Syrenerna....
...blommar för fullt i Prag!!!
Gonatt
borde jag säga redan nu, fast det är Valborgsmässoafton och allt. I morgon ska jag upp rätt tidigt. Ca 01:15. För att resa bort några dar. Bort från Dalarna, och t o m ännu lite längre. Vart, ska jag förtälja när jag kommit dit, om det finns uppkoppling där. Annars får det vänta tills jag kommer hem om några dagar.
Ska bli intressant att se om det går att somna ungefär samtidigt som raketer och smällare drar igång som värst runtomkring, om någon timme. Ljus stör mig knappast, men ljud...
Wish me luck.
Ska bli intressant att se om det går att somna ungefär samtidigt som raketer och smällare drar igång som värst runtomkring, om någon timme. Ljus stör mig knappast, men ljud...
Wish me luck.
Som man ropar får man svar
Var det så enkelt? Skriv en kommentar i en känd blogg, åse häpet hur den lyfts upp till bloggens förstasida med vänliga ord bifogade - och min ytterst noga skrutinerade besöksstatistik dubblar i ett nu sin gamla all time high.
Detta stärker min tro på mänskligheten. Alla är inte onda (vilket jag inte heller trott). Det finns inte bara galningar, pervon och surkart därute på nätet. Alltså: Härmed mitt djupt kända tack för alla kommentarer, som dessutom varit positiva så här långt. Inte en enda gnällspik.
Nu hamnar plötsligt the blog task i en annan division. En hit, kul. Sen då? Uppföljaren? Vad ska jag hitta på att skriva om nu som upprätthåller intresset? HJÄÄÄÄLP!
Så fort något som varit kul blir ett tvång tappar man intresset. Åtminstone jag. Så jag fortsätter väl skriva här som om inget har hänt, och bara när jag har lust.
En stor världsnyhet för de få som är invigda är att Agge äntligen uppdaterat sin blogg. Det var efterlängtat. Ska sanningen fram har jag hjälpt honom med några bilder, men det behöver vi inte låtsas om.
Bilder brukar jag ha här, och idag ska jag vattna mitt ego med en sådan. Det sommaraktiga vädret fortsatte, så idag åkte shortsen på, vilket var säsongspremiär. Vad kan var häftigare än att i denna mundering och svettsolkad CoTech-kepa oförskräckt dyka ner i hallonhäckens djup.
Vad f-n sysslar karln med? Jo, hallonhäckar sprider sig som ogräs (den högra på bilden är resultatet av en planta för tio år sen). Prisvärt. Fjolårets stänglar som dignade mest är nu torra, grå, fula och obrukbara. Och ska klippas bort. Därav dykningen. Det är inte lika riskabelt som i australiska hajvatten, men man går inte helt fri från blessyrer. Hallonkvistar är fulla med små, små taggar som rispar. Därefter kliar risporna.
Men det är glömt i juli när man kan gå ut och plocka sig en näve till filen. Eller glassen. Livskvalitet, mina vänner.
Att publicera en bild på sig själv iförd märkeslösa trädgårdsskötarkläder i en hallonhäck så hela världen kan se den kanske inte är helt i linje med mainstreamen av vad trendiga modebloggar brukar ägna sig åt. Jag får väl erkänna att jag gett upp ambitionen att vara trendig för någon tid sen. Ungefär när jag föddes, eller så. Säkert är jag relativt ensam i bloggvärlden om att figurera i en hallonhäck. Det är med andra ord ett trick. Det gäller ju att vara unik.
I morrn ska vi bonnläppar bege oss till Den Stora Staden där allting händer och se en sån däringa teaterpjäs. Om nån som är mästare på att blanda Margarita, tror jag. Eller på att dricka den. Det ska bli spännande att se hur det går till i kulturens högborg.
Bloggpaus alltså, till framåt söndag kväll.
Sköt om er!
Detta stärker min tro på mänskligheten. Alla är inte onda (vilket jag inte heller trott). Det finns inte bara galningar, pervon och surkart därute på nätet. Alltså: Härmed mitt djupt kända tack för alla kommentarer, som dessutom varit positiva så här långt. Inte en enda gnällspik.
Nu hamnar plötsligt the blog task i en annan division. En hit, kul. Sen då? Uppföljaren? Vad ska jag hitta på att skriva om nu som upprätthåller intresset? HJÄÄÄÄLP!
Så fort något som varit kul blir ett tvång tappar man intresset. Åtminstone jag. Så jag fortsätter väl skriva här som om inget har hänt, och bara när jag har lust.
En stor världsnyhet för de få som är invigda är att Agge äntligen uppdaterat sin blogg. Det var efterlängtat. Ska sanningen fram har jag hjälpt honom med några bilder, men det behöver vi inte låtsas om.
Bilder brukar jag ha här, och idag ska jag vattna mitt ego med en sådan. Det sommaraktiga vädret fortsatte, så idag åkte shortsen på, vilket var säsongspremiär. Vad kan var häftigare än att i denna mundering och svettsolkad CoTech-kepa oförskräckt dyka ner i hallonhäckens djup.
Vad f-n sysslar karln med? Jo, hallonhäckar sprider sig som ogräs (den högra på bilden är resultatet av en planta för tio år sen). Prisvärt. Fjolårets stänglar som dignade mest är nu torra, grå, fula och obrukbara. Och ska klippas bort. Därav dykningen. Det är inte lika riskabelt som i australiska hajvatten, men man går inte helt fri från blessyrer. Hallonkvistar är fulla med små, små taggar som rispar. Därefter kliar risporna.
Men det är glömt i juli när man kan gå ut och plocka sig en näve till filen. Eller glassen. Livskvalitet, mina vänner.
Att publicera en bild på sig själv iförd märkeslösa trädgårdsskötarkläder i en hallonhäck så hela världen kan se den kanske inte är helt i linje med mainstreamen av vad trendiga modebloggar brukar ägna sig åt. Jag får väl erkänna att jag gett upp ambitionen att vara trendig för någon tid sen. Ungefär när jag föddes, eller så. Säkert är jag relativt ensam i bloggvärlden om att figurera i en hallonhäck. Det är med andra ord ett trick. Det gäller ju att vara unik.
I morrn ska vi bonnläppar bege oss till Den Stora Staden där allting händer och se en sån däringa teaterpjäs. Om nån som är mästare på att blanda Margarita, tror jag. Eller på att dricka den. Det ska bli spännande att se hur det går till i kulturens högborg.
Bloggpaus alltså, till framåt söndag kväll.
Sköt om er!
En glutt i bloggdjungeln
Det här är spännande. I över ett år har jag kretat ner ett och annat från den avlägsna utmarken mer än 20 mil från Stockholm, och t o m ibland från andra ställen ännu längre bort. Jag har skrivit för min egen skull, och för att ge min tillfälligt emigrerade dotter en och annan glimt om hur vi har det. Någon släkting och bekant kan också läsa ibland, har jag fått veta (trevligt, men varför är ni så dåliga på att kommentera? Det är viktigt, se nedan!).
Så avslöjar plötsligt kära dottern en lista över andra bloggar hon brukar läsa. Lite nyfiket tjuvkikar jag. Hoppsan, där finns ju några som inte är botoxbroilers, som skriver om annat än smink och kläder och som visar andra bilder än partysoffor fullsatta av apande (sig) ungdomar bakom ölburksbemängda bord!
Svårare var det inte att bli intresserad av vad som försiggår därute i stora bloggvärlden. Det skulle bli lite mastigt att försöka läsa allt som skrivs av alla, så man får ha en smula urskillning om det ska vara hanterbart. Bra bloggar verkar länka till andra bra bloggar. Inte alltid, men ibland.
En handfull som jag hittat på det viset är så intressanta - och framförallt roliga! - att jag tänker fortsätta läsa dom trots att för mig vilt främmande människor skriver dom. Och få en hum om bloggetikett, om nu begreppet existerar. Kanske inte hos alla som bloggar. Men det är ju frivilligt att läsa. Och att skriva.
Så när nu tussilagona är avklarade tänkte jag ge mig ut på en liten bloggsafari. Snäppet över att bara glutta. Vissa bloggare har såpass talang att dom är värda en liten (men djupt känd) recension, som säkerligen kommer här snart (vad gör man inte för att locka läsare? Ens status och självkänsla verkar numera vara direkt proportionell mot antalet besökare på ens blogg, framförallt om dom skriver kommentarer (besöksstatistik, som man bara ser själv, kan man ju runda av uppåt lite. Kommentarer ser alla). Mäts helt enkelt människans värde just nu i det genomsnittliga antalet kommentarer till blogginläggen? Det senaste sättet att få uppmärksamhet och bli bekräftad - tills trenddrevet drar vidare mot nya käcka mål?).
I väntan på detta världsevenemang i denna blogg kunde jag idag konstatera att någon slängt en minigrävskopa i en container. Kan inte riktigt förstå varför. Den såg rätt ny ut.
Eller... det var i närheten av kyrkan. Kan någon ha ägnat sig åt överdrivet nyttjande av nattvardsvin och parkerat fel?
Säkrare att ägna sig åt djupanalys av sånt man förstår sig på. Som att blåsippstuvan idogt växer till sig varje dag.
Det gäller att ha klart för sig vad som är viktigt och värdefullt. Nu skojar jag inte. Bloggar kan vem som helst göra. Inte heller en grävskopa är omöjlig att skruva ihop, om man vet hur.
