nip(pr)an
Helgen som var, var jag en bit norrut. Cirka 25 mil hemifrån, uppe i nordvästra hörnet av Dalarna. Jag hälsade på min kära hustru som är på fyra veckors rehabilitering i Särna. Aktiviteterna där handlar om att lära sig leva och må bättre genom mindre oförnuftig mat och mera förnuftigt rörande på sig. Nu var det anhörighelg, så att vi också skulle få veta lite (hut).
Nå, det hela var trivsamt, avspänt och kändes mycket vettigt och nyttigt. Maten var godare än jag vågat hoppats, om än väldigt grönsaksinriktad. Och kalorisnål. Man blev inte övermätt, men behövde inte vara hungrig heller. Det är naturligtvis så här man ska leva. Och vädret var hur fint som helst även däruppe.
Innan jag åkte kunde jag förstås inte låta bli att försöka mig på lite äppelblomsfotografering hemma på gården. Same procedure every year.
Och katterna tog det lugnt i hammocken, som vanligt i fint väder. Dom behöver inte gå på kurs för att lära sig slappna av.
Timjan skulle behöva borsta tänderna, tror jag. Men vi har aldrig ens vågat tänka tanken att försöka.
Hursomhelst, jag tog försiktigtvis med min kära cykel till Särna för att kunna utforska omgivningarna på ett lagom ansträngande sätt.
Här vid Österdalälven var björkarna mycket mindre utspruckna än hemma. Lite repris på ljusgröna musöron.
Och att se solen dala över Dalälven kan jag naturligtvis inte motstå.
I går, på söndagen, åkte hela "Fat Camp" (som en av de lätt överviktiga deltagarna uttryckte det, kanske med ett stänk av ironi) på tur upp på Nipfjället, en mil ovanför (alltså norr om) Idre.
Där mötte vi skönhet i stort och smått. Krypljung tror jag dom här rosalila miniatyrblommorna heter. Eller är det vanlig hederlig lingonblom?
Lyfte man blicken och kameran lite visade sig Städjan i överkanten av synfältet.
Idre är någon sorts sydgräns för renar, och här såg vi en hel del som ännu inte begett sig norrut och högre upp för sommaren.
Dom var ungefär halvskygga, och sprang undan om man kom för nära, men när jag stannade kom dom travande tillbaka förbi mig på rätt nära håll. Hornen är imponerande, men renar är snälla, har jag fått för mig.
Förresten, skrev inte Joel häromsistens nåt om att torka renar i rumpan? När han nu är på väg hem till Sverige öppnar sig en given praktikmöjlighet i norra Dalarna, som är Samiska Frontens sydligaste utpost.
Men det finns ju betydligt märkligare varelser än så här uppe. En sådan lyckades min hustru fånga i ett lyckoskott med kameran.
En livs levande yeti!? The abominable snowman?! Bigfoot?? Sasquatch!!? Alla fyra i en skön quadruppelkorsning???
Nädå. Det är bara Hr Fotografen himself, självsvåldigt utstyrd i den av den samfällda modetrendelitbloggförsamlingen utsedda outfit som bara är såååååååååå rätt på Nipfjällets sydsluttning, på 875,3 - 1089,8 meters höjd, i början av juni (men absolut ingen annanstans, varken i tid eller rum) . Inte många som visste, va?
Bara jag. Vilket styrks av att jag inte såg någon mer däruppe som var klädd på detta viset.
Vi är inne på final countdown nu. På lördag kommer Helena!
Nå, det hela var trivsamt, avspänt och kändes mycket vettigt och nyttigt. Maten var godare än jag vågat hoppats, om än väldigt grönsaksinriktad. Och kalorisnål. Man blev inte övermätt, men behövde inte vara hungrig heller. Det är naturligtvis så här man ska leva. Och vädret var hur fint som helst även däruppe.
Innan jag åkte kunde jag förstås inte låta bli att försöka mig på lite äppelblomsfotografering hemma på gården. Same procedure every year.
Och katterna tog det lugnt i hammocken, som vanligt i fint väder. Dom behöver inte gå på kurs för att lära sig slappna av.