Men ingen kan göra en blåsippa.
Gult och blått
Idag gav jag mig ut på tussilagosafari. Låter inte så macho kanske, men så fort man ska åka och titta på nåt nuförtiden heter det ju safari. När jag var barn var safari något som företogs av väderbitna män med tjocka mustascher, vit tropikhjälm, bössa och en lång rad mörkhyande afrikaner med deras packning balanserande på huvudet, över djungel och savann, på jakt efter elefanter och noshörningar. Hoppas dom har slutat med det. Det är tur att safari har en lite fredligare innebörd nuförtiden.
Som att titta på blommor i bästa Ferdinandstil. Här finns inga korkekar, och inte doftar tussilago nåt, men dom är så härligt kaxigt solgula när dom raskt tittar upp bland visset gräs så fort vårsolen visar sig.
Och hemma i rabatten, när vi rafsat undan förra årets vissnade stjälkar och gräs, är vår lilla blåsippstuva på gång också!
Siri är sällan ute själv, mer än korta stunder. Men när vi går ut är hon gärna med. En riktig sällskapskatt. Om det blir för ansträngande att titta på när vi krattar löv kan man alltid ta en liten vilopaus i tvättkorgen på verandabordet.
Korgens rundning passar precis hennes egen som hon brukar ha när hon rullar ihop sig och sover. Praktiskt.
Det blev mer gult än blått det här, men det jämnar väl ut sig till grönt när vi kommer lite längre fram. Idag har varit årets finaste dag så här långt, med sol, svag vind och omkring tolv grader i skuggan. I solen var det riktigt skönt. Nu ska jag gå ut och dra hårklipparen några varv runt huvudet, så spar jag bortåt 300 spänn. Lättförtjänta pengar.
Som att titta på blommor i bästa Ferdinandstil. Här finns inga korkekar, och inte doftar tussilago nåt, men dom är så härligt kaxigt solgula när dom raskt tittar upp bland visset gräs så fort vårsolen visar sig.
Och hemma i rabatten, när vi rafsat undan förra årets vissnade stjälkar och gräs, är vår lilla blåsippstuva på gång också!
Siri är sällan ute själv, mer än korta stunder. Men när vi går ut är hon gärna med. En riktig sällskapskatt. Om det blir för ansträngande att titta på när vi krattar löv kan man alltid ta en liten vilopaus i tvättkorgen på verandabordet.
Korgens rundning passar precis hennes egen som hon brukar ha när hon rullar ihop sig och sover. Praktiskt.
Det blev mer gult än blått det här, men det jämnar väl ut sig till grönt när vi kommer lite längre fram. Idag har varit årets finaste dag så här långt, med sol, svag vind och omkring tolv grader i skuggan. I solen var det riktigt skönt. Nu ska jag gå ut och dra hårklipparen några varv runt huvudet, så spar jag bortåt 300 spänn. Lättförtjänta pengar.
Engla
Så kommer det besked som alla väntat men ändå fruktat. Den 42-årige mannen har erkänt att han mördat flickan. Dessutom en annan kvinna i Falun för åtta år sen.
Man skäms i detta ögonblick att vara man, att vara människa, att tillhöra samma art som ett monster som kan utföra sådana dåd. Det finns många exempel på mänsklig ondska långt bortom ens värsta mardrömmar, men när det händer så här nära berör det extra starkt.
Alla som har egna barn känner djupt för Englas mamma och närmaste, men vi kommer inte i närheten av att kunna föreställa oss hur ohyggligt detta måste kännas för dem.
Extra bittert är också - varför gick det inte att lösa Pernilla-mordet tidigare? Då hade Engla levt idag.
Jag tror inte på Gud, men hade jag gjort det hade jag tvivlat i kväll. Ingen ska inbilla mig att det finns någon högre mening med en sån här händelse.
Jag vill tro att ingen föds ond. Jag tror man lär sig bli ond, oftast ofrivilligt. Det är kanske en förklaring, även om det på inget vis ursäktar en sån här bestialisk handling.
Om alla som är föräldrar gav tid och kärlek till sina barn tror jag nästan ingen skulle växa upp till känslokallhet, förvriden verklighetsuppfattning, normlöshet och avsaknad av spärrar. Om alla människor ansträngde sig bara lite att säga något vänligt så fort man kommer åt, kanske det skulle förebygga. Det ger mycket, mycket mer än det kostar.
Engla lilla, om det finns ett liv efter detta har du förtjänat det allra bästa av allt som kan finnas där!
Man skäms i detta ögonblick att vara man, att vara människa, att tillhöra samma art som ett monster som kan utföra sådana dåd. Det finns många exempel på mänsklig ondska långt bortom ens värsta mardrömmar, men när det händer så här nära berör det extra starkt.
Alla som har egna barn känner djupt för Englas mamma och närmaste, men vi kommer inte i närheten av att kunna föreställa oss hur ohyggligt detta måste kännas för dem.
Extra bittert är också - varför gick det inte att lösa Pernilla-mordet tidigare? Då hade Engla levt idag.
Jag tror inte på Gud, men hade jag gjort det hade jag tvivlat i kväll. Ingen ska inbilla mig att det finns någon högre mening med en sån här händelse.
Jag vill tro att ingen föds ond. Jag tror man lär sig bli ond, oftast ofrivilligt. Det är kanske en förklaring, även om det på inget vis ursäktar en sån här bestialisk handling.
Om alla som är föräldrar gav tid och kärlek till sina barn tror jag nästan ingen skulle växa upp till känslokallhet, förvriden verklighetsuppfattning, normlöshet och avsaknad av spärrar. Om alla människor ansträngde sig bara lite att säga något vänligt så fort man kommer åt, kanske det skulle förebygga. Det ger mycket, mycket mer än det kostar.
Engla lilla, om det finns ett liv efter detta har du förtjänat det allra bästa av allt som kan finnas där!
För länge, länge sen...
Jag håller på att digitalisera gamla diabilder. Har riggat upp en anordning så jag kan fotografera av dem med makroinställd kamera och ett starkt belyst vitt papper under.
Nu provade jag med en bild i 6x6-format (småbild var knappast uppfunnet än) från 1954.
Här är jag fem år och sitter på bryggan vid Dalälven nedanför mormors och morfars hus (som jag skulle köpa 24 år senare. Fast det visste jag inte då). Pappa har fångat en fin bild i solnedgången, av tålamod och förhoppning om att det ska nappa snart.
Det här är nostalgi av rang, även om jag inte minns just det här tillfället. Men jag minns många roliga stunder vid den här älvstranden som barn. Det visar också värdet av bevarade bilder från den egna barndomen. Jag tror inte många digitalfotografer av idag tänker på att bilderna kan bli hur värdefulla som helst att titta på om 50 år. Eller om 100, för barnbarnsbarnen...
Men hur gör man för att säkerställa att en digitalbild från idag går att titta på år 2060?
Nu provade jag med en bild i 6x6-format (småbild var knappast uppfunnet än) från 1954.
Här är jag fem år och sitter på bryggan vid Dalälven nedanför mormors och morfars hus (som jag skulle köpa 24 år senare. Fast det visste jag inte då). Pappa har fångat en fin bild i solnedgången, av tålamod och förhoppning om att det ska nappa snart.
Det här är nostalgi av rang, även om jag inte minns just det här tillfället. Men jag minns många roliga stunder vid den här älvstranden som barn. Det visar också värdet av bevarade bilder från den egna barndomen. Jag tror inte många digitalfotografer av idag tänker på att bilderna kan bli hur värdefulla som helst att titta på om 50 år. Eller om 100, för barnbarnsbarnen...
Men hur gör man för att säkerställa att en digitalbild från idag går att titta på år 2060?
Var är vår vår?
Det snöade hela dagen i går, och halva natten. Lite blött, men blev nog en halv decimeter. Så i morse mötte ett vackert vinterlandskap utanför dörren.
Men ändå inte riktigt vad man önskar sig så här års. Vår, please!
Massor av bofinkar och andra fåglar samlas förstås fortfarande runt våra jordnötter. Bofinkarna har inte förstått att dom kan ta nötter direkt ur fröautomaten, utan får nöja sig med sånt som ramlar ner. Dom ser i alla fall inte magra ut. Och äntligen fick jag en hyfsad bild på denna underbara fågel, som för oss är våren personifierad.
Tagen genom en försiktigt, försiktigt öppnad glipa i fönstret.
Nu börjar helgen! Skönt att vara ledig på fredagar. I morgon ska vi på hantverksmässa.
Men ändå inte riktigt vad man önskar sig så här års. Vår, please!
Massor av bofinkar och andra fåglar samlas förstås fortfarande runt våra jordnötter. Bofinkarna har inte förstått att dom kan ta nötter direkt ur fröautomaten, utan får nöja sig med sånt som ramlar ner. Dom ser i alla fall inte magra ut. Och äntligen fick jag en hyfsad bild på denna underbara fågel, som för oss är våren personifierad.
Tagen genom en försiktigt, försiktigt öppnad glipa i fönstret.
Nu börjar helgen! Skönt att vara ledig på fredagar. I morgon ska vi på hantverksmässa.
Lämningar från förr
Att gå rundan förbi Tanså Hytta tar en och en halv timme ungefär. En trevlig skogspromenad. Helst ska det vara bara lite snö, sol och några minusgrader. Precis så var det häromveckan.
Den lilla Tansån rinner precis förbi och där kan man se vad vatten och minusgrader kan ge för resultat.
Mitt allra första blogginlägg, för över ett år sen, handlade också lite om Tanså Hytta. Då gick Helena och jag hit i betydligt mera snö.
Den här gången träffade jag Stefan vid hyttan. Han är pappa till Magnus, en klasskompis till Helena från grundskolan. Han grillade korv och bjöd mig. Märkligt hur den anspråkslösaste maträtt kan smaka gudomligt utomhus!
För några dagar sen åkte jag med min filmprojektskompis Håkan till Skattlösberg för att titta på.... ja vad, om inte gamla hus. Är man lite nörd eller?
Det här är Dan Andersson-trakter. Vårt besök hade inte med denna Dan att göra, utan vi rekar för filmen vi ska göra. Vi behöver så gamla hus som möjligt, med så lite moderna saker som möjligt runtomkring. Det här stället kan fungera för en del sådana miljöer.
Efter att ha konstaterat detta fikade vi ute i molnigt väder på gränsen till regn, snålblåst och kanske fem plusgrader.
I stället för Dan Andersson (som dog för 88 år sen) dök en urinnevånare upp, en äldre man med långt stripigt hår och framskjutande haka. Han kanske såg ut som en byfåne men var väldigt pratsam och hade långtgående åsikter om det mesta, t ex vindkraftverken under byggande på Fjällberget någon mil bort. Utsikten var fin trots detta, och trots gråvädret.
Han tog oss för säsongens första turister och vi befriade honom inte från den villfarelsen. Man har väl sett i Den sista färden hur det kan gå om man gör sig ovän med lokalbefolkningen. Han var som sagt utomordentligt pratglad och vi hade lite problem att med ursäktande leenden backa iväg mot bilen. Rejält frusna hade vi hunnit bli.
I dag har jag jagat bofinkar med kameran. Det gick inte så bra. Dom är mycket skyggare än vinterfåglarna, och mitt tålamod räckte inte, så det blev inga vidare bilder.
Får försöka igen. Jag gick en timmes rask promenad med stavar i morse, och kände mig som vanligt utomordentligt fånig. Som tur är möter man inte så många på morgonen. I alla fall hörde jag bofinkens sång för första gången i år, och det är ett av dom härligaste vårtecknen.
Helena har blivit helt vild och har skrivit fem inlägg i sin blogg idag. Och ett i går. Och ett för tre dagar sen. För oss som är så långt bort är det jättekul att få täta livstecken från henne. Heja på gumman!
Den lilla Tansån rinner precis förbi och där kan man se vad vatten och minusgrader kan ge för resultat.
Mitt allra första blogginlägg, för över ett år sen, handlade också lite om Tanså Hytta. Då gick Helena och jag hit i betydligt mera snö.
Den här gången träffade jag Stefan vid hyttan. Han är pappa till Magnus, en klasskompis till Helena från grundskolan. Han grillade korv och bjöd mig. Märkligt hur den anspråkslösaste maträtt kan smaka gudomligt utomhus!
För några dagar sen åkte jag med min filmprojektskompis Håkan till Skattlösberg för att titta på.... ja vad, om inte gamla hus. Är man lite nörd eller?
Det här är Dan Andersson-trakter. Vårt besök hade inte med denna Dan att göra, utan vi rekar för filmen vi ska göra. Vi behöver så gamla hus som möjligt, med så lite moderna saker som möjligt runtomkring. Det här stället kan fungera för en del sådana miljöer.
Efter att ha konstaterat detta fikade vi ute i molnigt väder på gränsen till regn, snålblåst och kanske fem plusgrader.
I stället för Dan Andersson (som dog för 88 år sen) dök en urinnevånare upp, en äldre man med långt stripigt hår och framskjutande haka. Han kanske såg ut som en byfåne men var väldigt pratsam och hade långtgående åsikter om det mesta, t ex vindkraftverken under byggande på Fjällberget någon mil bort. Utsikten var fin trots detta, och trots gråvädret.
Han tog oss för säsongens första turister och vi befriade honom inte från den villfarelsen. Man har väl sett i Den sista färden hur det kan gå om man gör sig ovän med lokalbefolkningen. Han var som sagt utomordentligt pratglad och vi hade lite problem att med ursäktande leenden backa iväg mot bilen. Rejält frusna hade vi hunnit bli.
I dag har jag jagat bofinkar med kameran. Det gick inte så bra. Dom är mycket skyggare än vinterfåglarna, och mitt tålamod räckte inte, så det blev inga vidare bilder.
Får försöka igen. Jag gick en timmes rask promenad med stavar i morse, och kände mig som vanligt utomordentligt fånig. Som tur är möter man inte så många på morgonen. I alla fall hörde jag bofinkens sång för första gången i år, och det är ett av dom härligaste vårtecknen.
Helena har blivit helt vild och har skrivit fem inlägg i sin blogg idag. Och ett i går. Och ett för tre dagar sen. För oss som är så långt bort är det jättekul att få täta livstecken från henne. Heja på gumman!
Ett år har gått
Och fort har det gått som vanligt. I dag för precis ett år sen gjorde jag mitt första blogginlägg. Och sen åkte Helena till Australien ett par dagar senare. Då kändes det jobbigt att inte få träffa henne på så länge. Tur att vi inte visste då att hon blir borta 16 månader i stället för 12...
Men vi har ju faktiskt träffat henne, på plats down under, i oktober. På vårt livs resa, antagligen. Det var en upplevelse! Och det finns ju lite i bloggen om det. Nu några månader efteråt känns det avlägset och lite overkligt att vi har varit där, men samtidigt är det väldigt konkret eftersom jag sedan före jul håller på att klippa mig igenom 4,5 timmar videofilm från resan. Den får bli max 2 timmar för att bli uthärdlig att titta på och dessutom rymmas på en DVD. Just nu håller jag på med valsafarin och är på 1:45 i längd, så det ska nog gå bra. Från den sjöturen finns det många skakiga bilder på ett tomt hav att klippa bort. Kvar blir några lika skakiga scener på knölvalens puckel, och några enstaka på stjärtfenan just innan den dyker. Trots det tror jag det hela blir bra.
Jag försöker förklara för honom att vi så sakta är på väg mot vår, men han verkar ha dåligt tålamod. Katter och tonåringar har visst inget sådant nuförtiden.
Jag gick i alla fall en runda på skogsvägen en fin dag.
På trädkvistarna satt det iskristaller som var tacksamma att försöka fota i motljus.
En eftermiddag när solen gått ner upptäckte jag praktfulla pärlemormoln.
Såna moln är sällsynta och består av iskristaller på 2 - 3 mils höjd. Därför lyser de av solljus långt efter solnedgången.
Praktfullt!
I går drog ett oväder in över södra Sverige. Här blev det inte så farligt, men sydvind och ca 1 dm blötsnö murade igen verandaingången, så det blev en timmes skottning.
Och sent i går kväll tittade jag ut från klädskåpet (verandan) och det såg väldigt "narnigt" ut.
Det är skönt att inte ha lika stora renoveringar framför oss i år. Golvet i datorrummet behöver göras om, förstås, och ett pannbyte närmar sig obevekligt. Men ändå. Hade tänkt vara lite duktigare i trädgården i stället. Den behöver renoveras!
Men det är ett tag dit. Först ska Australienfilmen bli klar. Sen finns det en del annat att plocka med, både i och utanför datorn. Om jag inte lägger mig på soffan med en god bok i stället. Det känns ofta mycket mer lockande.
Nu ska jag i alla fall sätta upp en lampa i korridoren. Det får väl bli dagens projekt. Sen kanske titta på en film (det är kul med stor teve och bioljud!).
Helena uppdaterade (äntligen) sin blogg i går och där finns bilder på koalaungen hon och Rory hittade på en väg nära Great Ocean Road. Har någon någonsin sett något sötare?
Ha det, som en del säger!
Peter
Men vi har ju faktiskt träffat henne, på plats down under, i oktober. På vårt livs resa, antagligen. Det var en upplevelse! Och det finns ju lite i bloggen om det. Nu några månader efteråt känns det avlägset och lite overkligt att vi har varit där, men samtidigt är det väldigt konkret eftersom jag sedan före jul håller på att klippa mig igenom 4,5 timmar videofilm från resan. Den får bli max 2 timmar för att bli uthärdlig att titta på och dessutom rymmas på en DVD. Just nu håller jag på med valsafarin och är på 1:45 i längd, så det ska nog gå bra. Från den sjöturen finns det många skakiga bilder på ett tomt hav att klippa bort. Kvar blir några lika skakiga scener på knölvalens puckel, och några enstaka på stjärtfenan just innan den dyker. Trots det tror jag det hela blir bra.
Det blev ju nästan mer resande för min del förra året än under hela mitt liv tidigare. Ligurien, Las Vegas, Östersund (!) och Australien. Inte i upplevelserangordning utan i kronologisk. Men alla turerna innhöll saker som man kommer att minnas. Och inga missöden, bara trevligheter
I år blir det inte lika mycket åkande. Jag ska till Prag med jobbet i början av maj, och i höst kanske vi ska fira Jannes och Pias jämna födelsedagar i Grekland. Men det är bara lösa planer än så länge. Nu gäller det att hålla sig frisk och glad och fortsätta göra roliga saker bara.