Timjan skulle behöva borsta tänderna, tror jag. Men vi har aldrig ens vågat tänka tanken att försöka.
Hursomhelst, jag tog försiktigtvis med min kära cykel till Särna för att kunna utforska omgivningarna på ett lagom ansträngande sätt.
Här vid Österdalälven var björkarna mycket mindre utspruckna än hemma. Lite repris på ljusgröna musöron.
Och att se solen dala över Dalälven kan jag naturligtvis inte motstå.
I går, på söndagen, åkte hela "Fat Camp" (som en av de lätt överviktiga deltagarna uttryckte det, kanske med ett stänk av ironi) på tur upp på Nipfjället, en mil ovanför (alltså norr om) Idre.
Där mötte vi skönhet i stort och smått. Krypljung tror jag dom här rosalila miniatyrblommorna heter. Eller är det vanlig hederlig lingonblom?
Lyfte man blicken och kameran lite visade sig Städjan i överkanten av synfältet.
Idre är någon sorts sydgräns för renar, och här såg vi en hel del som ännu inte begett sig norrut och högre upp för sommaren.
Dom var ungefär halvskygga, och sprang undan om man kom för nära, men när jag stannade kom dom travande tillbaka förbi mig på rätt nära håll. Hornen är imponerande, men renar är snälla, har jag fått för mig.
Förresten, skrev inte Joel häromsistens nåt om att torka renar i rumpan? När han nu är på väg hem till Sverige öppnar sig en given praktikmöjlighet i norra Dalarna, som är Samiska Frontens sydligaste utpost.
Men det finns ju betydligt märkligare varelser än så här uppe. En sådan lyckades min hustru fånga i ett lyckoskott med kameran.
En livs levande yeti!? The abominable snowman?! Bigfoot?? Sasquatch!!? Alla fyra i en skön quadruppelkorsning???
Nädå. Det är bara Hr Fotografen himself, självsvåldigt utstyrd i den av den samfällda modetrendelitbloggförsamlingen utsedda outfit som bara är såååååååååå rätt på Nipfjällets sydsluttning, på 875,3 - 1089,8 meters höjd, i början av juni (men absolut ingen annanstans, varken i tid eller rum) . Inte många som visste, va?
Bara jag. Vilket styrks av att jag inte såg någon mer däruppe som var klädd på detta viset.
Vi är inne på final countdown nu. På lördag kommer Helena!
Ja, vad ska man säga...
Konstigt att man inte kan låta bli att titta på EMC-spektaklet, fast det känns fjantigt och inte bjuder på några musikaliska aha-upplevelser precis. Upplevelsen ska tydligen snarare fokuseras på den högt belägna nedre klänningskanten på de flesta sångerskorna (heja Norge med tantklänning!). Visst är det sexigt, men.... är vi på porrklubb eller....?
Låten Hero är proffsigt framförd, MEN... originaliteten saknas totalt. Nog har man hört motsvarande låtar bra många gånger tidigare? Konceptet är helt uttjatat. Och tyvärr kan jag inte tycka annat än att Perrelli ser ut som något man kan skrämma småbarn med. Tur att finalen inte startade förrän 21.
Jag tror seriöst att hennes uppenbarelse skrämde bort en hel del röstande också. Om det funnes en roll som ond häxa i den fröken Wallenbergska Sagan om bloggringen vore väna Charlotte klippt och skuren för den.
Om man låter svenska folket fortsätta att telefonera fram såna här bidrag för att representera sig själva, förtjänar dom (jag röstade inte (tur för mig, det!)) såna här placeringar. Det är bara svenskarna som fortfarande kan tycka såna här låtar är häftiga (men om alla tycker Hero är dålig - vem var det då som ringde?). Inte ens våra kära grannar har mycket till övers för oss längre.
Det är nog dags att återinföra en proffsjury för att vaska fram bidrag som har någon chans överhuvud taget i motströmmen av inbördes röster från en miljon nya europeiska länder.
Jag gillade annars Maltas vodkalåt (som visst var ett svenskt bidrag först, men som inte ens nådde fram till uttagningarna här hemma). Och Finlands MISSA NYHET-refräng bet sig fast, liksom.