Mycket prat, så nu lite bilder. Vintern fortsätter att vara konstig. Stora delar av januari har känts som tidig vår (när solen skinit) eller kylig sommar (när det varit mulet). Agge är inte förtjust i någondera, och när han är vaken klänger han med oss. Särskilt när vi äter. Tur att han sover för det mesta.
Jag försöker förklara för honom att vi så sakta är på väg mot vår, men han verkar ha dåligt tålamod. Katter och tonåringar har visst inget sådant nuförtiden.
Jag gick i alla fall en runda på skogsvägen en fin dag.
På trädkvistarna satt det iskristaller som var tacksamma att försöka fota i motljus.
En eftermiddag när solen gått ner upptäckte jag praktfulla pärlemormoln.
Såna moln är sällsynta och består av iskristaller på 2 - 3 mils höjd. Därför lyser de av solljus långt efter solnedgången.
Praktfullt!
I går drog ett oväder in över södra Sverige. Här blev det inte så farligt, men sydvind och ca 1 dm blötsnö murade igen verandaingången, så det blev en timmes skottning.
Och sent i går kväll tittade jag ut från klädskåpet (verandan) och det såg väldigt "narnigt" ut.
Det är skönt att inte ha lika stora renoveringar framför oss i år. Golvet i datorrummet behöver göras om, förstås, och ett pannbyte närmar sig obevekligt. Men ändå. Hade tänkt vara lite duktigare i trädgården i stället. Den behöver renoveras!
Men det är ett tag dit. Först ska Australienfilmen bli klar. Sen finns det en del annat att plocka med, både i och utanför datorn. Om jag inte lägger mig på soffan med en god bok i stället. Det känns ofta mycket mer lockande.
Nu ska jag i alla fall sätta upp en lampa i korridoren. Det får väl bli dagens projekt. Sen kanske titta på en film (det är kul med stor teve och bioljud!).
Helena uppdaterade (äntligen) sin blogg i går och där finns bilder på koalaungen hon och Rory hittade på en väg nära Great Ocean Road. Har någon någonsin sett något sötare?
Ha det, som en del säger!
Peter
Att göra film av en bok...
är inte lätt, det har man sett många exempel på. Nu har jag sett Guldkompassen, och den är ett exempel till.
Jag tycker filmen är välgjord, och man har hittat bra skådespelare till alla viktiga roller. Daimonerna är väldigt bra gjorda, och skillnaderna mellan vår värld och Lyras är elegant beskrivna på de flesta ställen.
Första delen av filmen följer boken rätt noggrant, med bara vissa förenklingar, och förmedlar bokens känsla bra. Men när handlingen drar sig uppåt norr bland is och snö blir det alltmer förkortat och sammandraget, tyvärr, och något slätstruket. Man har gjort alla spännande och hemska händelser mesigare, säkert av hänsyn till en förväntat ung publik. Inte en blodsdroppe syns, ens under isbjörnarnas kamp. Jag är ingen vän av våld och blod, men det hela blev rätt tamt. Här har man också kastat om ordningsföljden på en del händelser. Svårt att förstå varför. Boken trappas upp, men filmen kommer av sig lite.
Och filmen slutar före bokens dramatiska slut. Kanske man tänker inleda nästa film, Den skarpa eggen, med det i stället. Om det nu blir någon fortsättning på vita duken. Hoppas det ändå. Trots bristerna finns många förtjänster. Den här trilogin innehåller många originella ideer om hur parallellvärldar ser ut, mycket fantasifullare än Sagan om ringen, tycker jag, som ju med dagens mått är väldigt traditionell fantasy (möjligen beroende på att den var stilbildande för genren). I trilogins del två och tre får vi bekanta oss med en kniv med mycket speciella egenskaper, med änglar och de ohyggliga Spectres, vara med om kulturkrocken under Lyras besök i vår värld; vidare en bokstavlig vandring i dödsskuggans dal, och en träff med de säregna mulefa-varelserna (borde få det att vattnas i munnen på varje datoranimatör). Och det drar ihop sig till en drabbning av ofattbara mått, som får slutstriden i sagan om ringen att framstå som ett sandlådegruff...
När det är dags att byta bil vill jag ha en "intention craft"!
Den tredje boken innehåller också ett fullkomligt omöjligt beslut, som ändå måste tas. Minst lika svårt som Sophies val. Men det här slutet är på något konstigt sätt lyckligt mitt i det oändligt smärtsamma. Bitterljuvt så det förslår. Tårarna rinner när jag läser det, som om jag vore nybliven tonåring själv!
Åter till verkligheten. Nu är det slut på två veckors ledighet, så i morgon blir det till att kavla upp ärmarna igen...
Jag tycker filmen är välgjord, och man har hittat bra skådespelare till alla viktiga roller. Daimonerna är väldigt bra gjorda, och skillnaderna mellan vår värld och Lyras är elegant beskrivna på de flesta ställen.
Första delen av filmen följer boken rätt noggrant, med bara vissa förenklingar, och förmedlar bokens känsla bra. Men när handlingen drar sig uppåt norr bland is och snö blir det alltmer förkortat och sammandraget, tyvärr, och något slätstruket. Man har gjort alla spännande och hemska händelser mesigare, säkert av hänsyn till en förväntat ung publik. Inte en blodsdroppe syns, ens under isbjörnarnas kamp. Jag är ingen vän av våld och blod, men det hela blev rätt tamt. Här har man också kastat om ordningsföljden på en del händelser. Svårt att förstå varför. Boken trappas upp, men filmen kommer av sig lite.
Och filmen slutar före bokens dramatiska slut. Kanske man tänker inleda nästa film, Den skarpa eggen, med det i stället. Om det nu blir någon fortsättning på vita duken. Hoppas det ändå. Trots bristerna finns många förtjänster. Den här trilogin innehåller många originella ideer om hur parallellvärldar ser ut, mycket fantasifullare än Sagan om ringen, tycker jag, som ju med dagens mått är väldigt traditionell fantasy (möjligen beroende på att den var stilbildande för genren). I trilogins del två och tre får vi bekanta oss med en kniv med mycket speciella egenskaper, med änglar och de ohyggliga Spectres, vara med om kulturkrocken under Lyras besök i vår värld; vidare en bokstavlig vandring i dödsskuggans dal, och en träff med de säregna mulefa-varelserna (borde få det att vattnas i munnen på varje datoranimatör). Och det drar ihop sig till en drabbning av ofattbara mått, som får slutstriden i sagan om ringen att framstå som ett sandlådegruff...
När det är dags att byta bil vill jag ha en "intention craft"!
Den tredje boken innehåller också ett fullkomligt omöjligt beslut, som ändå måste tas. Minst lika svårt som Sophies val. Men det här slutet är på något konstigt sätt lyckligt mitt i det oändligt smärtsamma. Bitterljuvt så det förslår. Tårarna rinner när jag läser det, som om jag vore nybliven tonåring själv!
Åter till verkligheten. Nu är det slut på två veckors ledighet, så i morgon blir det till att kavla upp ärmarna igen...
Mellandagar
Det är bra skönt med två veckor ledigt över jul och nyår! Det hinner vända mot ljusare tider och det brukar märkas rätt snart när man börjar jobba efter trettondagen.
Veckorna före jul hade vi ett fantastiskt vinterlandskap, med några centimeter vit, fräsch snö och enorma rimfrostbildningar på allt som stack upp. Jag tog en lång (och kall) skogspromenad och hittade många fotomotiv.
När julhelgen kom blev det milt och grått och regnigt och allt det fina försvann. Nu finns inte en snögnutta kvar.
Julafton blev trivsam och lugn som vanligt, men något reducerad. Helena är ju inte hemma och vi beslöt att hoppa över julgran och julklappar. Mat och godis har vi däremot inte hoppat över....
... och inte heller diverse andra julattribut, som nu har ett inslag av Australien.
Helena och Rory skickade några paket, och ett av dessa innehöll Kevin tomtekoala. Trevlig prick! Det verkar som om Helena tänker förlänga sin vistelse förbi februari och inte komma hem förrän framåt sommaren. Tråkigt, tycker vi, som saknar henne mycket. Och hon åker på att jobba ihop pengar till en ny flygbiljett.
I Klingsta har broder Jan börjat blanda upp sorgen och saknaden efter Fylgia med kärlek till en ny liten krabat, som ska heta Tassa.
Hon är en oplanerad blandning mellan rottweiler och irländsk setter. Enligt uppgift en oemotståndlig liten varelse, och det behöver man nog inte tvivla på.
I övrigt är jag snart halvvägs genom redigeringen av 4,5 timmars video från Australien. Dessemellan har jag kopplat hemmabiokablar, vilket är en teknisk utmaning av klass, och även hunnit avnjuta några widescreenfilmer med suveränt bra HDMI-bild och ett fantastiskt ljud. Det blir nog flera dom här dagarna. Guldkompassen har jag inte varit på än; det blir om en vecka. Men jag har läst boken igen, och den är lika svindlande som första gångerna jag läste den. Så jag fortsätter med Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren, som jag bara läst en gång tidigare.
Veckorna före jul hade vi ett fantastiskt vinterlandskap, med några centimeter vit, fräsch snö och enorma rimfrostbildningar på allt som stack upp. Jag tog en lång (och kall) skogspromenad och hittade många fotomotiv.
När julhelgen kom blev det milt och grått och regnigt och allt det fina försvann. Nu finns inte en snögnutta kvar.
Julafton blev trivsam och lugn som vanligt, men något reducerad. Helena är ju inte hemma och vi beslöt att hoppa över julgran och julklappar. Mat och godis har vi däremot inte hoppat över....
... och inte heller diverse andra julattribut, som nu har ett inslag av Australien.
Helena och Rory skickade några paket, och ett av dessa innehöll Kevin tomtekoala. Trevlig prick! Det verkar som om Helena tänker förlänga sin vistelse förbi februari och inte komma hem förrän framåt sommaren. Tråkigt, tycker vi, som saknar henne mycket. Och hon åker på att jobba ihop pengar till en ny flygbiljett.
I Klingsta har broder Jan börjat blanda upp sorgen och saknaden efter Fylgia med kärlek till en ny liten krabat, som ska heta Tassa.
Hon är en oplanerad blandning mellan rottweiler och irländsk setter. Enligt uppgift en oemotståndlig liten varelse, och det behöver man nog inte tvivla på.
I övrigt är jag snart halvvägs genom redigeringen av 4,5 timmars video från Australien. Dessemellan har jag kopplat hemmabiokablar, vilket är en teknisk utmaning av klass, och även hunnit avnjuta några widescreenfilmer med suveränt bra HDMI-bild och ett fantastiskt ljud. Det blir nog flera dom här dagarna. Guldkompassen har jag inte varit på än; det blir om en vecka. Men jag har läst boken igen, och den är lika svindlande som första gångerna jag läste den. Så jag fortsätter med Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren, som jag bara läst en gång tidigare.
Fylgia
Jag skrev i slutet av augusti om vår stora sorg när vi miste vår katt Felix. Nu har Jan och Annsofi drabbats av att förlora en av sina älskade hundar.
Fylgia måste för en tid sedan ha fått i sig något väldigt olämpligt. Det skadade hennes lever, och det var tydligen obotligt trots försök med medicin och skonsam kost. Hon blev bättre först, men för några dagar sen snabbt sämre.
Och natten till i går tog hon till slut farväl av sin familj och fortsatte till andra och sälla jaktmarker. Jag är alldeles säker på att det är bra för henne där, även om hon förstås saknar husse och matte och alla andra som hon tyckte om och som älskade henne.
I hundarnas himmel finns brevlådor som alltid innehåller en tidning att hämta, och jättegoda smörgåsar som belöning. Man får väldigt ofta slicka av gräddvispar. Det är gott om skor att bära omkring, man får springa så mycket man vill i fina skogar med spännande saker att lukta på, och man behöver bara titta upp så får man en klapp och en smekning. Där är man alltid både duktig och fin hund! Där finns Fredman också, som man kan resonera med om hur bra det var att bo på Björkbacken i Klingsta.
Och lilla Findus, som hör bra igen, kommer tassande från katternas himmel ibland, och håller med.
Fylgia måste för en tid sedan ha fått i sig något väldigt olämpligt. Det skadade hennes lever, och det var tydligen obotligt trots försök med medicin och skonsam kost. Hon blev bättre först, men för några dagar sen snabbt sämre.
Och natten till i går tog hon till slut farväl av sin familj och fortsatte till andra och sälla jaktmarker. Jag är alldeles säker på att det är bra för henne där, även om hon förstås saknar husse och matte och alla andra som hon tyckte om och som älskade henne.
I hundarnas himmel finns brevlådor som alltid innehåller en tidning att hämta, och jättegoda smörgåsar som belöning. Man får väldigt ofta slicka av gräddvispar. Det är gott om skor att bära omkring, man får springa så mycket man vill i fina skogar med spännande saker att lukta på, och man behöver bara titta upp så får man en klapp och en smekning. Där är man alltid både duktig och fin hund! Där finns Fredman också, som man kan resonera med om hur bra det var att bo på Björkbacken i Klingsta.
Och lilla Findus, som hör bra igen, kommer tassande från katternas himmel ibland, och håller med.
Guldkompassen
Bara 14 dar kvar tills filmen har premiär!
Philip Pullmans tre böcker Guldkompassen, Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren är något av det mest fascinerande jag läst. Det är en sorts Fantasy men den ligger oftast nära vår verklighet, åtminstone i de två första böckerna. Den svindlande och spännande berättelsen liknar inget annat! Läs den!
Och när Helena publicerat sin "daemon-test" på sin blogg kan ju inte jag vara sämre... I första försöket fick jag en gibbon-apa, och andra gången (när jag försökte svara ännu mer ärligt på frågorna) blev det en osprey (fiskgjuse).
När jag hade svarat på frågorna om jag höll med om Helenas stora katt förvandlades den till en fjäril...
Solnedgångar har jag vurmat för här tidigare. Jag vaknade till vid sex i morse, lyfte på huvudet, tittade ut och såg fullmånen på väg att gå ner över älven i nordväst.
Upp efter kameran, på med jacka, upp med fönstret (minus 10 grader ute!), ta några kort. Är man fantast så är man. Fast sen var det skönt att, lätt huttrande, krypa ner igen och sova till anständig lördagsmorgontid.
Det kom en eller annan ny centimeter snö i går igen. Så det blev några kort ute på dagen också.
Och för en vecka sen sken solen på fågelhäcken, så talgoxbilderna blev skarpare och går att förstora upp ännu mer. Det går fågelmat för ca 30 kr/dag nu...
Philip Pullmans tre böcker Guldkompassen, Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren är något av det mest fascinerande jag läst. Det är en sorts Fantasy men den ligger oftast nära vår verklighet, åtminstone i de två första böckerna. Den svindlande och spännande berättelsen liknar inget annat! Läs den!
Och när Helena publicerat sin "daemon-test" på sin blogg kan ju inte jag vara sämre... I första försöket fick jag en gibbon-apa, och andra gången (när jag försökte svara ännu mer ärligt på frågorna) blev det en osprey (fiskgjuse).
När jag hade svarat på frågorna om jag höll med om Helenas stora katt förvandlades den till en fjäril...
Solnedgångar har jag vurmat för här tidigare. Jag vaknade till vid sex i morse, lyfte på huvudet, tittade ut och såg fullmånen på väg att gå ner över älven i nordväst.
Upp efter kameran, på med jacka, upp med fönstret (minus 10 grader ute!), ta några kort. Är man fantast så är man. Fast sen var det skönt att, lätt huttrande, krypa ner igen och sova till anständig lördagsmorgontid.
Det kom en eller annan ny centimeter snö i går igen. Så det blev några kort ute på dagen också.
Och för en vecka sen sken solen på fågelhäcken, så talgoxbilderna blev skarpare och går att förstora upp ännu mer. Det går fågelmat för ca 30 kr/dag nu...
Växlingar
För drygt fyra veckor sen åkte vi till Australien, från höst till vår. För drygt en vecka sen åkte vi hem, från sommar till vinter. Från uppåt 30 grader varmt till neremot 10 minusgrader. Snabba växlingar...
Så vintern verkar ha kommit planenligt i år, i början av november. Några minusgrader och några centimeter snö, och över det i helgen en blek sol som ändå får allt att lysa i nyfräscht vitt. Vackert.
Jan och Annsofi med hundar besökte oss, och det var lockande att gå ut en sväng på dagarna.
Nysnö och motljus är en fin kombination.
De åkte hem idag, och jag öppnade fönstret och riktade kameran mot fågelmatanordningarna i syrenhäcken.
Vi började ha ut frön, talg och nötter för några dagar sen, och det dröjde inte länge innan matgästerna dök upp.
Vi säger välkommen till säsongens första domherre! Jag gick ut en sväng för att hitta fler motiv.
Kyrkan gör sig bra när omgivningen blivit svartvit.
Och nere vid älvbron finns min vanliga vy, nu i kylig vintersol.
På isen finns märkliga och vackra mönster.
Jag avslutar denna korta fotokavalkad med en bild från början av september. Jag fick den av Janne nu när han var här.
Jodå, det är min alsklingskatt uppe hos dem i Klingsta (Rosso). Om han ser skeptisk ut är det bara som det ser ut. Enligt Janne har han blivit ännu större och keligare sen dess. Han ska absolut ligga på någons mage på natten, stor och tung som han är. Mysigt.
Nu väntar en fullmatad arbetsvecka. Godnatt!
Så vintern verkar ha kommit planenligt i år, i början av november. Några minusgrader och några centimeter snö, och över det i helgen en blek sol som ändå får allt att lysa i nyfräscht vitt. Vackert.
Jan och Annsofi med hundar besökte oss, och det var lockande att gå ut en sväng på dagarna.
Nysnö och motljus är en fin kombination.
De åkte hem idag, och jag öppnade fönstret och riktade kameran mot fågelmatanordningarna i syrenhäcken.
Vi började ha ut frön, talg och nötter för några dagar sen, och det dröjde inte länge innan matgästerna dök upp.
Vi säger välkommen till säsongens första domherre! Jag gick ut en sväng för att hitta fler motiv.
Kyrkan gör sig bra när omgivningen blivit svartvit.
Och nere vid älvbron finns min vanliga vy, nu i kylig vintersol.
På isen finns märkliga och vackra mönster.
Jag avslutar denna korta fotokavalkad med en bild från början av september. Jag fick den av Janne nu när han var här.