Det var kul att Ryssland vann, för första gången. Men låten.... mjaaa.... Ska vi gissa att nästa år kommer flera smörsångare att omges av skridskoåkare (eller inlines-ekvilibrister, för att vara riktigt origienlla och nyskapande).
Nej, jag får väl göra som alla andra. Skicka in en egen låt så det blir nån ordning.
Låten Hero är proffsigt framförd, MEN... originaliteten saknas totalt. Nog har man hört motsvarande låtar bra många gånger tidigare? Konceptet är helt uttjatat. Och tyvärr kan jag inte tycka annat än att Perrelli ser ut som något man kan skrämma småbarn med. Tur att finalen inte startade förrän 21.
Jag tror seriöst att hennes uppenbarelse skrämde bort en hel del röstande också. Om det funnes en roll som ond häxa i den fröken Wallenbergska Sagan om bloggringen vore väna Charlotte klippt och skuren för den.
Om man låter svenska folket fortsätta att telefonera fram såna här bidrag för att representera sig själva, förtjänar dom (jag röstade inte (tur för mig, det!)) såna här placeringar. Det är bara svenskarna som fortfarande kan tycka såna här låtar är häftiga (men om alla tycker Hero är dålig - vem var det då som ringde?). Inte ens våra kära grannar har mycket till övers för oss längre.
Det är nog dags att återinföra en proffsjury för att vaska fram bidrag som har någon chans överhuvud taget i motströmmen av inbördes röster från en miljon nya europeiska länder.
Jag gillade annars Maltas vodkalåt (som visst var ett svenskt bidrag först, men som inte ens nådde fram till uttagningarna här hemma). Och Finlands MISSA NYHET-refräng bet sig fast, liksom.
Det var kul att Ryssland vann, för första gången. Men låten.... mjaaa.... Ska vi gissa att nästa år kommer flera smörsångare att omges av skridskoåkare (eller inlines-ekvilibrister, för att vara riktigt origienlla och nyskapande).
Nej, jag får väl göra som alla andra. Skicka in en egen låt så det blir nån ordning.
Favorit i repris
För nästan precis ett år sen var jag och Håkan på medeltidsmarknad i Leksand. I dag var det dags igen, och nu hade vi sällskap av vår gemenamme vän HP.
Marknaden är lagom stor, välordnad och trivsam. Vädret var tidvis soligt - om än något kyligt - och massor av folk hade kommit.
I år ägnade jag mig mest åt att filma (och prova min nya hembyggda nollbudget-Steady-Cam), men några kort blev det också. Jag hittade direkt samma vevliregubbe som förra året.
Nu sjöng han också. På tyska.
Det mesta var sig likt. Även så maten.
Till vänster ses Nöff-tallrik, i mitten Taffel-fat och till höger Motströmming. Vi åt bara beprövade rätter; två Nöff och en Taffel. Mycket godare än det kanske ser ut.
En ambition även i år, eftersom vi fortfarande rekar inför vår filmidé, var att försöka få fler bilder med bara medeltid, alltså utan moderna detaljer. Inte så lätt. Det var ju många "civilklädda" också.
Håkan har lagt ner ett stort antal timmar på att sy sig en rekorderlig medeltidsdräkt, som än så länge är hel, ren och fräsch. Så småningom ska den patineras, vilket han gruvar sig lite för. Dvs den ska fås att se riktigt sliten och smutsig ut.
Hursomhelst, inför tornerspelet lyckades jag få några riddarbilder utan störande nutid.
Själva tornerspelen omgavs förstås av mängder av åskådare, så där var jag chanslös.
Åter hemma behövde vi en nutida fika, kände vi.
Innan mina fränder begav sig hem mot Ludvika fick jag dock en bild på Håkans (opatinerade) dräkt, med man och allt.
Det var en trevlig dag.
Men nu drar det ihop sig till stora slutspektaklet nere i Europa, och titta ska man väl.
Det går ju att stänga av ljudet om det blir för jobbigt.
Marknaden är lagom stor, välordnad och trivsam. Vädret var tidvis soligt - om än något kyligt - och massor av folk hade kommit.