Jodå, det är min alsklingskatt uppe hos dem i Klingsta (Rosso). Om han ser skeptisk ut är det bara som det ser ut. Enligt Janne har han blivit ännu större och keligare sen dess. Han ska absolut ligga på någons mage på natten, stor och tung som han är. Mysigt.
Nu väntar en fullmatad arbetsvecka. Godnatt!
Från höst till vår (och älgar)
Idag var riktigt gråväder, med säsongens första snöflingor. Nu kommer årets tråkigaste del, mörk och murrig, fram till advent, när man i alla fall får en ursäkt att tända lite extra i och kring huset.
Men innan dess, innan dess, blir det faktiskt vår för vår (!) del. Den långa resan för att hälsa på Helena närmar sig med stormsteg, och vi har bara en dag kvar hemma, en packningsdag. Fast egentligen borde det inte vara så märkvärdigt. Vi har ju varit borta några veckor förut, även om det var till närmare resmål. Skillnaden är ju bara att själva resan tar lite längre tid. 20 timmar sisådär.
I lördags ordnade Loxodonta en familjedag, först vid Tanstjärn med fiske och korvgrillning, och den till älgen Filurius lindrigt maskerade Tomas B, som medförde en säck med godis och målarböcker till barnen.
Vissa av dom större barnen, som Mattias P, blev visst utan...
Många kände sig kallade att fiska, men det var mest Anders N som fick något. Han hade försiktigtvis dragit sig undan till andra sidan tjärnen, på behörigt avstånd från stojande barn och älgar.
På kvällen var det fest i Jennys luxuösa garage med god mat och dryck så det stod härliga till. Eva och jag åkte hem runt ett på natten och såg en (annan) älg makligt lunka över vägen norr om Nyhammar, och en bäver surt (den var både blöt och butter) maka på sig från skogsvägen när vi kom. Den stackars älgen har väl legat risigt till sen i måndags när älgjakten började.
I kväll kom Britt-Marie och Olle, våra vänliga grannar, in för att prata om katt- och huspassning. Hur skulle vi kunna åka bort utan så bra hjälp? Fast mest pratade vi om diverse tokiga händelser från förr, som när den där älgen kom upp från backen och sprang runt i våra trädgårdar. Eva trodde först det var Britt-Maries häst, för hon såg bara en stor gråbrun bak skumpa förbi utanför köksfönstret. Sen såg hon hornen och började tvivla på sin första hypotes.
Nä, nu har jag inte tid med det här. Packningen väntar, som sagt, att bli itutagen med i morgon. En del bloggande hoppas jag kunna idka även från down yonder, så vi hörs och ses snart igen. Yes!
Men innan dess, innan dess, blir det faktiskt vår för vår (!) del. Den långa resan för att hälsa på Helena närmar sig med stormsteg, och vi har bara en dag kvar hemma, en packningsdag. Fast egentligen borde det inte vara så märkvärdigt. Vi har ju varit borta några veckor förut, även om det var till närmare resmål. Skillnaden är ju bara att själva resan tar lite längre tid. 20 timmar sisådär.
I lördags ordnade Loxodonta en familjedag, först vid Tanstjärn med fiske och korvgrillning, och den till älgen Filurius lindrigt maskerade Tomas B, som medförde en säck med godis och målarböcker till barnen.
Vissa av dom större barnen, som Mattias P, blev visst utan...
Många kände sig kallade att fiska, men det var mest Anders N som fick något. Han hade försiktigtvis dragit sig undan till andra sidan tjärnen, på behörigt avstånd från stojande barn och älgar.
På kvällen var det fest i Jennys luxuösa garage med god mat och dryck så det stod härliga till. Eva och jag åkte hem runt ett på natten och såg en (annan) älg makligt lunka över vägen norr om Nyhammar, och en bäver surt (den var både blöt och butter) maka på sig från skogsvägen när vi kom. Den stackars älgen har väl legat risigt till sen i måndags när älgjakten började.
I kväll kom Britt-Marie och Olle, våra vänliga grannar, in för att prata om katt- och huspassning. Hur skulle vi kunna åka bort utan så bra hjälp? Fast mest pratade vi om diverse tokiga händelser från förr, som när den där älgen kom upp från backen och sprang runt i våra trädgårdar. Eva trodde först det var Britt-Maries häst, för hon såg bara en stor gråbrun bak skumpa förbi utanför köksfönstret. Sen såg hon hornen och började tvivla på sin första hypotes.
Nä, nu har jag inte tid med det här. Packningen väntar, som sagt, att bli itutagen med i morgon. En del bloggande hoppas jag kunna idka även från down yonder, så vi hörs och ses snart igen. Yes!
Sabinas höjdarfall
Var på Borlänge musikteater i fredags och såg denna originalmusikal av Camilla Sörman och Dan Hedmark.
Jag säger då det! Skynda er och skaffa biljetter och se den!!!!!! Jag har varit på några jättebra föreställningar där förut, bl a A Slice of Saturday Night för två år sen, där Helena var med och dansade.
Nu har entusiasterna och eldsjälarna som lockar fram proffs ur amatörer överträffat sig själva. En levande orkester med en blandning av elinstrument och klassiska serverar låt efter kanonbra låt med stor musikalisk spännvidd, och till det ett gäng aktörer på scenen som sjunger och dansar som om dom aldrig gjort annat, fast flera är debutanter. Varning för gåshud i flera solo- och körsångspartier!
Några bilder fick man inte ta under föreställningen, men gå till musikteaterns hemsida och klicka på logotypen Sabinas fall uppe till vänster. Där finns bilder och en massa info.
Det är fantastiskt att man gör en så stor och lyckad satsning på en helt ny, okänd musikal. Hoppas att det kommer massor av publik och fyller bänkarna alla återstående föreställningar -det är dom värda! Och hoppas det kommer mer framöver från dom unga skaparna av den här musikalen!
Och Johannes - du är den mest lysande tönt jag sett på scen! Men du borde få chansen att spela hunk nästa gång, som lite motvikt...
Jag säger då det! Skynda er och skaffa biljetter och se den!!!!!! Jag har varit på några jättebra föreställningar där förut, bl a A Slice of Saturday Night för två år sen, där Helena var med och dansade.
Nu har entusiasterna och eldsjälarna som lockar fram proffs ur amatörer överträffat sig själva. En levande orkester med en blandning av elinstrument och klassiska serverar låt efter kanonbra låt med stor musikalisk spännvidd, och till det ett gäng aktörer på scenen som sjunger och dansar som om dom aldrig gjort annat, fast flera är debutanter. Varning för gåshud i flera solo- och körsångspartier!
Några bilder fick man inte ta under föreställningen, men gå till musikteaterns hemsida och klicka på logotypen Sabinas fall uppe till vänster. Där finns bilder och en massa info.
Det är fantastiskt att man gör en så stor och lyckad satsning på en helt ny, okänd musikal. Hoppas att det kommer massor av publik och fyller bänkarna alla återstående föreställningar -det är dom värda! Och hoppas det kommer mer framöver från dom unga skaparna av den här musikalen!
Och Johannes - du är den mest lysande tönt jag sett på scen! Men du borde få chansen att spela hunk nästa gång, som lite motvikt...
Höstfärg
Förra året var det sommar långt in i oktober, men i år kom frosten i slutet av augusti och satte eld på dom första höstlöven. Spireabuskarna på baksidan brukar alltid vara tidigt ute att spraka till sig i rött och gult.
Kryper man inpå med makro, och drar upp kontrasten i datorn sen, blir resultatet bokstavligen lysande.
Inne har vi också fått ändrade färger. När vi flyttade hit 1979 målade vi badrumsväggarna vackert gula. Innan dess renoverades badrummet 1960, tror jag.
Redan 47 år senare var det dags igen. Ut med allt, in med nytt golv, tak, väggar och fönster - som flyttades åt vänster för att ge plats för duschväggen.
Mattan på golvet ska bara ligga en vecka till, sen kan vi äntligen sätta på golvvärmen. Och det återstår att sätta upp lite hängare, och kanske en hylla där man kan ställa saker att damma...
Vi ägnade några timmar åt att välja kakel i affären. Mörkt turkost nertill, ljust upptill. Bård med guldfläckar däremellan. När vi sen skulle beställa det blev vi upplysta om att det hade utgått.... Bara att börja om. Andrahandsalternativet blev dock inte så dumt det heller, tycker vi.
Just som badrummet började bli klart hände det förfärliga med Felix, så det var svårt att känna sig riktigt glad. Men vi är jättenöjda med resultatet.
Jag har fixat inloggningsfria länkar i högerspalten till mina Facebook-album, dit jag tänker skicka bilder allteftersom jag hittar såna jag tycker blev skapliga.
Nu väntar en "ledig" helg utan resa till Sundsvall och Grönklitt. Jag har dock jobbat idag fast det är fredag. Behöver ju börja arbeta in dom tolv dagar som går bort i oktober. I morgon tänker jag ge mig på en fälld björk i älvbacken nedanför Gerd, min moster på Präståkern. Det blir mycket fin ved till kaminen, men vi får se om jag klarar att kapa upp den med min lilla elmotorsåg.
I dag om en månad har vi landat i Melbourne!
Kryper man inpå med makro, och drar upp kontrasten i datorn sen, blir resultatet bokstavligen lysande.
Inne har vi också fått ändrade färger. När vi flyttade hit 1979 målade vi badrumsväggarna vackert gula. Innan dess renoverades badrummet 1960, tror jag.
Redan 47 år senare var det dags igen. Ut med allt, in med nytt golv, tak, väggar och fönster - som flyttades åt vänster för att ge plats för duschväggen.
Mattan på golvet ska bara ligga en vecka till, sen kan vi äntligen sätta på golvvärmen. Och det återstår att sätta upp lite hängare, och kanske en hylla där man kan ställa saker att damma...
Vi ägnade några timmar åt att välja kakel i affären. Mörkt turkost nertill, ljust upptill. Bård med guldfläckar däremellan. När vi sen skulle beställa det blev vi upplysta om att det hade utgått.... Bara att börja om. Andrahandsalternativet blev dock inte så dumt det heller, tycker vi.
Just som badrummet började bli klart hände det förfärliga med Felix, så det var svårt att känna sig riktigt glad. Men vi är jättenöjda med resultatet.
Jag har fixat inloggningsfria länkar i högerspalten till mina Facebook-album, dit jag tänker skicka bilder allteftersom jag hittar såna jag tycker blev skapliga.
Nu väntar en "ledig" helg utan resa till Sundsvall och Grönklitt. Jag har dock jobbat idag fast det är fredag. Behöver ju börja arbeta in dom tolv dagar som går bort i oktober. I morgon tänker jag ge mig på en fälld björk i älvbacken nedanför Gerd, min moster på Präståkern. Det blir mycket fin ved till kaminen, men vi får se om jag klarar att kapa upp den med min lilla elmotorsåg.
I dag om en månad har vi landat i Melbourne!
Elefanter, björnar och stora katter
I helgen var jag på trevlig teambuilding med Loxodontagänget på Limbygården i Grönklitt ovanför Orsa. Under och mellan regnskurarna utsattes vi för diverse övningar som alla var tänkta att lära oss något om vår förmåga att samarbeta. Och brister i denna förmåga...
En del gick jättebra, annat inte alls så bra. Det här pusslet löste vi dock på rekordtid, enligt våra ledare. Man fick hjälpas åt men inte säga ett knyst (vilket var det svåraste)
På kvällen var det mat och fest i sann Loxis-anda. Loxisandan innebär bland annat att alla har kul och att dom sista kommer i säng framåt fem på morgonen. Och ja, vårt företagsnamn är det latinska namnet på afrikansk elefant, därav titelns inledning.
Övriga djur då? Jo, på söndagen kunde jag inte låta bli att gå in på Björnparken som ligger alldeles i närheten. Jag var där för 12 år sen men nu har dom byggt ut rejält. Jag hade tur att få se alla sorters djur som fanns där, utom uvarna.
Vargarna var svårast och avlägsnast. Men hela flocken kom travande en och en, långt borta i det stora hägnet, just när jag skulle gå ut från parken.
Järven fick jag se en kort stund på nära håll, men det är svårt att fotografera genom stängsel.
Lodjuren hade halvstora ungar som var fullkomligt oemotståndliga. Ungarna var lite större än en vanlig huskatt, men med enormt breda tassar. Vilka ljuvliga varelser!
Dom fick syn på en ekorre i ett träd och tofsöronen spetsades extra mycket.
Björnar finns det gott om på det här stället, och dom väldiga bjässarna från Kamtjatka är ganska nya svenska medborgare. Dom låg och slöade, men lär bli tre meter höga när dom reser sig på bakbenen.
En vanlig brun björnmamma hade tre halvstora ungar och där gick man ut på en ramp ovanför hägnet. 
Det närmade sig matdags och en av ungarna satt på baken, tittade bedjande upp mot oss åskådare och brummade bevekande för att vi skulle förstå hur hungrig han var.
Så kom maten som bestod av jättepellets (finns såna på Konsum?), äpplen, morötter och hela limpor. Kalaset började.
Det roliga var att en räv dök upp och gjorde flera framsmygningar för att norpa åt sig något för egen del. Närmaste björnunge körde hela tiden bort den, men till sist lyckades räven snappa åt sig en hel limpa och smita iväg, till publikens jubel.
Nyast i parken är två enorma sibiriska tigrar, som anlände bara för två månader sen. Utrotningshotade som dom är, kan avel i djurparker vara deras enda räddning på sikt.
Magnifika och mäktiga djur. Dom två timmarna i parken var en stark naturupplevelse. Den ligger högt med fantastisk utsikt, och på hemvägen åkta jag fram till Fryksåsens fäbod, med fin vy över Orsasjön och Siljan bortom den.
Dagarna går, men.... Felix, min Felix, varför finns du inte hos oss?? Det är så förfärligt tomt, även om den akuta sorgen har lättat lite. Jag har tänt ljus varje kväll där borta vid älvbackskanten. Det är han värd, lillgubben.
För att avrunda och återknyta till Loxodonta tipsade Christina mig om Facebook. Jag registrerade mig, tycker att det hela verkar rätt rörigt, men funktionen för fotoalbum är rätt bra. Där har jag lagt in lite mer bilder. Länk till mina album på facebook. Det kan hända att inloggning krävs, men om du själv är registrerad på Facebook bör det funka om du loggar in.
P-Floyd och Peterson-Berger
En månad går visst fort... Jag har hunnit börja semestern och är redan inne på andra veckan.
Min kusin Hans fyller snart jämnt och i lördags tog jag med honom på födelsedagsfirande som inleddes med middag på Broken Dreams i Borlänge. Sen satte vi oss, tillsammans med en massa andra, på specialchartrad buss till Skog. Där bor Jan Stumsner, som för tio år sedan började ordna konserter i sin lada med sitt band P-Floyd, som spelar Pink Floyds musik. Och gör det så bra att dessa tillställningar blivit kult med ditresande entusiaster från hela landet.
I år var det jubileum med diverse extrajippon. Den här kvällen dök plötsligt två konstflygare upp och voltade i luften precis ovanför spelplatsen.
Själva konserten var som vanligt en mäktig upplevelse.
Här är Jan Stumsner själv, spelandes David Gilmour-solon med den äran, och Hans Lundin, utmärkt sångare i bandet.
Det här är en fullkomligt osannolik scen mitt ute i ingenstans. Man viker av från vägen mellan Amsberg och Falun, på en slingrande grusväg som efter en halvmil slutar vara allmän, blir allt smalare och plötsligt slutar i en glänta i skogen med ett hus och en lada. Dit har massor av folk hittat, varav många glatt tältande på en liten äng. Stämningen är hög utan att någon är aspackad, och medelåldern är också hög. Jag såg många tunn- och gråhåriga gelikar.
Eftersom det var jubileum hade man låtit Grannas A. Olssons hemslöjd i Nusnäs tillverka en trägris i bästa dalahäststil, med kurbits och allt. Den tillverkades i 200 numrerade exemplar och jag köpte nummer 74. Blir naturligtvis oerhört värdefull med tiden...
Pink Floyd har nog alltid varit mitt absoluta favoritband alla kategorier, men jag lyckades aldrig se dom live medan dom själva spelade. I brist på originalet är P-Floyd en fullgod ersättning!
Hans fru Marianne var sen vänlig nog att ge sig ut i den regniga natten och frakta hem oss två gubbar från rockkonserten. Tack!
I förrgår åkte Eva och jag på minisemester till Östersund. Med Inlandsbanan. Det var en annorlunda och trevlig upplevelse. Tåg hemifrån till Vansbro vid lunchtid, pizza där i åskregn (vi satt inte ute), sen inlandsbanebuss 91 till Mora. Kl 16 avgick den beprövade rälsbussen Y1 med kurs mot Östersund.
Raskt, eller snarare i behaglig takt, tog denna farkost oss rakt ut i Norrlands inlands vildmark. Vi stannade vid banans högsta punkt mitt ute på en myr, och promenerade några minuter in i skogen till ett gammalt björnide.
Vädret var molnigt och svalt, på gränsen till regn, men vi satt tappert ute och åt vår beställda kycklingsallad i Sveg.
Klockan 21 anlände vi till Östersund och promenerade till hotell Emma, där vi bokat rum och fick ett på tredje våningen med trevligt burspråk ut mot gågatan.
Tvärs över gatan bodde flera katter i en våning. Ibland såg vi dom i fönstren.
I går förmiddag strosade vi runt lite i stan i uppehållsväder. Det är fint nere vid Storsjön, som en park med gångvägar och bänkar. Och statyer. Även diverse sjöfåglar trivs där.
På eftermiddagen tog vi buss ut på Frösön och gick till Sommarhagen. Det är tonsättaren Wilhelm Peterson-Bergers sommarhus, som han senare delen av sitt liv flyttade permanent till. Det ligger vackert med fin utsikt över Storsjön och fjällen bortanför. Om det är klart väder. Det var det inte, men det fanns en tavla som visade ustikten.
Ett fint ställe, där vi fick privat guidning av en rar tös. Det hade börjat regna och blåsa, så vi var tydligen dom enda som vågat oss dit. Promenaden tillbaka till bussen kändes en smula höstruskig, faktiskt, med vita gäss på sjön.
Återkomna till hotellet tröstade vi oss på kvällen med en utsökt trerätters på restaurang Dalwhinnie, vägg i vägg med hotellet och inredd i skotsk jaktstil. Men maten var fantastiskt god och servicen utmärkt. Tournedos som huvudrätt...