I år ägnade jag mig mest åt att filma (och prova min nya hembyggda nollbudget-Steady-Cam), men några kort blev det också. Jag hittade direkt samma vevliregubbe som förra året.
Nu sjöng han också. På tyska.
Det mesta var sig likt. Även så maten.
Till vänster ses Nöff-tallrik, i mitten Taffel-fat och till höger Motströmming. Vi åt bara beprövade rätter; två Nöff och en Taffel. Mycket godare än det kanske ser ut.
En ambition även i år, eftersom vi fortfarande rekar inför vår filmidé, var att försöka få fler bilder med bara medeltid, alltså utan moderna detaljer. Inte så lätt. Det var ju många "civilklädda" också.
Håkan har lagt ner ett stort antal timmar på att sy sig en rekorderlig medeltidsdräkt, som än så länge är hel, ren och fräsch. Så småningom ska den patineras, vilket han gruvar sig lite för. Dvs den ska fås att se riktigt sliten och smutsig ut.
Hursomhelst, inför tornerspelet lyckades jag få några riddarbilder utan störande nutid.
Själva tornerspelen omgavs förstås av mängder av åskådare, så där var jag chanslös.
Åter hemma behövde vi en nutida fika, kände vi.
Innan mina fränder begav sig hem mot Ludvika fick jag dock en bild på Håkans (opatinerade) dräkt, med man och allt.
Det var en trevlig dag.
Men nu drar det ihop sig till stora slutspektaklet nere i Europa, och titta ska man väl.
Det går ju att stänga av ljudet om det blir för jobbigt.
Försommarkväll
Jag undrar om det var någon mer som kom på att ikväll var en bra kväll för att grilla.
Förra året rasade vår gamla grill ihop av många års rost, och jag köpte en ny, behändig liten sak på Rusta. Men det blev ingen mer kväll med grillväder på hela förra sommaren, så först idag var det dags att skruva ihop den. Det var en utmaning som närmade sig IKEA-klass, med många smådelar och två överfyllda plastpåsar med skruvar. En timmes jobb bara.
Säsongspremiär för utemöbeln på baksidan mot alvfjärden (se kommentar nedan).
Egentligen ville man bara sitta och njuta. Men vi petade i oss en köttbit och lite sallad och nåt glas vin också, och det hela kändes inte alls dumt.
Prag i all ära, men en äktsvensk, ljumt vindstilla försommarkväll med solen som sjunker bakom ljusgröna björklöv är det inte mycket som slår.
Katterna har definitivt vaknat till liv igen efter vinterdvalan. Agaton är i sitt esse. Efter några timmars uppladdning i hammocken är han redo för kvällens sorkjakt.
Vi har förklarat för Agge att eventuella sorkar han släpar hem får han ta hand om själv.
Vi tänker inte grilla dom.
Nä, inte kan man häcka framför bloggdatorn när det är sommar. Mer än en kort stund på kvällen. Och stunden är över för denna gång.
Förra året rasade vår gamla grill ihop av många års rost, och jag köpte en ny, behändig liten sak på Rusta. Men det blev ingen mer kväll med grillväder på hela förra sommaren, så först idag var det dags att skruva ihop den. Det var en utmaning som närmade sig IKEA-klass, med många smådelar och två överfyllda plastpåsar med skruvar. En timmes jobb bara.
Säsongspremiär för utemöbeln på baksidan mot alvfjärden (se kommentar nedan).
Egentligen ville man bara sitta och njuta. Men vi petade i oss en köttbit och lite sallad och nåt glas vin också, och det hela kändes inte alls dumt.
Prag i all ära, men en äktsvensk, ljumt vindstilla försommarkväll med solen som sjunker bakom ljusgröna björklöv är det inte mycket som slår.
Katterna har definitivt vaknat till liv igen efter vinterdvalan. Agaton är i sitt esse. Efter några timmars uppladdning i hammocken är han redo för kvällens sorkjakt.
Vi har förklarat för Agge att eventuella sorkar han släpar hem får han ta hand om själv.
Vi tänker inte grilla dom.
Nä, inte kan man häcka framför bloggdatorn när det är sommar. Mer än en kort stund på kvällen. Och stunden är över för denna gång.