I morse var det rätt soligt, men blåsigt och ganska kyligt. Vi tiggde till oss matsäck på hotellet, eftersom frukosten började 7 och tåget gick en minut i sju.
På resan söderut gjorde man ett frukoststopp i Åsarna efter två timmar.
Trappan upp till vildmarkskafeet blev uppenbarligen inte som dom tänkt sig, av skyltar och utseende att döma.
I Sveg är det meningen att norr- och södergående rälsbuss ska mötas. Idag kom ingen söderifrån. Den hade blivit stående strax söder om Sveg, vid den kombinerade väg- och järnvägsbron.
Man hade en extra vagn med, och någonting hade slutat funka i samordningen mellan motorerna. Dom kanske drog åt varsitt håll... Vårt tåg fick agera räddare i nöden, åka ner och hämta olycksbrodern och bogsera tillbaka upp till stationen i Sveg.
Drygt en halvtimme försenade fortsatte vi vår färd. Strax söder om Sveg härjade en stor skogsbrand förra sommaren. Den sägs ha varit anlagd.
Idag gick vi inte med till björnidet. I stället letade jag träget efter hjortron på myren, och hittade ett (1)!
Strax norr om Orsa stannar tåget på bron vid Storstupet, där Ämån rinner i en 40 meter djup ravin. Här finns flottningsrännorna kvar.
I Mora hann vi lagom äta en hamburgare på stationen, innan tåget gick ner till Djurås. Sen blev det 57:an till Mockfjärd och promenad sista biten.
Det var som sagt en trevlig utflykt det här, och jag skulle kunna tänka mig att åka hela sträckan upp till Gällivare. Från Mora tar detta en hel dag. Men det är ett trivsamt och avspänt sätt att färdas.
För att tala om något helt annat har jag köpt två nya prylar. Dels en 4 Gb mp3 (med mera)-spelare,
dels har jag köpt en vidvinkeltillsats till kameran. För att neutralisera det långa telet... Nejdå, snarare för att kunna ta bättre interiörbilder och närbilder med bättre skärpa på bakgrunden. T ex. Och roliga porträttbilder med lite förvrängda proportioner.
I går dök Helena (med mammas och pappas hjärtan i halsgropen) till det berömda vraket S.S Yongala utanför Ayr. Det var jättehäftigt, sa hon efteråt. På vägen ut till vraket såg hon knölvalar hoppa, och under dykningen blev hon förbisimmad av jätterocka och vattenorm. Och såg massor av andra fiskar förstås.
Renoveringen då? Jotack, det går långsamt fram, men ändå fram. I måndags började vi tapetsera matrummet, och blir nog klara i morgon.
Eller på lördag. Godnatt!
Peter
Min kusin Hans fyller snart jämnt och i lördags tog jag med honom på födelsedagsfirande som inleddes med middag på Broken Dreams i Borlänge. Sen satte vi oss, tillsammans med en massa andra, på specialchartrad buss till Skog. Där bor Jan Stumsner, som för tio år sedan började ordna konserter i sin lada med sitt band P-Floyd, som spelar Pink Floyds musik. Och gör det så bra att dessa tillställningar blivit kult med ditresande entusiaster från hela landet.
I år var det jubileum med diverse extrajippon. Den här kvällen dök plötsligt två konstflygare upp och voltade i luften precis ovanför spelplatsen.
Själva konserten var som vanligt en mäktig upplevelse.
Här är Jan Stumsner själv, spelandes David Gilmour-solon med den äran, och Hans Lundin, utmärkt sångare i bandet.
Det här är en fullkomligt osannolik scen mitt ute i ingenstans. Man viker av från vägen mellan Amsberg och Falun, på en slingrande grusväg som efter en halvmil slutar vara allmän, blir allt smalare och plötsligt slutar i en glänta i skogen med ett hus och en lada. Dit har massor av folk hittat, varav många glatt tältande på en liten äng. Stämningen är hög utan att någon är aspackad, och medelåldern är också hög. Jag såg många tunn- och gråhåriga gelikar.
Eftersom det var jubileum hade man låtit Grannas A. Olssons hemslöjd i Nusnäs tillverka en trägris i bästa dalahäststil, med kurbits och allt. Den tillverkades i 200 numrerade exemplar och jag köpte nummer 74. Blir naturligtvis oerhört värdefull med tiden...
Pink Floyd har nog alltid varit mitt absoluta favoritband alla kategorier, men jag lyckades aldrig se dom live medan dom själva spelade. I brist på originalet är P-Floyd en fullgod ersättning!
Hans fru Marianne var sen vänlig nog att ge sig ut i den regniga natten och frakta hem oss två gubbar från rockkonserten. Tack!
I förrgår åkte Eva och jag på minisemester till Östersund. Med Inlandsbanan. Det var en annorlunda och trevlig upplevelse. Tåg hemifrån till Vansbro vid lunchtid, pizza där i åskregn (vi satt inte ute), sen inlandsbanebuss 91 till Mora. Kl 16 avgick den beprövade rälsbussen Y1 med kurs mot Östersund.
Raskt, eller snarare i behaglig takt, tog denna farkost oss rakt ut i Norrlands inlands vildmark. Vi stannade vid banans högsta punkt mitt ute på en myr, och promenerade några minuter in i skogen till ett gammalt björnide.
Vädret var molnigt och svalt, på gränsen till regn, men vi satt tappert ute och åt vår beställda kycklingsallad i Sveg.
Klockan 21 anlände vi till Östersund och promenerade till hotell Emma, där vi bokat rum och fick ett på tredje våningen med trevligt burspråk ut mot gågatan.
Tvärs över gatan bodde flera katter i en våning. Ibland såg vi dom i fönstren.
I går förmiddag strosade vi runt lite i stan i uppehållsväder. Det är fint nere vid Storsjön, som en park med gångvägar och bänkar. Och statyer. Även diverse sjöfåglar trivs där.
På eftermiddagen tog vi buss ut på Frösön och gick till Sommarhagen. Det är tonsättaren Wilhelm Peterson-Bergers sommarhus, som han senare delen av sitt liv flyttade permanent till. Det ligger vackert med fin utsikt över Storsjön och fjällen bortanför. Om det är klart väder. Det var det inte, men det fanns en tavla som visade ustikten.
Ett fint ställe, där vi fick privat guidning av en rar tös. Det hade börjat regna och blåsa, så vi var tydligen dom enda som vågat oss dit. Promenaden tillbaka till bussen kändes en smula höstruskig, faktiskt, med vita gäss på sjön.
Återkomna till hotellet tröstade vi oss på kvällen med en utsökt trerätters på restaurang Dalwhinnie, vägg i vägg med hotellet och inredd i skotsk jaktstil. Men maten var fantastiskt god och servicen utmärkt. Tournedos som huvudrätt...
I morse var det rätt soligt, men blåsigt och ganska kyligt. Vi tiggde till oss matsäck på hotellet, eftersom frukosten började 7 och tåget gick en minut i sju.
På resan söderut gjorde man ett frukoststopp i Åsarna efter två timmar.
Trappan upp till vildmarkskafeet blev uppenbarligen inte som dom tänkt sig, av skyltar och utseende att döma.
I Sveg är det meningen att norr- och södergående rälsbuss ska mötas. Idag kom ingen söderifrån. Den hade blivit stående strax söder om Sveg, vid den kombinerade väg- och järnvägsbron.
Man hade en extra vagn med, och någonting hade slutat funka i samordningen mellan motorerna. Dom kanske drog åt varsitt håll... Vårt tåg fick agera räddare i nöden, åka ner och hämta olycksbrodern och bogsera tillbaka upp till stationen i Sveg.
Drygt en halvtimme försenade fortsatte vi vår färd. Strax söder om Sveg härjade en stor skogsbrand förra sommaren. Den sägs ha varit anlagd.
Idag gick vi inte med till björnidet. I stället letade jag träget efter hjortron på myren, och hittade ett (1)!
Strax norr om Orsa stannar tåget på bron vid Storstupet, där Ämån rinner i en 40 meter djup ravin. Här finns flottningsrännorna kvar.
I Mora hann vi lagom äta en hamburgare på stationen, innan tåget gick ner till Djurås. Sen blev det 57:an till Mockfjärd och promenad sista biten.
Det var som sagt en trevlig utflykt det här, och jag skulle kunna tänka mig att åka hela sträckan upp till Gällivare. Från Mora tar detta en hel dag. Men det är ett trivsamt och avspänt sätt att färdas.
För att tala om något helt annat har jag köpt två nya prylar. Dels en 4 Gb mp3 (med mera)-spelare,
dels har jag köpt en vidvinkeltillsats till kameran. För att neutralisera det långa telet... Nejdå, snarare för att kunna ta bättre interiörbilder och närbilder med bättre skärpa på bakgrunden. T ex. Och roliga porträttbilder med lite förvrängda proportioner.
I går dök Helena (med mammas och pappas hjärtan i halsgropen) till det berömda vraket S.S Yongala utanför Ayr. Det var jättehäftigt, sa hon efteråt. På vägen ut till vraket såg hon knölvalar hoppa, och under dykningen blev hon förbisimmad av jätterocka och vattenorm. Och såg massor av andra fiskar förstås.
Renoveringen då? Jotack, det går långsamt fram, men ändå fram. I måndags började vi tapetsera matrummet, och blir nog klara i morgon.
Eller på lördag. Godnatt!
Peter
